Var på bio med Victoria i går och såg en otroligt tragisk film. Full av vemod och svärta. Med andra ord: en film helt i min smak. Filmen vi såg heter August: Osage County (eller på svenska den något bajsnödiga översättningen En familj - August: Osage County) och i den medverkar såväl Meryl Streep som Julia Roberts, för att nämna två toppnamn.
Medan vi satt där i biostolarna med godispåsarna i högsta hugg hörde jag någon bakom mig viska: "Gud, vilken tråkig film." Själv hade jag varit helt uppslukad, om jag inte hade varit så trött. Nu var jag bara uppslukad light. En scen som har fastnat på näthinnan är när Meryl Streeps karaktär har satt igång grammofonspelaren och dansar tragikomiskt i vardagsrummet. Hon har cancertussigt hår och cigaretten dinglar i ett löst grepp mellan fingrarna. Övriga familjemedlemmar tittar oroat på medan hon tycks sväva bort i musiken. Ett slags eskapism för att om så bara för en stund glömma bort sin dysfunktionella tillvaro. Och jag kände bara jösses. Vilket totalt jävla mörker. Mitt i Oklahomahettan sammanstrålar en familj som endast tycks bestå av svarta hål och hopplöshet. Den här filmen måste jag absolut se om.
No comments:
Post a Comment