Förresten, måste tillägga en sak på ämnet nyårsafton. Det här med fyrverkerier. Vilka är det egentligen som fortfarande envisas med att gå och köpa fyrverkerier för hundratals - kanske tusentals - kronor bara för att se dem försvinna upp i luften på några sekunder? Ge er till känna! Det borde ju rent teoretiskt vara elvaåringar som varje måndag i skolor jag har varit på återberättar skämt ur Partaj samt alla dagar i veckan skojfriskt använder hälsningsfrasen "tjäna!" (ur Partaj) sinsemellan. Men rent praktiskt går det knappast ihop, eftersom dessa kids inte får köpa fyrverkerier. (Vi måste prata om det här med Partaj någon gång. Vet producenterna att deras faktiska målgrupp är typ mellanstadieungar? Tror inte att det är den målgrupp de hade tänkt sig från början.) Endast sådana ungar kan nämligen vara naiva nog att tro att det finns något som helst roligt eller häftigt i att tända eld på en raket, se den flyg upp i luften för att sedan med en smäll explodera i en färgklick. Endast sådana ungar kan vara naiva nog att känna lust att bortse från risken att en raket inte flyger upp i luften utan kanske rakt åt sidan där en kompis står.
Men det är ju inte de där ungarna som köper fyrverkerier. Det är vuxna människor. Till er har jag bara en sak att säga: att köpa fyrverkerier är lika illa som att vaska en flaska dyr champagne. Om inte värre, med tanke på att andra levande varelser i ens omgivning kan fara illa av det. Till nästa år borde ni tänka om. Skänk den där tusenlappen till en välgörenhetsorganisation i stället. Eller köp jättemycket vörtbröd. Inte vet jag. Bara ni gör något vettigt för pengarna. Låt dem inte explodera i luften. Vaska dem inte.
Hej då.
31/12/2013
31 dec
Jag har aldrig
---
Oj, jösses, vilken jädrakliffhängare cliffhanger! tänkte några av er nu. Ska "Jag har aldrig"-leken ta form här i bloggen? Nä, knappast. Ni som inte hörde till nyss nämnda kategori är nämligen de som har rätt. Jag skulle bara inleda ett helt vanligt gammalt blogginlägg med de tre orden "jag har aldrig".
Nu tar vi det från början. Det var det här jag skulle skriva: Jag har aldrig varit så förtjust i nyårsafton. Det har liksom aldrig varit en särskilt stor grej för mig. Flera gånger har jag till exempel fått höra om den gången när jag hade gått och lagt mig innan tolvslaget men bett om att någon i familjen skulle väcka mig klockan tolv så att jag ändå fick vara med då. "Bea, vakna! Vakna!" västes det bredvid min sängkant. "Klockan är snart tolv!" Jag låg och snusade så sött, så sött. "Skiter väl jag i!" sa jag halvt i sömnen och sov gott vidare ända till nyårsdagen. När det här utspelade sig är jag inte helt säker på, men jag var kanske tio år. I ärlighetens namn kan jag inte ens skriva under på att det hela gick till exakt som jag nyss berättade. Jag var ju både liten och trött. Men på det stora hela var det ungefär så där.
I dag är första gången jag tillbringar en nyårsafton ensam. Ensam är ju för övrigt ett ord som har lite deppig klang. För mig är det inte alls deppigt. Jag har inget emot att vara ensam. Eller själv, som man ju också kan välja att säga. Victoria är på sjukhuset och jobbar för att dra in stålar till vår lilla familj. Kattmat är till exempel ganska dyrt. Hon kommer dock att hinna hem till tolvslaget, så det är ju trevligt. Fast vem vet, då kanske jag redan har somnat. Det här är Frances första nyår, så jag kände inte för att åka iväg och hitta på något eftersom vi inte vet hur hon reagerar på fyrverkerier. Känns taskigt att låta Alfons ta hand om henne då, liksom. Han var ju för övrigt hyfsat rädd själv förra året, så han är inte direkt något att hålla i när det smäller i skyn. Det här har jag gjort hittills denna nyårskväll:
* Bloggat i musikbloggen.
* Lyssnat på musik.
* Läst.
* Ätit pizza.
* Börjat se den fjärde Harry Potter-filmen.
