25 dec

Tjugofemte december. Veckor sedan jag senast skrev här. Just nu sitter jag i vardagsrumssoffan och lyssnar på Deportees (Islands & Shores-plattan). Det var, som bekant, julafton i går. Victoria och jag tillbringade aftonen i Nyköping hos hennes farmor och farfar samt Victorias pappa och farbror. Som alltid blev det en dag med mycket mat och inomhusvistelse. Sent på kvällen åkte vi hem till Stockholm igen.

Egentligen känns det mer som julafton i dag. Victoria och jag har nämligen inte givit varandra julklappar än, utan tänkte göra det i kväll. Men först ska vi nu på förmiddagen ge oss ut på en långpromenad. Troligtvis ska vi vandra runt på gatorna inne i stan; det lär ju vara hyfsat lugnt och trevligt så här på juldagen. Sedan ska vi laga coq au vin och försöka lista ut vad den andra har slagit in i paketen. En dag utan större planer - helt i min smak.

6 dec

Efter att ha lyssnat på Anti-Flag i runt tolv år har jag nu äntligen sett dem live. Ett av mina starkaste högstadieminnen är när jag och Freddi satt vid Trosas lilla skateyta som låg precis intill skolan och försökte bestämma oss för vilken av Anti-Flags låtar Punk By the Book och 911 For Peace som är bäst. Varför minns jag denna stund så väl? Jag har ingen aning. Vissa tillfällen etsar sig väl fast i huvudet utan att vi vet varför. Kanske är de extra betydelsefulla. Kanske finns ingen särskild anledning. Hur som helst tog jag mig till Debaser Strand den där torsdagskvällen och lyssnade tillsammans med några hundra andra personer på ett av världens mest kända och mest ödmjuka punkband.

The Homeless Gospel Choir var ett av förbanden. Gör sig hundra gånger bättre live än på skiva. Och då är skivorna ändå riktigt bra.

Mot slutet av spelningen flyttade Chris No. 2 (på bilden) och Pat Thetic (syns inte på bilden eftersom han satt vid sitt trumset under Chris) ut på golvet.

Efter spelningen gick Justin Sane runt och kramade folk som ville kramas. 

Anti-Flag spelade varken Punk By the Book eller 911 For Peace under kvällen, till min förtret. Jag kan förresten fortfarande inte bestämma mig för vilken av de låtarna som är bäst.

11 nov

För mer än en månad sedan såg jag Pianos Become the Teeth live igen. Verkligen ett av de absolut bästa banden genom tiderna since ever. Jag stod där i en källare i Hornstull och hade tagit med fel objektiv till kameran men det spelade ingen roll för jag stod ju där helt hänförd av Pianos låtar och uppträdande.

De första tre bilderna nedan föreställer förbandet Suis La Lune, vilka för övrigt var förband även förra gången jag såg Pianos.

Okej, nu börjar det. Pianos-bilderna, alltså.

Åh, herregud. Älskar dem våldsamt.

31 okt

Den 16 september åkte Victoria och jag till Paris. Den främsta anledningen till att vi åkte dit var att Brand New skulle spela just den kvällen, och jag har ju aldrig sett Brand New. De verkar heller inte ha några som helst planer på att komma till Sverige, någonsin. Därför fick jag nu helt enkelt ta mig i kragen och besöka någon annan europeisk stad för att kunna se dem. Jag tittade igenom deras turnéplan och insåg ganska snart att Paris skulle bli den bästa lösningen, med tanke på flygtider och så. När jag frågade Victoria om hon ville åka till Paris var hon inte direkt helt osugen. Sagt och gjort köpte jag konsertbiljetter, ansökte om semester från jobbet, och sedan drog vi.

