30 april

Har nu äntligen sett The Hotelier live. Det var - som väntat - fantastiskt. Bilder kommer.

29 april

Två bilder från dagen:

Gick en runda i Skogås medan jag väntade på bussen som skulle ta mig till hundhallen.

Frances hittade en rimlig viloplats medan jag lagade middag.

28 april

Bored to Death gick på repeat hela frukosten i dag och därefter på väg till jobbet. Det finns som sagt inget som är så stort för mig som när blink släpper ny musik. Nu råkar Tom ha hoppat av bandet och ersatts med Matt och då får vi alla leva med det och glädjas över att resultatet blev fantastiskt och att alla verkar må bra och pyssla med det de vill. Vad mer kan man begära?

27 april

Varje gång jag tänker på omslaget till Saosins nya album ploppar ordet disturbing upp i huvudet. Inget svenskt ord beskriver bilden så bra som just disturbing. Ord som stötande och besvärande är liksom inte lika klockrena. Hur som helst så stör omslaget mig mer än The Hoteliers nya omslag stör många andra. Är dock högst spänd på att höra hur albumet kommer att låta eftersom de hittills släppta låtarna är lovande.

26 april

Vad är sjukast: 1) att blink släpper en ny låt på torsdag (jag upprepar: torsdag!) eller 2) att Matt Skiba, sina fyrtio år till trots, ser ut som en tjugofemårig Tom DeLonge*?

Skicka era svar till mig. Skriv "Tom. Is. Out." i ämnesraden.

*Jämför Skiba med dessa Tom-bilder:

Personligen hoppas jag att Skibas lookalike-stil var något slags ironi med tanke på att bilden högst upp var typ den första pressbilden utan Tom. På andra blink-bilder ser Skiba nämligen mer ut som en rockig pappa, vilket ju känns mer i sin ordning med tanke på ålder och allt.

25 april

Nu ska jag publicera det inlägg jag försökte lägga upp i fredags, innan jag upptäckte att min bloggapp är helt värdelös. Nedanstående skrevs alltså runt lunch i fredags.

-----

Alldeles nyss skickade en kollega en bild på veckans fredagsfika. Jag är nämligen inte på jobbet utan är med mina elever i en hundhall. Kontrade med detta:

-----

Arkiveras under leva life.

24 april

Jag är inte förvånad över att jag glömde att blogga i går. Det som egentligen förvånar mig mest är att det ändå tog så pass många dagar innan jag missade ett Blogg 100-inlägg. Flera gånger har det varit på väg att hända. Nu är det ju inte så mycket att göra åt saken utan jag får helt enkelt fortsätta ändå, som om det aldrig hade hänt.

I Linköping köpte jag några skivor:

Turnover - Peripheral Vision

Joy Division - Unknown Pleasures

Bring Me the Horizon - That's the Spirit

The World Is a Beautiful Place and I Am No Longer Afraid to Die - Harmlessness

... och i lördags kväll hittade vi en tvärdöd fågel utanför Emmas och Simons port:

Det är lite min grej att jag måste fota alla döda djur jag ser. Psykopat-varning. Det var hur som helst en väldigt bra helg med massor av god mat och en hel del bröllopsprat. Emma och Simon ska nämligen gifta sig i sommar. Victoria och jag är så sjukt taggade inför det. Jag har liksom till och med köpt en kostym (!). Där snackar vi vuxenpoäng.

22 april

Blogg-appen jag har i telefonen suger uppenbarligen. Jag kan inte längre lägga upp inlägg som innehåller foton. Verkar inte finnas något bättre app-alternativ som är kompatibelt med Blogger, heller (vilket ju är märkligt eftersom Blogger väl ägs av Google?). Då får det alltså bli textinlägg hela helgen. Victoria och jag befinner oss nämligen i Linköping hos Emma och Simon. Hela helgen ska vi bara umgås och ha det mysigt. Hittills har vi bara tillbringat en kväll här så det finns inte så mycket att blogga om än. Ska försöka komma med något bättre i morgon.

21 april

Firar sju år med Victoria i dag. Sju år! Fattar ni vad sjukt. Älskar att göra allt från att se nya platser och gå på konstiga bakgator som jag vill fota eller i klädbutiker du vill besöka till att se dåliga filmer i soffan och handla på Hemköp med dig. Laga tacos för tusende gången. Promenera i Stockholm och stanna för ännu en fika. Smygläsa dina tidningar och låtsas ovetande när du berättar skvaller om kändisar. Hålla inne lite på sanningen om hur mycket vissa band skriker för att få dig som sällskap på spelningar. Försöka övertyga dig om att skatestil är bäst för vårt framtida barn så länge hen är för liten för att bestämma själv. Studera din inlevelse när Sveriges damlandslag spelar fotbollsmatch. När du läser upp ytterligare ett recept du har hittat och vill provlaga. Älskar allt med dig så obeskrivligt mycket! 