Fram till för några dagar sedan hade jag endast sett en Harry Potter-film, något som har fått många barn i min omgivning att tro att jag är ett psykfall. Jag har dock kunnat upplysa dem om att jag har läst nästan alla böcker. Och det är det allt mitt Harry Potter-tittande de senaste dagarna har handlat om: att jag ska läsa även de böcker jag har missat. Jag vill ju liksom veta hur det hela slutar. Min plan var att börja läsa den femte boken, vilken jag dock redan har läst en gång för många år sedan, och sedan fortsätta med den sjätte och sjunde, som jag inte tror att jag har läst. Dock insåg jag att jag har glömt ganska mycket av alla olika karaktärer och intriger, så i stället för att läsa om alla böcker bestämde jag mig för att ta genvägen och se filmerna. Då får man ju trots allt veta de stora grejerna i varje bok. Nu har jag alltså kommit till den fjärde filmen, så efter i kväll kan jag börja läsa bok nummer fem.
Apropå böcker läser jag just nu del två av Hungerspelen (och även Pesten av Camus, men det hör väl inte riktigt hit). Jag och Victoria var och såg första Hungerspelen-filmen när den gick på bio härom året. Det var en film som lämnade mig med alldeles för många frågor. Jag fick helt enkelt inte klart för mig hur allting hörde ihop. Det var så ytligt förklarat, allting. Lite hastigt, liksom. Och jag kände direkt att det inte var för att historien i sig var klen utan för att boken förmodligen innehöll för många saker som var svåra att förmedla i film. Och till min stora glädje kan jag härmed intyga att jag återigen hade rätt. Efter att ha läst första boken har jag fått svar på nästan alla mina frågor. Visst, när en bok görs till film är det alltid saker som måste falla bort, det får man ju acceptera. Men i Hungerspelen-filmen är det så många intressanta aspekter som filmmakarna antingen har 1) struntat i eller 2) inte vetat hur de ska framställa eller kanske 3) inte orkat göra, vilket är väldigt synd. Hela grejen med hunger, till exempel. Mat. Maten såg jag som ett tema som höll nästan alla delar i boken samman, men i filmen görs ingen större grej av vare sig mat eller hunger. Och det känns ju lite snopet med tanke på titeln. Juzt sayin'.
Nog om det. När jag har läst klart andra delen av Hungerspelen ska jag se den filmen. Sedan ska jag fortsätta med trean. Nu börjar väl det här blogginlägget kännas rätt så färdigt så då kan jag ju faktiskt unna mig att läsa lite. Måste ta lite paus från den där Harry Potter-filmen. Jag blir så rastlös av att se film. Det händer nästan aldrig att jag kan se en hel film, eller ens ett helt avsnitt av exempelvis Homeland, utan att behöva pausa och göra något annat en stund. Jag och Victoria tittar ofta på Rederiet nu för tiden och då händer det nästan alltid att jag pausar någon minut då och då bara för att typ gå och leta efter något jag har tänkt på en stund (härom dagen letade jag till exempel efter en ljusstake), sätta på lite kaffe, gå på toa eller något annat. Lite som restless legs, fast i hjärnan.
För att avrunda det hela kan jag ju lika gärna önska gott nytt år. Många där ute borde ha som nyårslöfte att läsa fler böcker. Själv tycker jag aldrig att man ska lova för mycket så jag håller mig till följande: bli geniförklarad. Nästa år ska mitt nyårslöfte vara antingen något med Nobelpriset eller att vara med i Ellen DeGeneres Show (blir jag bara geniförklarad borde inget av dessa vara något större problem). Men den karamellen hinner jag ju suga på ett bra tag.
---
Oj, jösses, vilken jädra
Nu tar vi det från början. Det var det här jag skulle skriva: Jag har aldrig varit så förtjust i nyårsafton. Det har liksom aldrig varit en särskilt stor grej för mig. Flera gånger har jag till exempel fått höra om den gången när jag hade gått och lagt mig innan tolvslaget men bett om att någon i familjen skulle väcka mig klockan tolv så att jag ändå fick vara med då. "Bea, vakna! Vakna!" västes det bredvid min sängkant. "Klockan är snart tolv!" Jag låg och snusade så sött, så sött. "Skiter väl jag i!" sa jag halvt i sömnen och sov gott vidare ända till nyårsdagen. När det här utspelade sig är jag inte helt säker på, men jag var kanske tio år. I ärlighetens namn kan jag inte ens skriva under på att det hela gick till exakt som jag nyss berättade. Jag var ju både liten och trött. Men på det stora hela var det ungefär så där.
