7 sep

Britney Spears uppträdde i en relativt liten lokal som mest såg ut som något slags restaurang. Jag och mina vänner stod allra längst fram. Vi var faktiskt de enda som stod upp; alla andra såg förvånansvärt opeppade ut där de satt i den bakre delen av lokalen. Det fanns förresten inte ens någon scen i lokalen. Det enda som fanns var en långsmal bardisk, och precis framför den stod vi.

Till slut släcktes lyset, och Britney gjorde entré. Entusiasmen var minst sagt svag; några spridda applåder och kanske någon som ropade eller busvisslade. Vi som stod längst fram tyckte synd om Britney, och bestämde oss för att make:a some noise. Vi jublade, och Britney såg genast lite mindre deprimerad ut. Hon tog plats uppe på bardisken. Till vår stora förvåning hade hon inga bakgrundsdansare med sig, utan folk från publiken fick ställa upp. Det var ingen vacker syn, eftersom det av förklarliga skäl inte fanns någon koreografi.

Efter tre låtar började folk bli irriterade. Britney hade inte kört en enda av sina hits. Vi som stod längst fram försökte liva upp stämningen genom att klappa i takt till låtarna och sjunga med så gott det gick (det gick inget vidare, eftersom även vi bara kände till hennes större hits). Britney försökte bjuda på sig själv genom att gå ner till oss i publik-"havet" (inom citationstecken, med anledning av att det mest var som en pöl; vi var ju trots allt bara kanske fem pers som stod där). Hon kramade oss. Vi förstod aldrig varför, men det gjorde hon i alla fall. Att hon gjorde dessa ansträngningar hjälpte inte; många av de som satt ner bakom oss reste sig och började gå ut. Vi längst fram tyckte allt mer synd om Britney. Hennes karriär verkade vara över. Hon fortsatte sin show på bardisken, men inom bara några minuter var lokalen halvtom.

Britneys karriär-död. Det var det jag drömde om i natt. I går natt drömde jag om en helt annan död. Det var nämligen så att Alfons hade klättrat upp i ett högt träd för att spana på fåglar. När det sedan flög förbi en fiskmås på lagom höjd slängde sig Alfons rakt ut från trädet och föll. Jag sprang så fort jag kunde för att hinna fram och fånga honom. Jag hann inte. Alfons träffade marken. När jag kom fram så låg han där med sina tassar rakt ut från kroppen. Jag ringde en veterinär-ambulans, men innan vi hann fram till djursjukhuset vaknade jag.