Vi var - som vanligt - högst effektiva under vår stadsvistelse. Vi kom fram på onsdagen. Innan Brand New skulle spela (uppe vid Moulin Rouge) käkade vi middag i Montmartre och hann på så sätt se Sacre Coeur och hela köret innan konserten den första kvällen. På torsdagen hann vi se "allt" annat. Med "allt" menar jag att vi hade bockat av allt turistigt i Paris på en dag. Och vi åkte inte ens tunnelbana en enda gång; vi gick helt enkelt genom hela staden. Så här promenerade vi: från hotellet (hyfsat nära operan) ner till Place de la Concorde vidare längs floden till sjunde arrondissementet. Där hittade vi lite fika som vi köpte med oss och satte oss på en bänk vid Eiffeltornet. Fikade en stund och tittade på alla som fotade "lustiga" bilder där de "höll" i Eiffeltornet und so weiter. Därefter gick vi vidare till den där Palais de Chaillot och tittade på utsikten. (Vi hoppade alltså över att åka upp i själva Eiffeltornet.) Efter en stunds promenad var vi framme vid triumfbågen och svängde sedan av ner på Champs Élysées där vi hittade ett schysst lunchställe. Lite turistigt, får medges, men bra italiensk mat. Vår promenad fortsatte sedan rakt fram genom hela avenyn tills vi återigen var framme vid Place de la Concorde. Den här gången gick vi åt och motsatt håll jämfört med hur vi hade gått på morgonen, och hamnade då i Jardin de Tuileries och snart därefter vid Louvren. Vi gick runt vid Louvren ett tag varpå vi följde Seine mot île de la Cité och Notre Dame. Utanför kyrkan satte vi oss och vilade en stund innan vi tog ett varv där inne. Sedan rundade vi hela kyrkan och gick uppåt andra arrondissementet eftersom jag skulle köpa en klocka där. 

Scrolla neråt nu så kan du avnjuta lite bilder från onsdagen och torsdagen. 

(Ovan ser ni klockan jag trånat efter i två års tid. Det är en klocka från australiensiska Stock Watches. Först hittade jag klockan av en slump på nätet och funderade då under en lång period över om jag var säker på att jag ville ha den. Jag sa till pappa att jag önskade mig den i examenspresent, och att jag skulle säga till när jag hade beställt den. Jag ville dock vara helt säker på min sak så jag lät tanken vila hos mig ett tag. Sedan var klockan slutsåld ett bra tag. När de äntligen fick in den i lager igen (det här är alltså en småskalig klocktillverkare) planerade jag att beställa den, men att beställa saker utanför EU verkade ju lite krångligt med tullen och allt vad jag läste om på nätet. Det här var i våras, strax efter det att jag köpt Brand New-biljetter. Jag gick in på Stock Watches hemsida och kollade igenom listan över återförsäljare. Fyra butiker i hela världen: två i Australien, en i Japan. Och en i Paris. Av alla ställen i hela Europa finns alltså en klockbutik i Paris där de säljer just detta märke. Föreställ er min glädje över detta. Jag besökte klockbutikens hemsida på stört för att se om jag kunde beställa klockan genom dem. Tyvärr var hela sidan på franska så jag förstod inte mycket, och dessutom skrev de inget om leveranser utanför Frankrike. Jag mailade dem men fick inget svar. Tiden gick. Till slut blev det helt bestämt att vi verkligen skulle åka till Paris (min semester beviljades, alltså) och då var det ju givet att jag skulle leta upp den här butiken och hoppas på att de 1) hade just den här klockmodellen och 2) hade den i lager. Det var på håret, ska ni veta. Jag köpte det sista exemplaret av S001W-klockan. Visst, de hade ju säkert beställt in fler senare, men då hade ju inte jag varit kvar i Paris. Fatta vad glad jag blev. Nu njuter jag av mitt minimalistiska armbandsur varje dag. Jag låtsas ibland att jag är den enda i hela Sverige som har en sådan här klocka, för jag menar, tänk om det är så - hur coolt?! Och jag fick den faktiskt i examenspresent av pappa - tack!)

