Plot twist: Tom DeLonge blir inte den första av mina idoler som lägger upp ett YouTube-klipp där han spelar gitarr och sjunger på toaletten utan byxor. Det blir Peter LeMarc.
28/02/2014
27/02/2014
27 feb
Det mest obegripliga i hela världen, topp 3:
3) Telefonens funktion. Hur är det egentligen möjligt att ljudvågor skickas genom den där luren?
2) Universums expansion i ingenting. INGENTING.
1) Året är 2014 - jag upprepar tvåtusenfjorton - och text-tv ser fortfarande förjävligt ut. Varför?!
27 feb
Vilken musikvecka det har varit! Jag börjar från början: förra torsdagen gick jag och Anna-Maria till Göta källare, där Organismen hade releasefest för sin nya platta. Bra spelning, om än kanske i kortaste laget. Ett par gamla godingar till hade jag knappast tackat nej till.
Sedan blev det fredag, och då spelade Laleh på Hovet. Victoria och jag var där. Min sjunde Laleh-konsert, räknade jag till. Fantastiskt att se Laleh på ett ställe med så stor kapacitet, rent publikmässigt alltså. Jag tror att det var runt 7000 personer i publiken. Sjukt, med tanke på att första gången jag såg Laleh live var vi kanske 100 stycken där. På en gammal biograf i Oxelösund, av alla ställen. Så här såg Lalehs publik ut i fredags:
Hur häftigt? Ett av mina favoritögonblick under fredagens konsert var när Laleh spelade Farda och en svensk översättning av texten rullade på en stor skärm bakom scenen. Mycket bra!
Och nu kommer ett stycke som inte har något med musik att göra, men som jag ändå vill ha med här: på lördagen hade vi 25-årsfirande för Victoria. Hon fyllde år veckan innan det, men den här dagen var det alltså dags att fira lite mer. Vi var tio personer som gick ut och åt på en nyöppnad restaurang här i Midsommarkransen. Och innan det hade vi bubbel och snacks hemma i vår lägenhet. Riktigt kul kväll!
Den här veckan har jag sportlov. Passar på att slappa innan jag på måndag börjar mitt nya vikariat som kommer att hålla på terminen ut. Pysslar även lite med att läsa in mig ordentligt på kursplaner och planeringar. I går var jag och såg City and Colour (med förbandet Hannah Georgas) på Berns. Det var så jäkla bra, alltså. Hans första spelning i Sverige, och det märktes minst sagt att folk hade peppat i åratal för denna ljuvliga händelse. Sammetsrösten nummer ett, liksom. En fin grej som hände var att Dallas Green berättade att han hade träffat ett par fans på en restaurang innan spelningen, och de hade sagt att de skulle spela en av hans låtar - Northern Wind - på sitt bröllop. Så under själva konserten spelade Dallas just den låten och tillägnade den till dem. Här är förresten en bild på Dallas och hans hatt:
Träffade även några gamla Trosa-/Nyköpingsbekanta på spelningen, vilket var trevligt så klart. En väldigt bra kväll, var det.
Sedan blev det fredag, och då spelade Laleh på Hovet. Victoria och jag var där. Min sjunde Laleh-konsert, räknade jag till. Fantastiskt att se Laleh på ett ställe med så stor kapacitet, rent publikmässigt alltså. Jag tror att det var runt 7000 personer i publiken. Sjukt, med tanke på att första gången jag såg Laleh live var vi kanske 100 stycken där. På en gammal biograf i Oxelösund, av alla ställen. Så här såg Lalehs publik ut i fredags:
Hur häftigt? Ett av mina favoritögonblick under fredagens konsert var när Laleh spelade Farda och en svensk översättning av texten rullade på en stor skärm bakom scenen. Mycket bra!
Och nu kommer ett stycke som inte har något med musik att göra, men som jag ändå vill ha med här: på lördagen hade vi 25-årsfirande för Victoria. Hon fyllde år veckan innan det, men den här dagen var det alltså dags att fira lite mer. Vi var tio personer som gick ut och åt på en nyöppnad restaurang här i Midsommarkransen. Och innan det hade vi bubbel och snacks hemma i vår lägenhet. Riktigt kul kväll!
