Problemet med mig är bara att jag har enormt svårt för att avsluta saker; att verkligen acceptera att något är slut. Vore jag en rockstjärna vore jag den där sorgliga, avdankade halvpensionären som gör sin "last tour ever" för tredje eller fjärde gången. Hur är det ens möjligt att släppa något som varit en del av ens liv i tio år? Med "ens" menar jag mitt. Mitt liv. Den här bloggen. Tio år - det är ju halva mitt liv (jo, jag vet att jag är tjugofem, men de första fem åren minns man väl ingenting av så de räknas knappast).
Det började en ruggig oktoberkv--- Skoja bara. Så ingående ska jag inte beskriva den här bloggens liv. Det är bara så fascinerande hur mycket som kan hända på tio år. Det är också fascinerande hur olika jag kan uppfatta tidsperioders längd. Så här har mitt liv sett ut sedan jag skrev mitt första inlägg här:
3 år: gymnasiet
5 år: universitetet
2 år: jobbat
Gymnasiet varade alltså bara i tre år men kändes som ett helt liv. Universitetet varade i fem år men kändes som ett fingerknäpp. Tiden tycks så föränderlig i sin form, på något sätt. De senaste två åren har förresten känts som några månader på sin höjd. Den här bloggen har varit en av få konstanter genom hela decenniet; en trygghet en glädje en vän en egen röst. Att bloggen har funnits här mellan femton och tjugofem är så stort och för mig är det svårt att greppa det faktum att jag har vuxit upp till något slags vuxen varelse trots att jag känner mig som en sjuttonåring inombords. Jag är den här bloggen. Bloggen är jag. Ett oräkneligt antal gånger har tangenterna tryckts ner för att förmedla... mig.
Att se tillbaka på det här decenniet är en obeskrivlig känsla. Jag har utvecklat en ostoppbar kärlek till skrivandet. Till en början tänkte jag rabbla upp ett gäng saker som representerar åren: alla oförglömliga människor jag träffat, alla favoritband jag har sett live och alla som blev mina favoritband efter att jag sett dem live, att jag blev en gymnasielärare, att jag träffade Victoria, musiken jag skrev som några personer faktiskt har visat sig tycka om, städerna jag bott i, idolerna jag träffat, att jag var med och startade en festival... Men varje gång jag låter tanken vandra bakåt i tiden tvingas jag också tänka på pappas röst i telefonen den där fredagsmorgonen och hur jag efter en tågresa norrut låg i sängen bredvid mammas döda kropp. Då kan jag inte värja mig längre; minnena störtar emot mig och jag inser att det som verkligen är de senaste tio årens röda tråd är cancer. Därför rabblar jag ingenting utan stannar vid tanken på själva skrivandet. Kärleken till att skriva.
Det den här bloggen främst har bidragit med är nämligen att forma min röst och mitt uttryck. Ett laboratorium bortom lärares skolverksinrutade bedömning. Fick jag reglerna i skolan var det i bloggen jag bröt mot dem hänsynslöst. Här har jag utfört experiment på mina egna villkor. Här har orden aldrig varit till för att bedömas utan endast för att existera. Uppenbarligen var en sådan arena nödvändig för att jag skulle hitta ett uttryck jag känner mig bekväm i.
Men om skrivarkärleken är ostoppbar, varför påstår jag då att jag hade förberett ett avskedsbrev till den här bloggen? Jag ska göra den långa historien kort: sedan jag blev fast anställd lärare har jag tvivlat på om jag verkligen vill ha kvar bloggen. Så länge jag var någons vikarie var jag på något sätt temporär; det fanns en tydlig brytpunkt mellan eleverna och mig. Kanske är det här helt oförståeligt för någon som aldrig har reflekterat över samma sak som jag. Hur som helst, nu är jag inte längre någons vikarie. Nu är jag elevernas lärare hela tiden och vill jag då att de eventuellt ska hitta hit? Vill jag att de ska läsa om vad jag gjorde när jag var i deras ålder? Vill jag släppa in dem i den här... blogghärvan, för att använda kvällstidningsspråk. Det är det jag har funderat på. Svaret är: njä. Redan för något år sedan satt jag här framför skärmen och anpassade min blogg på så vis att jag raderade hundratals inlägg och redigerade en mängd andra så att inget opassande skulle finnas kvar. Det var en censurgärning självaste Winston Smith hade blivit stolt över. Kanske tar jag ett sådant varv igen så att jag än en gång försäkrar mig om att jag kan stå för allt som står i bloggen.
