Hur många gånger har jag inte funderat på att sluta blogga? Stänga ner den här skiten, eller kanske sätta ett lösenord så att bara jag kan läsa gamla grejer jag har skrivit. I morse fick jag lite ångest över att den här bloggen är inne på sitt nionde levnadsår. Jag startade den samma höst som jag började gymnasiet. Hur gick tiden så fort?
Nu har jag jobbat som lärarvikarie på olika skolor sedan i höstas. Redan när min examen närmade sig var jag sugen på att lägga ner bloggen. Tänk om några av de elever jag träffar googlar mig och hittar hit? Tänk om de kollar på pinsamma gamla bilder från typ 2006? Tänk om någon arbetsgivare hittar hit? Och typ läser en massa konstiga inlägg jag gjorde när jag var 15 och beskrev min tråkiga vardag och menlösa anekdoter. Tänk om någon tycker att den här bloggen innehåller alldeles för många kattbilder, som vore den rena rama Tumblr-dashboarden. Hur ska jag kunna fortsätta skriva obesvärat när jag vet att folk jag träffar genom jobbet möjligtvis kommer att hamna här av nyfikenhet?
Men nej. Jag tänker inte låta den känslan bestämma. Det funkar inte. Så här funkar jag: jag behöver skriva. Det finns tankar som måste ges plats någonstans och då är det här ett väldigt bra ställe. "Amen hallå kan du inte bara skriva en dagbok då liksom?", undrar någon. Nä. Kalla mig hipster men det finns liksom något befriande i att orden simmar runt i internetvärlden; att vem som helst kan råka klicka sig fram till just den här lilla sidan bara genom en googling. Kanske söker man på Molly Sandén och hamnar här. Jag har ju säkert skrivit om henne någon gång. Låter hela den här grejen motsägelsefull? Det är för att den är det. Det är kul att folk kan läsa det här, samtidigt som det är jobbigt att de kan det. Sådan är jag. Kontradiktionell. Det ordet finns säkert inte i svenskan än. Men nu har jag hjälpt till att introducera det. Nya ord har väl ingen dött av, heller.
Jag tänker alltså fortsätta med bloggandet. Och jag måste försöka vara obrydd av tanken på vilka som kan tänkas hitta hit. Läser de så gör de. Läser de inte så gör de det inte. Svårare än så är det knappast. Ingen av oss är mer än människa. Vi skriver astråkiga bloggar (förutom om vi heter Mark Hoppus) om vår vanligtvis astråkiga vardag som präglas av våra helt och hållet astråkiga, i-landsnödiga funderingar. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta och fortfarande orka vara helt ärlig och öppen i skrivandet. För vem var det som skrev att om man inte skriver helt gränslöst och öppet så kan man lika gärna skita i att skriva över huvud taget? Var det inte Fredrik Virtanen?
Här är jag. Här är min onödiga blogg. Här är min vardag, min ångest, mina påhitt, mina tråkiga foton, saker jag funderar över, saker jag känner något slags behov av att uttrycka, mina tips till omvärlden. Så måste det få vara.
No comments:
Post a Comment