Så blev det alltså fredag. Vid det här laget hade vi sett alla huvudsakliga turistmål så vi var lite osäkra på vad vi skulle hitta på hela dagen. Det vi hade klart för oss var att vi ville fortsätta promenera. Jag hade googlat lite och sett att Paris äldsta kvarter, Le Marais, verkade trevligt att gå runt i. Vi tog alltså på oss gympaskorna och styrde kosan mot bastiljen (fikade på vägen. Victoria beskriver fortfarande med inlevelse att det var det godaste fikat i hennes liv. Hon åt alltså en citron-marängpaj på Paris Baguette) varpå vi gjorde en u-sväng och gick in i själva Le Marais. Där var det helt klart mysigt med små gator och torg lite här och där. Vi lunchade på något ställe som heter La Favorite. God risotto. Sedan var vi lagom trötta i fötterna men gick i alla fall uppåt själva "stan" igen (i det här fallet området runt Les Halles och vidare norr om Louvren/Concorde). Troligtvis gick vi in i några butiker, men det var inte många. Vi var inte särskilt shoppingsugna.

Nu blir det bilder igen!

Just det, angående själva Brand New; hur bra var de egentligen? undrar ni så klart. Oj, oj, oj. Under åttio procent av hela konserten hade jag gåshud på huvudet. Det var en känsla jag nog aldrig hade känt innan. Konserten var sinnessjukt bra. Ljussättningen var magisk. Jag stod en meter från Jesse Lacey aka Jesus när han och Vin Accardi körde Play Crack the Sky. Att jag fick höra den låten live var liksom sdkjfnskgegjsjdhgwqdvn --- en av de bästa stunderna i mitt liv. Hade jag lyckats vara objektiv hade jag definitivt sagt att det här var den bästa konserten jag någonsin varit på i hela mitt liv, men nu är det ju ändå så att jag såg blink-182 förra året och det var en så ofattbart stor händelse för mig (förmodligen kommer jag att ligga på min dödsbädd och yra osammanhängande om blink på Brixton Academy i augusti 2014) så det är svårt att toppa de nittio minuterna. Men ändå: gåshud på huvudet. Det är fantastiskt.

21 okt

Jag hade förberett ett avskedsbrev. Något slags officiellt hejdå med väl valda ord och anekdoter. Min tanke var att begrava den här bloggen en gång för alla. Kasta jord på den och mumla amen och brista ut i någon spontan psalm. Härlig är jorden, typ. Bloggen har ju ändå legat i sömnig koma under väldigt lång tid; lika bra att stoppa lidandet.

Problemet med mig är bara att jag har enormt svårt för att avsluta saker; att verkligen acceptera att något är slut. Vore jag en rockstjärna vore jag den där sorgliga, avdankade halvpensionären som gör sin "last tour ever" för tredje eller fjärde gången. Hur är det ens möjligt att släppa något som varit en del av ens liv i tio år? Med "ens" menar jag mitt. Mitt liv. Den här bloggen. Tio år - det är ju halva mitt liv (jo, jag vet att jag är tjugofem, men de första fem åren minns man väl ingenting av så de räknas knappast).

Det började en ruggig oktoberkv--- Skoja bara. Så ingående ska jag inte beskriva den här bloggens liv. Det är bara så fascinerande hur mycket som kan hända på tio år. Det är också fascinerande hur olika jag kan uppfatta tidsperioders längd. Så här har mitt liv sett ut sedan jag skrev mitt första inlägg här:

3 år: gymnasiet

5 år: universitetet

2 år: jobbat

Gymnasiet varade alltså bara i tre år men kändes som ett helt liv. Universitetet varade i fem år men kändes som ett fingerknäpp. Tiden tycks så föränderlig i sin form, på något sätt. De senaste två åren har förresten känts som några månader på sin höjd. Den här bloggen har varit en av få konstanter genom hela decenniet; en trygghet en glädje en vän en egen röst. Att bloggen har funnits här mellan femton och tjugofem är så stort och för mig är det svårt att greppa det faktum att jag har vuxit upp till något slags vuxen varelse trots att jag känner mig som en sjuttonåring inombords. Jag är den här bloggen. Bloggen är jag. Ett oräkneligt antal gånger har tangenterna tryckts ner för att förmedla... mig. 

