Måste ändå berätta vad som hände i slutet av förra veckan. Jag hade haft två mindre bra veckor på ett jobb, och var till slut (för elevernas, mitt och övriga lärares bästa) tvungen att be skolan hitta en annan vikarie åt klassen. Kändes ju halvkul, men vad ska man göra. Det gäller att fatta vettiga beslut här i livet. Mitt i känslan av "vad gjorde jag för fel?" hände följande: mitt första vikariat efter de jobbiga veckorna blev en dag hos den klass som i höstas spontant gav mig en applåd och kallade mig "den bästa vikarien någonsin". Så mysigt att träffa kidsen igen! Från och med nu går de under namnet Paradisklassen i min värld. Efter det tillbringade jag två dagar i en årskurs 5:a på andra sidan stan. Flera gånger under de två dagarna sa eleverna till mig att de tyckte om mig, och några frågade om jag inte kunde vara deras lärare hela tiden. Vid slutet av dag två, när jag skulle säga hej då för den här gången till klassen, sa en tjej: "Du är en jättebra vikarie! Alla andra som kommer hit skriker på oss hela tiden och är typ hundra år gamla!"
Men egoboosten var inte slut där. Nej, det kom mer. När jag kom hem på fredagseftermiddagen ringde en tjej som jobbar på Lärarförmedlarnas kontor. "Nu ska jag berätta en rolig sak för dig! Det går ett rykte i Huddinge om att du är en jättebra vikarie!", inledde hon. Sedan berättade hon att en skola som jag aldrig ens tidigare varit på hade ringt och önskat just mig. "Vi har hört att ni har en vikarie som heter Bea Karlsson som är så himla bra", hade de ungefär sagt. Tydligen hade någon på en annan skola tipsat om mig. Nu kunde jag dock tyvärr inte komma till den där skolan trots att de hade önskat mig, men ändå. Behövde verkligen peppen! Och den här veckan är jag förresten hos Paradisklassen i några dagar igen. Förra veckan visade de mig sitt nya klassrumsakvarium med tre mollyfiskar och fem neontetror i. I dag när jag kom tillbaka hade den ena mollyfisken dött. Fast barnen verkade inte så ledsna för det.
No comments:
Post a Comment