Den här veckan har jag sportlov. Passar på att slappa innan jag på måndag börjar mitt nya vikariat som kommer att hålla på terminen ut. Pysslar även lite med att läsa in mig ordentligt på kursplaner och planeringar. I går var jag och såg City and Colour (med förbandet Hannah Georgas) på Berns. Det var så jäkla bra, alltså. Hans första spelning i Sverige, och det märktes minst sagt att folk hade peppat i åratal för denna ljuvliga händelse. Sammetsrösten nummer ett, liksom. En fin grej som hände var att Dallas Green berättade att han hade träffat ett par fans på en restaurang innan spelningen, och de hade sagt att de skulle spela en av hans låtar - Northern Wind - på sitt bröllop. Så under själva konserten spelade Dallas just den låten och tillägnade den till dem. Här är förresten en bild på Dallas och hans hatt:
Träffade även några gamla Trosa-/Nyköpingsbekanta på spelningen, vilket var trevligt så klart. En väldigt bra kväll, var det.
16/02/2014
16 feb
Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid det här med att inte ha några måsten när jag kommer hem från jobbet. Förut var ju att vara student mitt heltidsjobb, kan man säga, men nu när den tiden är över finns det liksom inga böcker som måste läsas/saker som måste pluggas in/uppgifter som måste skrivas. Kort sagt: sådant som var en konstant knut i magen som student. Tog jag "ledigt" en lördag och därmed inte läste några pluggböcker eller annat så kände jag mig liksom lite dålig. Jag kunde inte riktigt njuta av ledigheten eftersom jag tänkte på allt jag borde ha gjort i stället.
Men nu sitter jag här. Efter jobbet varje dag. På helgerna. Inga tvång. Förutom möjligtvis att städa ibland, fast jag har ju alltid liksom tyckt om att städa (oftast) så det gör inte så mycket. Men all den här tiden. Vad ska jag göra med den? Det här brukar jag göra:
* Läsa böcker.
* Fastna framför någon bra serie.
* Fastna framför något dåligt tv-program.
* Spela gitarr.
* Gå ut på promenad.
* Lyssna på musik.
* Slösurfa.
* Surfa i vettiga syften (alltså typ skriva i min musikblogg).
* Busa med Alfons och Frances.
* Kolla igenom alla kommande spelningar i Stockholm på Gigguide.se.
Okej, det finns väl lite fler saker. Typ som att hitta på något med Victoria. Så himla skönt det är ändå, att alltid vara ledig när arbetstiden är slut. Uppskattar även att jag faktiskt har varit student, så att jag verkligen kan värdesätta den här lediga tiden. Som i dag, en helt vanlig söndag, när jag i timmar har suttit och läst olika lärarbloggar och hittat en massa bra tips och pepp. Och behöver inte alls ha ont i magen över att ha ägnat en massa tid åt det. Tvärtom. Lärde mig ju massor och blev glad.
Jag har väl förresten inte berättat att jag snart ska börja ett vikariat på 60 % terminen ut. Den 3 mars börjar jag, och kommer att jobba på en medieinriktad gymnasieskola tre dagar i veckan. Jag kommer dock endast att ha kurser i svenska. De andra två dagarna i veckan kommer jag att fortsätta jobba hos Lärarförmedlarna. Ska bli så himla kul! Att få jobba lite mer i gymnasiet, också.
Men nu sitter jag här. Efter jobbet varje dag. På helgerna. Inga tvång. Förutom möjligtvis att städa ibland, fast jag har ju alltid liksom tyckt om att städa (oftast) så det gör inte så mycket. Men all den här tiden. Vad ska jag göra med den? Det här brukar jag göra:
* Läsa böcker.
* Fastna framför någon bra serie.
* Fastna framför något dåligt tv-program.
* Spela gitarr.
* Gå ut på promenad.
* Lyssna på musik.
* Slösurfa.
* Surfa i vettiga syften (alltså typ skriva i min musikblogg).
* Busa med Alfons och Frances.
* Kolla igenom alla kommande spelningar i Stockholm på Gigguide.se.
Okej, det finns väl lite fler saker. Typ som att hitta på något med Victoria. Så himla skönt det är ändå, att alltid vara ledig när arbetstiden är slut. Uppskattar även att jag faktiskt har varit student, så att jag verkligen kan värdesätta den här lediga tiden. Som i dag, en helt vanlig söndag, när jag i timmar har suttit och läst olika lärarbloggar och hittat en massa bra tips och pepp. Och behöver inte alls ha ont i magen över att ha ägnat en massa tid åt det. Tvärtom. Lärde mig ju massor och blev glad.
