a) Undrens tid är inte förbi.
b) Gudarna har hört mina böner.
c) Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!
Vilken inledande mening detta inlägg skulle få var länge oklart. När jag i onsdags eftermiddag satt på jobbet inträffade något som gav mig ett onormalt adrenalinpåslag. Hjärtat pulserade, händerna skakade och jag var inte längre mottaglig för vad någon annan arbetskamrat i rummet pratade om. Jag drabbades av en overklighetskänsla inte helt olik den som drabbade mig när blink-182 äntligen stod framför mig på en scen eller när jag med mina egna öron hörde Brand New spela
Play Crack the Sky. Där satt jag på jobbet, var lite eftermiddagsseg och bestämde mig för att slötitta ett varv på Facebook i några minuter. Inte kunde jag ana att följande skulle uppenbara sig i flödet:
Tankarna som for i mitt huvud så snart hjärnan hade uppfattat denna information går inte att beskriva. De går heller knappast att förstå utan att först försöka begripa följande:
1) Underoath är ett av de bästa banden jag vet och de är utan tvekan på min topp 3-lista över vilka band som främst har format mig musikaliskt.
2) Underoath gjorde några spelningar i Sverige år 2010 men jag gick aldrig på någon av dem. Ångesten inför detta beslut var enorm.
3) Strax efter Sverige-spelningarna 2010 lämnade en av de viktigaste medlemmarna (ursäkta hierarkin, men det
måste väl ändå vara berättigat att tycka att en sångare är en mycket viktig bandmedlem?) bandet. Fatta vilket avgrundsdjup som i och med detta öppnade sig i min redan enorma ångest över att ha missat konserttillfällena. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv och påbörjade min resa mot den acceptans som krävs för att kunna leva vidare med misstaget.
4) Underoath la ner helt och hållet 2013. Där rök alltså alla möjligheter att kunna se dem ens utan den avhoppade medlemmen. Jahapp.
Om inte musik är en stor del av ens liv kan man troligtvis inte förstå vikten av ovanstående. Kanske är det svårt att ens försöka förstå. För alla som uppskattar musik ska jag dock fortsätta denna lilla berättelse: förra året hände något otroligt. Underoath återförenades -
med den avhoppade medlemmen! Tänk er Jesus återuppståndelse som liknelse, om det känns lättare att begripa religion. Återföreningen gladde mig så klart mycket, och precis som alla andra Underoath-fans har jag sett fram emot att höra vad bandet har tänkt att skapa härnäst. Att de skulle få för sig att komma till Sverige hade jag dock aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om.
Det sämsta med att bo i Sverige är att band och artister sällan orkar ta sig hit. Vi ligger ju lite off. Det man kan göra är att hoppas på det bästa (att bandet kommer), att ta sig till sydligare länder i Europa där alla band spelar hela tiden (känns det som) eller att acceptera att man eventuellt aldrig kommer att få höra bandets låtar live. Det bästa med att bo i Sverige är att när banden väl kommer hit spelar de på så små ställen att alla övriga européer eller amerikaner hade ramlat ihop av avund. Underoath kommer hit och spelar på Debaser Strand som rymmer runt 700 personer (?). I London ska de spela i en arena som snarare rymmer 2 500 personer. Att stora band (Underoath är bland de största inom sin genre) kommer hit och gör klubbspelningar är ett privilegium, minst sagt. Men det är vi svenskar också värda efter att ha väntat på vissa band sedan musikens begynnelse.
Som om inte allt jag har skrivit hittills vore nog insåg jag i går att Underoath under spelningen i maj ska spela sina två mest kända skivor i sin helhet. Vad har jag ens gjort för att förtjäna allt detta underbara? Förutom att vara glad över det faktum att jag helt plötsligt fått en ny chans att se Underoath har denna händelse fått mig att återigen förundras över att musik kan betyda så mycket för en människa. Det är liksom så... stort. Typ.
