Att aldrig mer få träffa sin mamma gör ondare än man någonsin kan tänka sig. Det är obegripligt. Ungefär som att fundera över vad rymden expanderar i. Det går helt enkelt inte att förstå.
Vi stod alla vid sidan om och såg hur mamma blev uppäten inifrån. Det är det man blir. Av cancer. Vi kunde inte göra något förutom att hoppas. Bidra med vår styrka så gott det gick. Efter ungefär tio år hade mammas kropp blivit immun mot allt som har som mål att stoppa cancer. Eller i alla fall balansera den så att man kan leva vidare ett tag till.
Kanske bör jag inte skriva så mycket om det här i bloggen. Kanske kommer jag inte vilja göra det, heller. Men det här inlägget ville jag skriva. Och det här är min blogg, så då bestämmer jag vad som får skrivas och inte.
allting står still
allting förändras
Och nu, mer än någonsin tidigare, uppskattar jag att Badly Drawn Boy någon gång plitade ner följande rad på ett papper (antar jag): "To live in the hearts of those that you loved is not to die".
Jag kommer att längta efter dig hela tiden. Konstant längtan.
No comments:
Post a Comment