Jag har väl förresten inte berättat att jag snart ska börja ett vikariat på 60 % terminen ut. Den 3 mars börjar jag, och kommer att jobba på en medieinriktad gymnasieskola tre dagar i veckan. Jag kommer dock endast att ha kurser i svenska. De andra två dagarna i veckan kommer jag att fortsätta jobba hos Lärarförmedlarna. Ska bli så himla kul! Att få jobba lite mer i gymnasiet, också.
16 feb
Hur många gånger har jag inte funderat på att sluta blogga? Stänga ner den här skiten, eller kanske sätta ett lösenord så att bara jag kan läsa gamla grejer jag har skrivit. I morse fick jag lite ångest över att den här bloggen är inne på sitt nionde levnadsår. Jag startade den samma höst som jag började gymnasiet. Hur gick tiden så fort?
Nu har jag jobbat som lärarvikarie på olika skolor sedan i höstas. Redan när min examen närmade sig var jag sugen på att lägga ner bloggen. Tänk om några av de elever jag träffar googlar mig och hittar hit? Tänk om de kollar på pinsamma gamla bilder från typ 2006? Tänk om någon arbetsgivare hittar hit? Och typ läser en massa konstiga inlägg jag gjorde när jag var 15 och beskrev min tråkiga vardag och menlösa anekdoter. Tänk om någon tycker att den här bloggen innehåller alldeles för många kattbilder, som vore den rena rama Tumblr-dashboarden. Hur ska jag kunna fortsätta skriva obesvärat när jag vet att folk jag träffar genom jobbet möjligtvis kommer att hamna här av nyfikenhet?
Men nej. Jag tänker inte låta den känslan bestämma. Det funkar inte. Så här funkar jag: jag behöver skriva. Det finns tankar som måste ges plats någonstans och då är det här ett väldigt bra ställe. "Amen hallå kan du inte bara skriva en dagbok då liksom?", undrar någon. Nä. Kalla mig hipster men det finns liksom något befriande i att orden simmar runt i internetvärlden; att vem som helst kan råka klicka sig fram till just den här lilla sidan bara genom en googling. Kanske söker man på Molly Sandén och hamnar här. Jag har ju säkert skrivit om henne någon gång. Låter hela den här grejen motsägelsefull? Det är för att den är det. Det är kul att folk kan läsa det här, samtidigt som det är jobbigt att de kan det. Sådan är jag. Kontradiktionell. Det ordet finns säkert inte i svenskan än. Men nu har jag hjälpt till att introducera det. Nya ord har väl ingen dött av, heller.
Jag tänker alltså fortsätta med bloggandet. Och jag måste försöka vara obrydd av tanken på vilka som kan tänkas hitta hit. Läser de så gör de. Läser de inte så gör de det inte. Svårare än så är det knappast. Ingen av oss är mer än människa. Vi skriver astråkiga bloggar (förutom om vi heter Mark Hoppus) om vår vanligtvis astråkiga vardag som präglas av våra helt och hållet astråkiga, i-landsnödiga funderingar. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta och fortfarande orka vara helt ärlig och öppen i skrivandet. För vem var det som skrev att om man inte skriver helt gränslöst och öppet så kan man lika gärna skita i att skriva över huvud taget? Var det inte Fredrik Virtanen?
Här är jag. Här är min onödiga blogg. Här är min vardag, min ångest, mina påhitt, mina tråkiga foton, saker jag funderar över, saker jag känner något slags behov av att uttrycka, mina tips till omvärlden. Så måste det få vara.
Nu har jag jobbat som lärarvikarie på olika skolor sedan i höstas. Redan när min examen närmade sig var jag sugen på att lägga ner bloggen. Tänk om några av de elever jag träffar googlar mig och hittar hit? Tänk om de kollar på pinsamma gamla bilder från typ 2006? Tänk om någon arbetsgivare hittar hit? Och typ läser en massa konstiga inlägg jag gjorde när jag var 15 och beskrev min tråkiga vardag och menlösa anekdoter. Tänk om någon tycker att den här bloggen innehåller alldeles för många kattbilder, som vore den rena rama Tumblr-dashboarden. Hur ska jag kunna fortsätta skriva obesvärat när jag vet att folk jag träffar genom jobbet möjligtvis kommer att hamna här av nyfikenhet?