I dag är första gången jag tillbringar en nyårsafton ensam. Ensam är ju för övrigt ett ord som har lite deppig klang. För mig är det inte alls deppigt. Jag har inget emot att vara ensam. Eller själv, som man ju också kan välja att säga. Victoria är på sjukhuset och jobbar för att dra in stålar till vår lilla familj. Kattmat är till exempel ganska dyrt. Hon kommer dock att hinna hem till tolvslaget, så det är ju trevligt. Fast vem vet, då kanske jag redan har somnat. Det här är Frances första nyår, så jag kände inte för att åka iväg och hitta på något eftersom vi inte vet hur hon reagerar på fyrverkerier. Känns taskigt att låta Alfons ta hand om henne då, liksom. Han var ju för övrigt hyfsat rädd själv förra året, så han är inte direkt något att hålla i när det smäller i skyn. Det här har jag gjort hittills denna nyårskväll:
* Bloggat i musikbloggen.
* Lyssnat på musik.
* Läst.
* Ätit pizza.
* Börjat se den fjärde Harry Potter-filmen.
Fram till för några dagar sedan hade jag endast sett en Harry Potter-film, något som har fått många barn i min omgivning att tro att jag är ett psykfall. Jag har dock kunnat upplysa dem om att jag har läst nästan alla böcker. Och det är det allt mitt Harry Potter-tittande de senaste dagarna har handlat om: att jag ska läsa även de böcker jag har missat. Jag vill ju liksom veta hur det hela slutar. Min plan var att börja läsa den femte boken, vilken jag dock redan har läst en gång för många år sedan, och sedan fortsätta med den sjätte och sjunde, som jag inte tror att jag har läst. Dock insåg jag att jag har glömt ganska mycket av alla olika karaktärer och intriger, så i stället för att läsa om alla böcker bestämde jag mig för att ta genvägen och se filmerna. Då får man ju trots allt veta de stora grejerna i varje bok. Nu har jag alltså kommit till den fjärde filmen, så efter i kväll kan jag börja läsa bok nummer fem.
Apropå böcker läser jag just nu del två av Hungerspelen (och även Pesten av Camus, men det hör väl inte riktigt hit). Jag och Victoria var och såg första Hungerspelen-filmen när den gick på bio härom året. Det var en film som lämnade mig med alldeles för många frågor. Jag fick helt enkelt inte klart för mig hur allting hörde ihop. Det var så ytligt förklarat, allting. Lite hastigt, liksom. Och jag kände direkt att det inte var för att historien i sig var klen utan för att boken förmodligen innehöll för många saker som var svåra att förmedla i film. Och till min stora glädje kan jag härmed intyga att jag återigen hade rätt. Efter att ha läst första boken har jag fått svar på nästan alla mina frågor. Visst, när en bok görs till film är det alltid saker som måste falla bort, det får man ju acceptera. Men i Hungerspelen-filmen är det så många intressanta aspekter som filmmakarna antingen har 1) struntat i eller 2) inte vetat hur de ska framställa eller kanske 3) inte orkat göra, vilket är väldigt synd. Hela grejen med hunger, till exempel. Mat. Maten såg jag som ett tema som höll nästan alla delar i boken samman, men i filmen görs ingen större grej av vare sig mat eller hunger. Och det känns ju lite snopet med tanke på titeln. Juzt sayin'.
Nog om det. När jag har läst klart andra delen av Hungerspelen ska jag se den filmen. Sedan ska jag fortsätta med trean. Nu börjar väl det här blogginlägget kännas rätt så färdigt så då kan jag ju faktiskt unna mig att läsa lite. Måste ta lite paus från den där Harry Potter-filmen. Jag blir så rastlös av att se film. Det händer nästan aldrig att jag kan se en hel film, eller ens ett helt avsnitt av exempelvis Homeland, utan att behöva pausa och göra något annat en stund. Jag och Victoria tittar ofta på Rederiet nu för tiden och då händer det nästan alltid att jag pausar någon minut då och då bara för att typ gå och leta efter något jag har tänkt på en stund (härom dagen letade jag till exempel efter en ljusstake), sätta på lite kaffe, gå på toa eller något annat. Lite som restless legs, fast i hjärnan.
