1) Mark Hoppus
2) Travis Barker
3) Tom DeLonge
4) Tony Hawk
5) Rodney Mullen
Inga andra. Bara de är så viktiga att jag kan tänka mig att bortse från det faktum att jag är halvvägs till femtio och möjligtvis borde ha andra saker för mig än att stå utanför ett hotell för att få säga hej.
Det jag vill komma till är nummer fyra på listan: Tony Hawk. I fredags fick jag plötsligt veta att han befann sig i Stockholm med anledning av bilracet Gumball 3000. Jag var helt oförberedd på denna information, men tänkte att eftersom jag och Victoria ändå skulle in till stan under lördagen så kunde jag ju passa på att leta lite efter höken.
Så blev det lördag och vi promenerade genom söder in till stan. Vi tog vägen över Norrbro, för där hade jag sett att Gumball-bilar stod uppställda. Möjligtvis kunde Tony befinna sig där någonstans, tänkte jag. Det gjorde han inte. Därför gick vi vidare ner mot Grand Hotel, där jag visste att Tony bodde under Stockholmsvistelsen. Stod ett par minuter utanför hotellet (låtsades titta på Gumball-bilar för att verka mindre desperat) men gav snart upp. Victoria och jag gick vidare mot Vasastan för att luncha med Lauren i stället.
Efter att ha lunchat ute och druckit kaffe hos Lauren gick vi alla tre tillbaka till stan. Gick i några butiker och blev sedan sugna på juice eller smoothie; något läskande. Vi gick bort till Joe & the Juice vid Vans-butiken och köpte lite att dricka. När vi klev ut från Joe med juicerna i hand föreslog jag att vi kunde gå nedåt Grand Hotel. Det ligger ju ändå ganska nära och vi har inget annat att göra. Ungefär så löd mina argument. Även om Victoria och Lauren inte var särskilt sugna på det sa de okej eftersom de visste att jag gärna ville titta lite mer efter Tony.
Väl framme vid Grand spanade jag efter Tony men såg honom ingenstans. Det var ju förresten inte alls oväntat; även om jag hoppades på att träffa honom så trodde jag innerst inne inte att det skulle hända. Jag hade ju en gång tidigare varit på Tony Hawk-jakt i Linköping utan framgång. Och då är Linköping ändå pyttelitet jämfört med Stockholm. Men vi hade ju våra juicer och det var soligt vid Grand så vi satte oss på något bänkliknande utanför hotellet och tittade på alla andra som beundrade Gumball-bilarna. Klockan var strax innan fem och Lauren sa något i stil med att det ändå är en bra hotellhängartid, eftersom man vanligtvis antingen går ut från eller kommer tillbaka till hotellet vid den tiden. Vi hade väl suttit där i ungefär tio minuter när hon sa det. Fem minuter senare hör jag mig själv säga: "Där är han!" Under den sekund jag uttalade orden och mina ögon faktiskt såg Tony Hawk komma gående från Skeppsholmen-hållet med sin Birdhouse-bräda i handen hann jag tänka "Va? Vad säger jag? Vad ser jag?!" Det var en väldigt svårbegriplig liten stund. Men där gick han ju. Mellan två skatekompisar. Tony Hawk. Han kom närmre och närmre, och jag reste mig upp. Jag gick fram till honom och sa hej, och sedan frågade jag om jag fick ta en bild med honom. Självklart, sa han. Det går bra. Eller it's cool eller något sa han säkert. Inte vet jag. Jag stod ju nu sida vid sida med en av mina absolut största idoler och en världens allra bästa skatare. En person som inte bara inspirerade mig som barnrumpa att skaffa en bräda och börja åka (när THPS 1 hade kommit ut och jag spelade det i timmar på Playstation 1 hos en kompis på landet utanför Trosa) utan även haft enorm inverkan på den musiksmak jag kommit att forma tack vare soundtracken till alla Tony Hawk-spel. Det var en dröm. Jag kunde inte förstå att det var sant. Lauren tog bilden på oss:
Oj, vad lyckliga vi ser ut. Eller ja, jag var ju lycklig. Tony var trevlig. Hela händelsen kändes lika galen som mitt hår ser ut på bilden (det hade ösregnat på förmiddagen). Efter att ha tackat Tony för bilden var jag enormt exalterad. Jag hade äntligen träffat Tony Hawk. Det hade känts mindre overkligt för mig att träffa en enhörning. Det här var så otroligt stort.
Här föreslår jag att ni alla lyssnar på Superman med Goldfinger (den bästa THPS-låten genom tiderna, trust me) och njuter av bilden på mig och Tony en stund.
När Tony hade försvunnit in på hotellet satte jag mig ner igen. Skakis. "Jag måste sms:a den här bilden till Max!" sa jag till Victoria och Lauren. Jag hade nämligen sms:at med min kusin Max, som hade åkt till Stockholm från Karlshamn för att se Gumball-bilarna, under dagen om att jag hoppades på att få träffa Tony. Precis när sms:et gick iväg hörde jag Victoria säga: "Där kommer ju Max!" Ja, där var han ju. Bara någon meter ifrån mig. Han gick runt med tre kompisar och tittade på bilar. Jag visade stolt upp bilden på mig och Tony för tonåringarna och då blev de allt lite imponerade. I några minuter pratade jag med Max innan de skulle gå vidare mot Grönan. Men först tog jag så klart en bild på oss också:
Vilken dag, alltså. Oförglömlig så klart. Nu har jag både sett Tony Hawk landa en 900 (i Linköping 2011) och träffat honom. Ganska schysst. Nu förstår jag att det är många som kommer att vilja ha bilden på mig och Tony för att kunna framkalla den och rama in där hemma. Kanske skicka till mormor. Eller sätta upp som en fotovägg. Några vill nog ha den på en mugg. Det har jag full förståelse för. Ni kan ju bara höra av er så skickar jag bilden i högsta iPhone-kvalle. Promise.
No comments:
Post a Comment