Fick ett sms av mamma med budskapet att jag skulle slå på ettan. Hjärtat voltade, pulsen ökade; förhoppningar om att något spännande skulle dyka upp i burken. Hjärnsubstansen rusade, högsta hastighet. Winnerbäck? Laleh? LeMarc? Vad kan ha hänt, vad visas i ettan som är* så viktigt att mamma säger åt mig att avbryta mitt Elliott Smith-lyssnande och kaffedrickande och Anne Frank-läsande?
Det tog hundrafyra år för tv:n att komma igång. Kändes det som. Och så hände det. Den rektangulära tv-ytan blev en bild med färg och allt. Mitt inre tänkte är det rätt kanal? och ja, ettan-loggan i hörnet, japp, jajemän. En hundradels sekund av Winnerbäck-förhoppningar. Och vad skådar då mitt öga. En yvig blondin sitter utomhus i någon gammal soffa, bredvid henne sitter Timo Räisänen med sin rödaktiga gitarr i högsta hugg. De säger något. Timo skrattar. Blondinen också. De verkar verkligen ha trevligt. Sedan reser sig blondinen, hämtar något. Timo ska tydligen spela en låt. Han brukar ju göra det. Timo. Spela låtar. Hans levebröd, typ.
Och plötsligt. Kamerabyte. Nu ser man hon från Äntligen hemma (?). Brunetten. Ynglingen. Hon gör något ute i det som tycks vara Timos helylleträdgård. Pysslar. Eller något. Gör hon, alltså. Som SVT-tittare får man även se något slags kock stå och laga mat. Jag antar att kocken befinner sig i Timos kök. Kocken hackar något. Lök? Visar tittarna hur man ska bära sig åt för att löken ska bli ultimat hackad.
Det är då jag tänker det: är det någon som bryr sig?
Antagligen inte. Jag sträcker mig bryskt efter dosan och stänger av apparaturen. Återgår till Elliott och läsningen. Sms:ar till mamma att jag inte förstår mig på programidén, riktigt. Hon svarar: "De är hemma hos en kändis, lagar mat och fixar."
* Observera mitt byte av tempus. Återfinns flera gånger i texten. Jag kommer att bli en usel lära ut tempus-lärare. Jag kan aldrig hålla mig till bara ett tempus.
No comments:
Post a Comment