21 april

Det har visat sig att Refused är ett sjuhelvetes liveband. Visserligen hade Becky hintat om detta för ett tag sedan, men att de skulle vara så bra hade jag ingen aning om förrän i går kväll på Nobelberget i Sickla. Jag var där med Karolina och hennes syster Emilie. Intensiv, energisk konsert med vad jag nu betraktar som ett av de bästa livebanden jag har sett hittills.

20 april

Det här är en man som heter Steve Vai. Förutom att han gör en väldigt märklig pose (dansar han? Svänger loss?) har han en hyfsat vidrig gitarr. Den har liksom ett inbyggt handtag?! VARFÖR skulle någon vilja ha detta i sin gitarr?* Själv är praktiskt taget allergisk mot fula gitarrer. Nu följer en bildserie med några andra hemskheter:

* Möjligtvis vill Steve ha handtaget för att enklare kunna slänga runt sin gitarr när han rockar loss. Till detta säger jag bestämt nej. Snälla sluta snurra din gitarr runt kroppen eller vad det är du brukar göra på scenen. Det har aldrig sett tufft ut och kommer aldrig att göra det, oavsett vem det är som håller på.

19 april

I kväll: bedöma elevers romananalyser.
I morgon kväll: se Refused på Nobelberget.

Pretty much är ju detta the story of my life, faktiskt. Lärarlivet och hardcore*-livet varvas friskt.

* Okej, jag är inte så mycket hardcore, just. Kanske. Men ändå. 

18 april

Som bekant har jag en musikblogg. Ja, den uppdateras endast sporadiskt och det måste vi alla lära oss att acceptera och leva med. Just nu har jag i alla fall ett projekt igång där, nämligen att lista de femtio bästa skivorna släppta mellan år 2000-2015. Att fundera över och sätta ihop denna lista har visat sig ta mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra. Hittills har jag hållit på i ett par veckor med övervägandet. Än så länge kan listan alltså inte skådas i bloggen, men här ska ni nu få ett smakprov eller en teaser som vissa tycker om att kalla det. Observera att dessa titlar fortfarande är i arbetsstadiet och om någon dag eller så - när jag lyssnat igenom ytterligare någon skiva jag överväger att ta med - i värsta fall har petats bort:

Beslutsångesten är minst sagt stor i mitt huvud just nu, men det är ju också något väldigt tillfredsställande med att skapa listor. Därför kan jag gladeligen ägna några veckor till åt att lyssna igenom album och jämföra dem mot varandra. Återkommer när listan är helt klar.

17 april

Konstigt ändå att det kan vara så kul att sätta frön i små plastkrukor och se vad som händer. Alldeles nyss planterade jag till exempel en citronkärna. En avokadokärna ligger på tork och ska planteras om någon dag eller så. Längst bort på fönsterbrädan har jag det här:

1. Ett gäng salladslökar i vatten. Satte dem där i går och bara under dagen började de få rötter och växa där uppe på toppen. Fattar inte hur det kan gå så fort. 2. Några pyttiga elefantöronsticklingar som jobbar på att få rötter så att jag ska kunna plantera om dem. Tejpen är till för att de ska stå på plats. 3. Några basilikakvistar som också ska få rötter och sedan planteras om. Det tar ett tag. En kvist som jag satte i en flaska vatten för mer än en vecka sedan har nu börjat få ett fåtal små rötter. Löken går betydligt snabbare.

16 april

I Filter #47 intervjuas en svensk etuimakare. Han producerar bland annat de etuier kungen lämnar över Nobelmedaljerna i. Här är ett utdrag ur intervjun:

Är det något jag älskar så är det människor med den här avslappnade inställningen till mäktiga människor. "Kräver du att jag ska ta på mig en kavaj kan det lika gärna vara. Spelar ingen roll att du är kung"-inställningen, liksom. Och så kommentaren om att det inte är värt att gå på Nobelfesten eftersom man får vänta länge på maten; bland det skönaste jag har hört.

15 april

Fredagar är våra roligaste dagar i arbetsrummet på jobbet. Då har flera av oss lektionsfritt hela eller nästan hela dagen så vi ägnar mycket tid åt att prokrastinera* genom att till exempel göra en lista, visa varandra roliga saker, fredagsfika eller pimpa vårt rum på olika sätt. I dag hjälpte vaktmästaren oss att sätta upp anslagstavlor, och det första vi fäste på den ena av dem var...

