Killarna på bilden ovan har varit en del av mitt liv i mer än tio år nu. Jag har aldrig varit någon Taking Back Sunday-buddha. Egentligen har jag aldrig ens brytt mig om att ta reda på vad alla medlemmar heter (men sådant lär man sig ju ändå att känna till, till slut), när de är födda eller exakt vilken stad de kommer från. Ändå har de varit viktigare för mig än många andra band. De här killarna har gjort en skiva som i stort sett är min bibel. Ett ostrukturerat, tonårsångestfyllt mästerverk. Självklart är det Tell All Your Friends jag menar. Jag kan så gott som lova att jag inte, sedan jag köpte skivan för sisådär tio år sedan, har tagit bort den från min mp3/iPhone (tekniken har ju hunnit utvecklas på vägen). Självklart har jag inte alltid haft hela skivan inlagd på min spelare, men alltid minst en eller ett par låtar. Vecka efter vecka i år efter år har jag alltså lyssnat på Taking Back Sundays debutskiva. Aldrig har jag tröttnat ett dugg på den.
Deras andra skiva har egentligen varit med mig exakt lika länge, och i stort sett lika mycket. Men det är ändå något med debutskivan. Där finns en råhet. Ett hopp. En oslipad känsla som bara kan komma från unga musiker som ännu inte har hunnit fundera så mycket över vad de vill låta som. Eller hur de ska lyckas låta på ett visst sätt.
Och nu kommer hela grejen med det här inlägget: Taking Back Sunday kommer äntligen till Sverige. Mig veterligen för första gången någonsin. November. Klubben. Fryshuset. Kan ni ens förstå känslan? Förmodligen inte. Jag har fortfarande själv svårt att sätta fingret på hur det här känns. Pubbeungen i mig vaknar till liv. Råheten. Hoppet. Allt släpps lös i det svettiga publikhavet den 29 november.
No comments:
Post a Comment