Men nej. Jag tänker inte låta den känslan bestämma. Det funkar inte. Så här funkar jag: jag behöver skriva. Det finns tankar som måste ges plats någonstans och då är det här ett väldigt bra ställe. "Amen hallå kan du inte bara skriva en dagbok då liksom?", undrar någon. Nä. Kalla mig hipster men det finns liksom något befriande i att orden simmar runt i internetvärlden; att vem som helst kan råka klicka sig fram till just den här lilla sidan bara genom en googling. Kanske söker man på Molly Sandén och hamnar här. Jag har ju säkert skrivit om henne någon gång. Låter hela den här grejen motsägelsefull? Det är för att den är det. Det är kul att folk kan läsa det här, samtidigt som det är jobbigt att de kan det. Sådan är jag. Kontradiktionell. Det ordet finns säkert inte i svenskan än. Men nu har jag hjälpt till att introducera det. Nya ord har väl ingen dött av, heller.
Jag tänker alltså fortsätta med bloggandet. Och jag måste försöka vara obrydd av tanken på vilka som kan tänkas hitta hit. Läser de så gör de. Läser de inte så gör de det inte. Svårare än så är det knappast. Ingen av oss är mer än människa. Vi skriver astråkiga bloggar (förutom om vi heter Mark Hoppus) om vår vanligtvis astråkiga vardag som präglas av våra helt och hållet astråkiga, i-landsnödiga funderingar. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta och fortfarande orka vara helt ärlig och öppen i skrivandet. För vem var det som skrev att om man inte skriver helt gränslöst och öppet så kan man lika gärna skita i att skriva över huvud taget? Var det inte Fredrik Virtanen?
Här är jag. Här är min onödiga blogg. Här är min vardag, min ångest, mina påhitt, mina tråkiga foton, saker jag funderar över, saker jag känner något slags behov av att uttrycka, mina tips till omvärlden. Så måste det få vara.
11/02/2014
11 feb
Bea "Brandmannen" Karlsson. Där har ni det. Mitt nya namn. Jag räddade nämligen en katt i dag. Och med katt menar jag Alfons. Och med räddade menar jag hjälpte honom ner från garderobshyllan. Han hade lyckats klättra allra längst upp i en garderob. Hur han hade gjort vet jag inte. Jag kom in i sovrummet och tittade efter honom på de vanliga ställena i garderoben, men där var han inte. Då lyfte jag blicken och såg hans huvud sticka fram där uppe. Han verkade inte jättesugen på att hoppa ner, eftersom det var över två meter till golvet. Jag fick helt enkelt hämta en stol som jag ställde mig på för att lyfta ner honom. Men då backade den rackaren, så att han halvlåg längst bak på hyllplanet. Och så långt räckte inte mina armar. Till slut fick jag dra ut honom i bakbenet (ej våldsamt, så klart) så att jag kunde få tag i honom och därmed var han räddad från dagens äventyr.
Arkiveras under Svenska hjältar-galan.
(Obs! Hade jag varit en riktigt inbiten bloggare så hade jag så klart tagit en bild på Alfons innan jag lyfte ner honom. Men det gjorde jag alltså inte. Sorry.)
Arkiveras under Svenska hjältar-galan.
(Obs! Hade jag varit en riktigt inbiten bloggare så hade jag så klart tagit en bild på Alfons innan jag lyfte ner honom. Men det gjorde jag alltså inte. Sorry.)
