21/11/2016

21 nov

Tårar i ögonen när jag står och läser lappar mina elever har skrivit. De har precis gjort muntliga presentationer och de flesta har haft stor ångest inför det. På lapparna har var och en skrivit vad de är nöjda med efter sin presentation. Det står till exempel "Jag bröt inte ihop" eller "Jag vågade prata högt".

Tårar i ögonen när en ung tjej berättar för mig att hon inte har sovit mer än två timmar per natt i en vecka.

Tårar i ögonen när Peter LeMarc och Tomas Andersson Wij spelar Mellan dej och mej och Drivved Tomas Andersson Wij spelar med Peter LeMarc. När de spelar Little Willie John fulgråter jag.















Tårar i ögonen när jag läser om ett par vars hundvalp har blivit kidnappad utanför en Ica-butik.

Tårar i ögonen på tunnelbanan när jag lyssnar på Ångestpodden #89 och de läser upp ett blogginlägg min syster har skrivit.






































Tårar i ögonen när jag till frukostmackan läser en Filter-artikel om konsekvenserna av det ökade krillfisket.

Tårar i ögonen när jag ser Biffy Clyro på Münchenbryggeriet och de har obeskrivligt snygg ljussättning. Till exempel under låten Re-Arrange, där taket förvandlades till en färgglad stjärnhimmel och ljusstrålar... Äh, kolla själva i stället.

Tårar i ögonen när jag ser en video på Facebook där människor räddar andungar ur en gatubrunn. Andmamman cirkulerar panikartat på kort avstånd från människorna. Kvar har hon bara en enda unge som följer henne hack i häl där hon springer runt runt runt. Hon verkar skrika förtvivlat efter sina andra barn som är fast i brunnen. De har liksom ramlat ner mellan springorna i locket. Människorna lägger mycket tid på att få tag i ungarna; det kryps och krånglas. En efter en kommer ungarna till rätta och springer till sin mamma som vid det här laget har gömt sig i det höga gräset vid sidan om trottoaren. Sök på "duckling rescue" på YouTube för många liknande filmer.

Jag får ofta för mig att jag är för känslig för mitt eget bästa. Det är ju dock inte så mycket att göra något åt. Jag får leva med det, helt enkelt. Personligen har jag aldrig förstått mig på människor som säger till exempel "Oj, jag minns inte när jag grät senast!" Hur kan man liksom inte bli gråtfärdig bara av tanken på när Rachel säger "I got off the plane" eller när Katniss skriker "I volunteer as tribute!" eller Kristian Gidlunds blogginlägg till barnet han aldrig hann få? För mig är det obegripligt. Helt ärligt verkar det också lite trist på något sätt. Att aldrig liksom drabbas av tårarna. Att inte inte kunna stoppa dem.

1 comment:

Therese Victoria said...

❤️❤️❤️