19 dec

Sitter och lyssnar på blinks nya EP (ja, fortfarande) och blir helt tårögd av att höra Toms och Marks röster tillsammans i refrängen till Pretty Little Girl. För en stund sedan tittade jag på YouTube-klippet ovan, där Travis trummar med sina pinnar för glatta livet, och blev tårögd. Toms ord till sin fruga i den här Pretty Little Girl-låten gör mig tårögd. Marks aggressiva allvar i Dogs Eating Dogs gör mig tårögd. Det faktum att blink för första gången på väldigt länge har slängt ihop en akustisk låt gör mig tårögd. Allt med den här EP:n är så fint. Till och med omslaget, som jag i vanliga fall skulle tycka är ganska så fult, är fint. Det är väl sådan jag är nu för tiden. Skör och bräcklig. Känslorna sätter sig ibland längst ut på alla hudlager och då kan jag sitta så här och nästan börja gråta av att Mark sjunger "It doesn't hurt that muuuuch" i bakgrunden på When I Was Young. Disaster låter som om den kom direkt från blink-182-plattan och det gör att jag nästan börjar gråta. Hur kan de vara så fina. De här killarna. Har man aldrig haft ett favoritband som man älskat villkorslöst går det inte att förklara den här känslan. Musiken bandet gör bor i hjärtat på en. Låtarna pulserar i takt med hjärtslagen. Det känns som om personerna i bandet är innan för huden på en; rinner med blodet i venerna. Man måste ha varit eller vara ett väldigt stort fan av någon för att förstå det här. Annars låter det bara som en massa trams. Inbillning. Det är det inte. Det är kärlek.