En helt vanlig kväll på jobbet kom tre tyskar in i receptionen/kiosken. Två barn och en mormor. De stod en stund vid glassdisken och pratade (för mig) obegriplig tyska med varandra. Ibland skrattade de. De sa absolut aldrig ACHTUNG GEBÄUDE LEER!, vilka är de enda ord jag kan på tyska*, för er som inte redan visste det. Men dessa tre ord nämndes alltså aldrig. Så jag kunde inte hänga med i tysktugget.
Till slut verkade de ha bestämt sig för något. Glass, så klart. Kom jag på. De hade bestämt sig för vilka glassar de ville mumsa på, och därför kom de nu fram till mig. Jag satt bakom disken. De ville betala. Jag sa hur mycket glassarna kostar tillsammans. På engelska. Eftersom jag inte kan säga summor på tyska. Tyskmormodern betalade, och när hon hade gjort detta hände det. Den lilla, blonda tyskflickan ställde sig på tå, sträckte sig för att nå fram till mig. Hon höll fram en liten blomma och sa med sin sköra tyskröst: "Bitte."
Mormodern skrattade. Ett bröstbullrande tysktantskratt. Jag skrattade. Lite mer svennigt. Och så sa jag "Thanks!", men ändrade mig snabbt till ett något mer solidariskt "Danke!". Man måste tänka till här i världen. Alla små tyskflickor kanske inte förstår en engelsk tackfras. Man måste vara flexibel.
* Där ljög jag. Jag är även otroligt familjär med frasen "Wo sind deine Eltern?", men denna något skrämmande mening kommer sällan till användning.
1 comment:
hAHA. du är så söt!
Post a Comment