10/02/2014
10 feb
Måste ändå berätta vad som hände i slutet av förra veckan. Jag hade haft två mindre bra veckor på ett jobb, och var till slut (för elevernas, mitt och övriga lärares bästa) tvungen att be skolan hitta en annan vikarie åt klassen. Kändes ju halvkul, men vad ska man göra. Det gäller att fatta vettiga beslut här i livet. Mitt i känslan av "vad gjorde jag för fel?" hände följande: mitt första vikariat efter de jobbiga veckorna blev en dag hos den klass som i höstas spontant gav mig en applåd och kallade mig "den bästa vikarien någonsin". Så mysigt att träffa kidsen igen! Från och med nu går de under namnet Paradisklassen i min värld. Efter det tillbringade jag två dagar i en årskurs 5:a på andra sidan stan. Flera gånger under de två dagarna sa eleverna till mig att de tyckte om mig, och några frågade om jag inte kunde vara deras lärare hela tiden. Vid slutet av dag två, när jag skulle säga hej då för den här gången till klassen, sa en tjej: "Du är en jättebra vikarie! Alla andra som kommer hit skriker på oss hela tiden och är typ hundra år gamla!"
Men egoboosten var inte slut där. Nej, det kom mer. När jag kom hem på fredagseftermiddagen ringde en tjej som jobbar på Lärarförmedlarnas kontor. "Nu ska jag berätta en rolig sak för dig! Det går ett rykte i Huddinge om att du är en jättebra vikarie!", inledde hon. Sedan berättade hon att en skola som jag aldrig ens tidigare varit på hade ringt och önskat just mig. "Vi har hört att ni har en vikarie som heter Bea Karlsson som är så himla bra", hade de ungefär sagt. Tydligen hade någon på en annan skola tipsat om mig. Nu kunde jag dock tyvärr inte komma till den där skolan trots att de hade önskat mig, men ändå. Behövde verkligen peppen! Och den här veckan är jag förresten hos Paradisklassen i några dagar igen. Förra veckan visade de mig sitt nya klassrumsakvarium med tre mollyfiskar och fem neontetror i. I dag när jag kom tillbaka hade den ena mollyfisken dött. Fast barnen verkade inte så ledsna för det.
Men egoboosten var inte slut där. Nej, det kom mer. När jag kom hem på fredagseftermiddagen ringde en tjej som jobbar på Lärarförmedlarnas kontor. "Nu ska jag berätta en rolig sak för dig! Det går ett rykte i Huddinge om att du är en jättebra vikarie!", inledde hon. Sedan berättade hon att en skola som jag aldrig ens tidigare varit på hade ringt och önskat just mig. "Vi har hört att ni har en vikarie som heter Bea Karlsson som är så himla bra", hade de ungefär sagt. Tydligen hade någon på en annan skola tipsat om mig. Nu kunde jag dock tyvärr inte komma till den där skolan trots att de hade önskat mig, men ändå. Behövde verkligen peppen! Och den här veckan är jag förresten hos Paradisklassen i några dagar igen. Förra veckan visade de mig sitt nya klassrumsakvarium med tre mollyfiskar och fem neontetror i. I dag när jag kom tillbaka hade den ena mollyfisken dött. Fast barnen verkade inte så ledsna för det.
04/02/2014
4 feb
Jag har haft några krävande jobbveckor och därmed inte orkat blogga. Men nu så! Nya tag, minsann.
Hur går det för mitt finger? Jo tack. Nu läker det. Bilden ovan visar hur det såg ut sex dagar efter olyckan.
Förra helgen var Emma och Simon här och hälsade på. ÄNTLIGEN! Vi gick till Friday's och åt. Efter Stockholm åkt de vidare till Mexiko och vi fick efter några dagar veta att de hade förlovat sig där. Grattis, små pluttisar!
I lördags träffade jag Annika och Mimmi, två gamla Trosa-kompisar. Väldigt kul att vi alla nu har hamnat i Hägersten! Vi sågs i Aspudden där vi lagade middag hemma hos Annika. Hon har en gullig och lurvig katt vid namn Leo.
Hur går det för mitt finger? Jo tack. Nu läker det. Bilden ovan visar hur det såg ut sex dagar efter olyckan.
Förra helgen var Emma och Simon här och hälsade på. ÄNTLIGEN! Vi gick till Friday's och åt. Efter Stockholm åkt de vidare till Mexiko och vi fick efter några dagar veta att de hade förlovat sig där. Grattis, små pluttisar!
I lördags träffade jag Annika och Mimmi, två gamla Trosa-kompisar. Väldigt kul att vi alla nu har hamnat i Hägersten! Vi sågs i Aspudden där vi lagade middag hemma hos Annika. Hon har en gullig och lurvig katt vid namn Leo.
Subscribe to:
Posts (Atom)