... en lite busig Kim Sulocki i historielärarkavaj. Det är väl detta anslagstavlor är till för? Det var för övrigt jag som bestämde att vi skulle ha korktavlor i stället för whiteboard. Några fattade inte grejen men det är ju mycket coolare. Erkänn. Plus helt annan feeling med häftstift än magneter. Nu vill jag bara köpa klassiska stift i stället för de där genomskinliga som kom med tavlan. Kanske blir det nästa fredagsprojekt.

* Måste jag lägga in en notis här så att inte eventuella arbetsgivare, kollegor eller elever som läser min blogg blir oroliga? Detta måste tas med en nypa salt. Vi gör alltid vårt jobb. På fredagar har vi bara lite extra roligt under tiden. 

14 april

Bokbytarvrå i Hornstull. (Tryck för större.)

13 april

Precis när jag ska släcka lampan kommer jag på att jag har glömt att blogga. Jag har också glömt vad det var jag skulle blogga om. Tidigare under kvällen hade jag nämligen något slags idé. Det som hände sedan var att jag fastnade i att jobba. Jag bedömde texter och planerade en lektion till morgondagen. Någonstans mitt i det försvann alltså idén. Måste börja rycka upp mig i bloggandet nu om jag ska ta mig igenom alla hundra dagar. Alla uppslag mottages tacksamt. Kanske behöver jag införa en tydlig ram att hålla mig till i några dagar? Jag ska fundera vidare. Nu måste jag dock släcka lampan och ladda om hjärnan inför en ny dag.

12 april

Som ni märker kommer jag inte alltid på något vettigt att blogga om. Det bästa med att tvinga mig själv att blogga varje dag är dock att komma in i själva skrivtänket igen; ett tänk jag uppenbarligen hade tappat tidigare då jag endast bloggade typ tjugofem gånger på ett år. För mig handlar det lyckade skrivandet inte om att få ur mig något underbart varje dag utan att öppna mina ögon inför det som finns i min vardag och samla dessa intryck inom mig. Detta bör ju rimligtvis leda till att jag nu och då kan uttrycka något av värde, även om det däremellan blir en del blaj och meningslösheter. Typ som i dag.

Förhoppningsvis lyckas jag hålla mitt återfunna bloggtänk vid liv även efter att Blogg 100 har tagit slut. Så här långt har det känts värdefullt och efterlängtat. Och det är ju alltid något.

11 april

Obegripligheter del 16:
Det är 2016 och text-tv ser fortfarande ut som skit.

... eller har det gått så pass lång tid att denna look nu anses lite coolt retro?

10 april

Min dag i cirka-tider:

06:00 - Vaknar
07:00 - Går upp
07:45 - Första frukosten (gröt)
09:00 - Ute och joggar
10:00 - Andra frukosten (rostat bröd och kaffe)
11:30 - Åker in till stan för att köpa krukor och handla mat
12:45 - Lunch
14:00 - Lagar gryta att ha som lunch i veckan
15:30 - Planterar om en växt
16:30 - Lagar soppmiddag
17:30 - Äter middag
18:30 - Åker med Victoria till Cirkus för att se Miriam Bryant
19:40 - Miriam Bryant kör igång
20:50 - Sven-Bertil Taube gästar i partyversionen av Ett sista glas. Detta är bland det bästa jag sett hända på en scen. Sven-Bertil står och gungar med mikrofonen i handen medan Miriam dansar loss under de instrumentala bitarna.
22:30 - Skriver klart detta blogginlägg
23:15 - (Ja, nu siar jag in i framtiden pga känns rimligt) Somnar

Det här skrev jag inte för att ge er prestationsångest, utan endast för att jag själv ska kunna gå tillbaka och förundras över hur mycket jag fick gjort en helt vanlig söndag. Mina helgdagar brukar absolut inte se ut så här. På sin höjd får jag två saker gjorda. Då blir jag mycket nöjd med mig själv och tycker att jag har carpat helgen. Älskar att slappa och göra ingenting när jag är ledig. Just därför är jag lite i chock över hur dagen artade sig.

9 april

Efter att ha blivit bestulen vill jag bara slå ett slag för Dropbox, Google Drive eller valfri annan molntjänst. Otroligt värdefullt att ha alla filer tillgängliga på en extern lagringsplats när själva enheten är borta. Det var allt för i dag.

8 april

Obegripligheter del 15:
Är det inte fortfarande helt mind blowing att Åmål inte ligger i norra Sverige? Detta faktum är något jag aldrig kommer att komma över.