För att avrunda det hela kan jag ju lika gärna önska gott nytt år. Många där ute borde ha som nyårslöfte att läsa fler böcker. Själv tycker jag aldrig att man ska lova för mycket så jag håller mig till följande: bli geniförklarad. Nästa år ska mitt nyårslöfte vara antingen något med Nobelpriset eller att vara med i Ellen DeGeneres Show (blir jag bara geniförklarad borde inget av dessa vara något större problem). Men den karamellen hinner jag ju suga på ett bra tag.
30/12/2013
30 dec
Skulle skriva "okidoki" i ett sms till Victoria. Skrev:
okif
oko
I två separata sms, alltså.
Hoppas att kommunikationen har gått fram, ändå.
okif
oko
I två separata sms, alltså.
Hoppas att kommunikationen har gått fram, ändå.
29/12/2013
29 dec
Nä, hörrni. Det här med psykfallskalendern. Nu släpper vi taget om den och går vidare. Snacka om antiklimax, va?
27/12/2013
27 dec
Sitter just nu och ser Johan Klings Darling som visas i ettan. Hade tänkt läsa, men blev helt fast här framför tv:n. Har sett Darling flera gånger förut eftersom jag har dvd:n hemma, men den är lika fängslande varje gång. "Fängslande" må vara ett ganska töntigt uttryck, men det passar verkligen i det här sammanhanget. Sådana här svenskt vemodiga ångestfilmer är verkligen mina favvisar. Vardagslunket.
27 dec
Lucka 22
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #22: När jag berättar att jag inte har sett Star Wars-filmerna.
… för att inte tala om då jag släpper bomben att jag inte har sett en enda del ur Gudfadern.
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #22: När jag berättar att jag inte har sett Star Wars-filmerna.
… för att inte tala om då jag släpper bomben att jag inte har sett en enda del ur Gudfadern.
23/12/2013
23 dec
Lucka 21
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #21: När jag inte ens klarar av att "öppna" en sådan här kalenderlucka om dagen.
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #21: När jag inte ens klarar av att "öppna" en sådan här kalenderlucka om dagen.
22/12/2013
22 dec
Lucka 20
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #20: När jag förr i tiden sa att jag inte gillar katter. Numera har jag lärt mig att tycka om vissa katter. Den stora kattmassan är dock fortfarande hyfsat skrämmande och opålitlig.
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #20: När jag förr i tiden sa att jag inte gillar katter. Numera har jag lärt mig att tycka om vissa katter. Den stora kattmassan är dock fortfarande hyfsat skrämmande och opålitlig.
20/12/2013
20 dec
Mitt sista vikarieuppdrag innan jullovet var i en årskurs fyra söder om stan. Jag hängde en hel del med två olika klasser, men största delen av tiden tillbringade jag med klass 4C. Fyrornas riktiga lärare fanns på plats, så jag var resurs som det kallas. Det innebär att jag hjälpte till i klassrummet, och att jag då och då undervisade endast ett fåtal elever åt gången. Typ att vi satt i ett grupprum och jobbade med samma sak som resten av klassen, fast på det sätt som passade eleverna i fråga bäst. Det kändes som att jag var bland fyrorna länge. Den känslan infinner sig ofta när man umgås med människor så intensivt som man faktiskt gör i skolan. Varje dag, hela dagarna. I själva verket var jag inte ens på skolan i två veckor. Men det går fort att lära känna såväl barnen som resten av arbetslaget.
I går var det julavslutning. Efter lite uppträdanden i idrottshallen (bland annat en tjej i sjuan som framförde en egenskriven jullåt med bara sig själv och sin gitarr på scenen. Bör kanske tillägga att skolan i fråga har närmare 1000 elever. Jag var otroligt imponerad över tjejen!) samlades 4C, en del föräldrar, klassens lärare och så jag i klassrummet. Föräldrarna gav klassläraren en julpresent från sig själva och barnen. Det var då det hände: de hade även en julpresent till mig! Gissa om jag blev förvånad. Jag hade ju inte ens varit där i två veckor. Det var så himla fint, tycker jag. Sedan var det dags för alla barn att äntligen få jullov, och på vägen ut ur klassrummet blev det kramkalas. Kommer att sakna det där gänget!