Troligtvis är jag överdrivet egofixerad. Eleverna har fullt upp med sina Tumblrs, Kiks, Instagram-konton, likes och allt annat. Varför i hela världen skulle de ens fundera över att ägna tid åt att läsa min blogg? Inläggen här är ju så gamla att de praktiskt taget dammar - det hela måste framstå som hundra år gammalt för dagens kids. När jag började skriva här i bloggen satt jag liksom vid en tjockdator och bilderna hade jag fotat med en fyramegapixelskamera. Rena stenåldern ju. Nej, antagligen är eleverna helt ointresserade av mig, har redan glömt vad jag heter i efternamn och orkar absolut inte ödsla en googling på att hitta någon meningslös blogg där jag skriver vardagliga tråkinlägg. Förresten orkar väl inte tonåringar läsa blogginlägg längre? Nu är det ju vloggar på max två minuter som gäller, annars blir det hela för aktivt och tonåringarna somnar. (Obs sarkasm)
Så hur ska jag göra? Jag vet ju innerst inne hur jag är som person: det är omöjligt för mig att acceptera att något är förbi. Slut. (Fråga Victoria hur många "minneskartonger" jag har i källaren...) Det blir alltså inget avskedsbrev. Det blir en fortsättning. Däremot blir det kanske lite nytt fokus. Jag kan tänka mig att jag till större del kommer att lägga upp foton och färre "i dag har jag"-inlägg. Men innan jag gör något över huvud taget måste jag ta ännu en censureringsrunda och säkerställa bloggens elevvänlighet.
Bloggar är så tvåtusensex, jag vet. Ändå kan jag inte sluta. Nu väcker jag den här skiten ur sin koma och kör på tills någon hejdar mig med motiveringen att det faktiskt börjar bli patetiskt. Hej!
Troligtvis är jag överdrivet egofixerad. Eleverna har fullt upp med sina Tumblrs, Kiks, Instagram-konton, likes och allt annat. Varför i hela världen skulle de ens fundera över att ägna tid åt att läsa min blogg? Inläggen här är ju så gamla att de praktiskt taget dammar - det hela måste framstå som hundra år gammalt för dagens kids. När jag började skriva här i bloggen satt jag liksom vid en tjockdator och bilderna hade jag fotat med en fyramegapixelskamera. Rena stenåldern ju. Nej, antagligen är eleverna helt ointresserade av mig, har redan glömt vad jag heter i efternamn och orkar absolut inte ödsla en googling på att hitta någon meningslös blogg där jag skriver vardagliga tråkinlägg. Förresten orkar väl inte tonåringar läsa blogginlägg längre? Nu är det ju vloggar på max två minuter som gäller, annars blir det hela för aktivt och tonåringarna somnar. (Obs sarkasm)
Så hur ska jag göra? Jag vet ju innerst inne hur jag är som person: det är omöjligt för mig att acceptera att något är förbi. Slut. (Fråga Victoria hur många "minneskartonger" jag har i källaren...) Det blir alltså inget avskedsbrev. Det blir en fortsättning. Däremot blir det kanske lite nytt fokus. Jag kan tänka mig att jag till större del kommer att lägga upp foton och färre "i dag har jag"-inlägg. Men innan jag gör något över huvud taget måste jag ta ännu en censureringsrunda och säkerställa bloggens elevvänlighet.
Bloggar är så tvåtusensex, jag vet. Ändå kan jag inte sluta. Nu väcker jag den här skiten ur sin koma och kör på tills någon hejdar mig med motiveringen att det faktiskt börjar bli patetiskt. Hej!
No comments:
Post a Comment