7 april

Detta ska bli mitt nya motto som lärare. (Bild från Jesper Walderstens Instagram.)

6 april

I stället för att se The Japanese House (fortfarande liiite upprörd) tillbringade jag kvällen med Karolina. Vi har inte setts på alldeles för länge så det var verkligen en toppenkväll. Vi började med att käka indiskt på Shanti vid Nytorget, sedan tog vi en fika på Götgatan. Därefter promenerade vi på Söders gator och pratade om allt som hänt sedan senast vi sågs.

På en lyktstolpe på Götgatan hittade jag ett foto på några helt random personer. Tyckte att det var fint.

5 april

Dagens bästa upptäckt: Julien Baker har gjort en cover på Ballad of Big Nothing av Elliott Smith (bilden).

4 april

Bilder från påskafton:

Therése har köpt en kamera och vill lära sig grunderna så vi tränade på att fota saker som rör sig. Fast jag tränade med min kamera, alltså.

Stoffe fotar Therése med deras kamera.

Efter en lunch på Nytorget 6 fikade vi på Il Caffé.

Sedan tog jag en omväg genom Söder hem.

3 april

Det är inte lätt att hitta elefantöron i blombutiker. Detta kunde jag konstatera efter att ha letat länge och väl här i Stockholm. I en butik fick jag höra att jag kunde bli uppskriven på en väntelista, eftersom de hade så många köpsugna men bara en ynka leverantör. Till slut bad jag dock Therése gå och köpa två plantor åt mig i Sjöstan, för där hade jag sett ett helt gäng. Att jag nu uppskattar mina elefantöron enormt mycket är ju dock något positivt som kom av allt letande. Här kommer två bilder på min ena planta:

Observera det utbrunna värmeljuset i bakgrunden. Är ju en sann inredningsstylist.

Det kommer en massa små kompisar som jag förhoppningsvis senare kan plantera om i egna krukor.

2 april

Äntligen har jag köpt en minneskortläsare! Det betyder att jag kan lägga upp bilden jag hade tänkt lägga upp för mer än en vecka sedan. Så här ser den ut:

Ja, jag förstår om ni känner er lite besvikna nu. Nästan lurade. Här har ni suttit och väntat nervöst - sådär spänt som inför en skolavslutning i lågstadiet - och så lägger jag upp det här. Tyvärr går det inte att göra mycket åt. Se det som en värdefull lektion i hur livet inte alltid blir så kul som man hade hoppats på.

1 april

För ett tag sedan hände något av det värsta i modern tid: när The 1975:s konsert i Stockholm redan var utsåld sedan länge framkom det att The Japanese House skulle vara förband. En förödande upptäckt för mig som alltså inte hade köpt en biljett eftersom jag inte kände mig vrålsugen på att se The 1975. Förrän jag läste om förbandet, alltså. För drygt ett år sedan skrev jag om The Japanese Houses första EP i min musikblogg och hon har sedan dess varit en återkommande favorit i öronen. Jag vågar nog påstå att hon, tillsammans med Julien Baker, är det mest intressanta jag funnit i musikväg de senaste åren. Jo, så pass alltså.

Konserten, då. Varför köper jag inte en biljett och går dit? Konserten är ju som sagt utsåld, och med tanke på att The 1975 är ett av de hetaste (ja, jag använde precis ordet "hetaste") banden bland kidsen just nu är det stor efterfrågan på alla andrahandsbiljetter. Sedan är det ju det här med priset. En del andrahandsförsäljare är visserligen normala och säljer till inköpspris, vilket är runt 350 kronor. Men 350 kronor för att se The Japanese House spela några låtar i kanske tjugofem minuter? Tar emot även för mig. För let's face it - jag är ju inte precis där för det andra bandet. 

Sedan är det ju det här med publiken på själva konserten. Med tanke på vilken målgrupp The 1975 har tänker jag mig att publiken består av en massa tolvåringar. Och troligtvis mina elever. Och så ett gäng föräldrar längst bak. The 1975 ser alltså ut så här:

Lite som One Direction, fast indietuffa. Det fattar ni ju att alla kids vill gå på konsert och lyssna på dessa gulliga pojkar. Det jag frågar mig själv just nu är alltså: ska jag betala 350 spänn för att stå längst bak bland föräldrarna och lyssna på några låtar (som visserligen är utomjordiskt bra) i strax över tjugo minuter? Herregud, Amber Bain, varför krånglar du till det så mycket för mig? Gör en vanlig spelning - utan hundratals tonåringar - som normalt folk! Komma så här och ställa till det. Det känns inte helt okej.