19/12/2013
19 dec
Lucka 19
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #19: När jag berättar att jag inte tycker om att bowla.
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #19: När jag berättar att jag inte tycker om att bowla.
18/12/2013
18 dec
Då är det dags att öppna lucka nummer 18 i bloggens julkalender!
…
VÄNTA NU! skriker de flesta av er. Den här bloggen har väl ingen julkalender? Jo, serrni. Nu har den det. Lite sent påkommet, kan tyckas, men det finns ju knappast några regler kring kalendrandet som vi måste följa. Därför bestämde jag alldeles nyss att min blogg från och med i dag ska ha en julkalender.
Julkalendern heter Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall. Den kommer, som titeln antyder, att handla om mig. Det här är ju trots allt min blogg där jag är själva centralgestalten.
Let's gå!
Lucka 18
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #18: När jag säger att jag inte är något big fan av julmat/julbord.
…
VÄNTA NU! skriker de flesta av er. Den här bloggen har väl ingen julkalender? Jo, serrni. Nu har den det. Lite sent påkommet, kan tyckas, men det finns ju knappast några regler kring kalendrandet som vi måste följa. Därför bestämde jag alldeles nyss att min blogg från och med i dag ska ha en julkalender.
Julkalendern heter Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall. Den kommer, som titeln antyder, att handla om mig. Det här är ju trots allt min blogg där jag är själva centralgestalten.
Let's gå!
Lucka 18
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #18: När jag säger att jag inte är något big fan av julmat/julbord.
17/12/2013
17 dec
Folk som inte förstår och/eller behärskar skillnaden mellan "tack vare" och "på grund av". Hur ska vi hjälpa dem ur härvan?
Apropå språk: här är två bra ord jag nyligen har lärt mig.
sammelsurium oredig blandning, virrvarr, röra
efemär kortlivad, förgänglig, flyktig
Apropå språk: här är två bra ord jag nyligen har lärt mig.
sammelsurium oredig blandning, virrvarr, röra
efemär kortlivad, förgänglig, flyktig
14/12/2013
14 dec
I år samlar Musikhjälpen in pengar för att alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet. En självklarhet i Sverige; i många länder inte alls självklart. Hittills har ungefär 15 000 000 kronor samlats in. Hur bra som helst. I morgon är Musikhjälpen slut, och det råder inga tvivel om att Victoria och jag kommer att ha lite abstinens på måndag. Här är programmet på hela tiden när vi är hemma. Alltid i vår tv, och ofta även i radion. Är jag på väg någonstans (till exempel till jobbet) så lyssnar jag i telefonen. Hoppas på att min önskelåt ska komma (blink, så klart).
Har du inte redan önskat en låt: gör det. Det behöver inte kosta mer än 50 pix. (Önska gärna någon låt med blink-182. Just saying.)
Har du inte redan önskat en låt: gör det. Det behöver inte kosta mer än 50 pix. (Önska gärna någon låt med blink-182. Just saying.)
04/12/2013
4 dec
Jag sitter hemma och är sjuk. Jag var hemma och var sjuk även i går. Det hade varit bättre om jag hade varit sjuk i helgen, för då hade jag kunnat jobba nu i veckan. Det är nämligen mindre än tre veckor kvar till skolornas jullov, så jag skulle helst jobba 8-17 varje dag för att få ihop lite pengs. Sedan är det ju jullov i några veckor, och då blir det förmodligen inga jobbade timmar. Vilket i sin tur blir tråkigt när lönen kommer i januari. Men men. Just nu råkar jag ha en snorrinnande näsa i behov av att snytas, så jag får helt enkelt stanna hemma tills förkylningen går över i nästa fas. Typ halsont. Har jag bara halsont kan jag jobba. Men att snyta sig en gång i minuten blir liksom svårt om man ska försöka bedriva någon form av undervisning i en klass. Googlade förresten på Otrivin Comp (ni vet den där grejen som enligt reklam lindrar både nästäppa och rinnsnuva), vilket ledde till att jag inte vågar gå till apoteket och köpa den sprayen. Näsan blir tydligen "helt förstörd" i flera veckor efter att man har använt sprayen, och en hel del verkade ha fått en massa näsblod också. Kul, liksom. Not. Källa: internetz.
Det finns dock några positiva saker med att vara hemma om dagarna: 1) Jag har äntligen köpt SimCity till Mac! I helgen fick jag ett sms av en av mina fina kusiner som upplyste om att det var megarea på SimCity i Origin-butiken (en nätbutik). I vanliga fall kostar spelet runt 600 pix men nu var det halva priset. Jag slog till. Och nu kan jag alltså leka gud dagarna i ända. 2) Vår nya soffa har kommit! Vi köpte den från Mio, och nu har den alltså levererats. Så himlans skön. Soffan har hög rygg och höga armstöd, vilket passar oss perfekt för vi gillar att sitta och läsa i soffan. Vi har dock fullt sjå med att uppfostra Alfons och Frances till att inte kloa på soffan. Innan hade vi ju en skinnsoffa, och den gillade de inte alls att sätta klorna i. Den här nya tycker de dock är skojig. 3) Att vara hemma sjuk innebär att det finns mycket tid att gosa och busa med Alfons och Frances. Och det är ju aldrig fel.
En annan sak: just nu läser jag Haruki Murakamis 1Q84. Plot twist: jag tycker inte att den är så bra? Förstår liksom inte varför "alla" tycker det. Jag hade höga förväntningar men nu har jag läst nästan hela boken och den tanke som surrar i min skalle är "Jaha?" Visst, jag gillar språket i den. Men handlingen ger mig liksom ingenting. Den känns över huvud taget lite seg. Och då är jag ändå inte den som tycker att det alltid måste hända så mycket i en bok. Men innehållet måste vara intressant. Det finns dock aspekter i 1Q84 som jag tror kommer att finnas kvar i mina tanker även efter att jag har lämnat tillbaka boken på bibblan. Det känner jag redan nu. Alltså måste jag kanske smälta Murakamis bok ett bra tag innan jag uppskattar den. Vad vet jag. Det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att låna del två på stört. Däremot ska jag nog ge hans bok Norwegian Wood en chans, i stället.
Det finns dock några positiva saker med att vara hemma om dagarna: 1) Jag har äntligen köpt SimCity till Mac! I helgen fick jag ett sms av en av mina fina kusiner som upplyste om att det var megarea på SimCity i Origin-butiken (en nätbutik). I vanliga fall kostar spelet runt 600 pix men nu var det halva priset. Jag slog till. Och nu kan jag alltså leka gud dagarna i ända. 2) Vår nya soffa har kommit! Vi köpte den från Mio, och nu har den alltså levererats. Så himlans skön. Soffan har hög rygg och höga armstöd, vilket passar oss perfekt för vi gillar att sitta och läsa i soffan. Vi har dock fullt sjå med att uppfostra Alfons och Frances till att inte kloa på soffan. Innan hade vi ju en skinnsoffa, och den gillade de inte alls att sätta klorna i. Den här nya tycker de dock är skojig. 3) Att vara hemma sjuk innebär att det finns mycket tid att gosa och busa med Alfons och Frances. Och det är ju aldrig fel.
En annan sak: just nu läser jag Haruki Murakamis 1Q84. Plot twist: jag tycker inte att den är så bra? Förstår liksom inte varför "alla" tycker det. Jag hade höga förväntningar men nu har jag läst nästan hela boken och den tanke som surrar i min skalle är "Jaha?" Visst, jag gillar språket i den. Men handlingen ger mig liksom ingenting. Den känns över huvud taget lite seg. Och då är jag ändå inte den som tycker att det alltid måste hända så mycket i en bok. Men innehållet måste vara intressant. Det finns dock aspekter i 1Q84 som jag tror kommer att finnas kvar i mina tanker även efter att jag har lämnat tillbaka boken på bibblan. Det känner jag redan nu. Alltså måste jag kanske smälta Murakamis bok ett bra tag innan jag uppskattar den. Vad vet jag. Det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att låna del två på stört. Däremot ska jag nog ge hans bok Norwegian Wood en chans, i stället.
Subscribe to:
Posts (Atom)