Att se tillbaka på det här decenniet är en obeskrivlig känsla. Jag har utvecklat en ostoppbar kärlek till skrivandet. Till en början tänkte jag rabbla upp ett gäng saker som representerar åren: alla oförglömliga människor jag träffat, alla favoritband jag har sett live och alla som blev mina favoritband efter att jag sett dem live, att jag blev en gymnasielärare, att jag träffade Victoria, musiken jag skrev som några personer faktiskt har visat sig tycka om, städerna jag bott i, idolerna jag träffat, att jag var med och startade en festival... Men varje gång jag låter tanken vandra bakåt i tiden tvingas jag också tänka på pappas röst i telefonen den där fredagsmorgonen och hur jag efter en tågresa norrut låg i sängen bredvid mammas döda kropp. Då kan jag inte värja mig längre; minnena störtar emot mig och jag inser att det som verkligen är de senaste tio årens röda tråd är cancer. Därför rabblar jag ingenting utan stannar vid tanken på själva skrivandet. Kärleken till att skriva.

Det den här bloggen främst har bidragit med är nämligen att forma min röst och mitt uttryck. Ett laboratorium bortom lärares skolverksinrutade bedömning. Fick jag reglerna i skolan var det i bloggen jag bröt mot dem hänsynslöst. Här har jag utfört experiment på mina egna villkor. Här har orden aldrig varit till för att bedömas utan endast för att existera. Uppenbarligen var en sådan arena nödvändig för att jag skulle hitta ett uttryck jag känner mig bekväm i. 

Men om skrivarkärleken är ostoppbar, varför påstår jag då att jag hade förberett ett avskedsbrev till den här bloggen? Jag ska göra den långa historien kort: sedan jag blev fast anställd lärare har jag tvivlat på om jag verkligen vill ha kvar bloggen. Så länge jag var någons vikarie var jag på något sätt temporär; det fanns en tydlig brytpunkt mellan eleverna och mig. Kanske är det här helt oförståeligt för någon som aldrig har reflekterat över samma sak som jag. Hur som helst, nu är jag inte längre någons vikarie. Nu är jag elevernas lärare hela tiden och vill jag då att de eventuellt ska hitta hit? Vill jag att de ska läsa om vad jag gjorde när jag var i deras ålder? Vill jag släppa in dem i den här... blogghärvan, för att använda kvällstidningsspråk. Det är det jag har funderat på. Svaret är: njä. Redan för något år sedan satt jag här framför skärmen och anpassade min blogg på så vis att jag raderade hundratals inlägg och redigerade en mängd andra så att inget opassande skulle finnas kvar. Det var en censurgärning självaste Winston Smith hade blivit stolt över. Kanske tar jag ett sådant varv igen så att jag än en gång försäkrar mig om att jag kan stå för allt som står i bloggen.

Troligtvis är jag överdrivet egofixerad. Eleverna har fullt upp med sina Tumblrs, Kiks, Instagram-konton, likes och allt annat. Varför i hela världen skulle de ens fundera över att ägna tid åt att läsa min blogg? Inläggen här är ju så gamla att de praktiskt taget dammar - det hela måste framstå som hundra år gammalt för dagens kids. När jag började skriva här i bloggen satt jag liksom vid en tjockdator och bilderna hade jag fotat med en fyramegapixelskamera. Rena stenåldern ju. Nej, antagligen är eleverna helt ointresserade av mig, har redan glömt vad jag heter i efternamn och orkar absolut inte ödsla en googling på att hitta någon meningslös blogg där jag skriver vardagliga tråkinlägg. Förresten orkar väl inte tonåringar läsa blogginlägg längre? Nu är det ju vloggar på max två minuter som gäller, annars blir det hela för aktivt och tonåringarna somnar. (Obs sarkasm)

Så hur ska jag göra? Jag vet ju innerst inne hur jag är som person: det är omöjligt för mig att acceptera att något är förbi. Slut. (Fråga Victoria hur många "minneskartonger" jag har i källaren...) Det blir alltså inget avskedsbrev. Det blir en fortsättning. Däremot blir det kanske lite nytt fokus. Jag kan tänka mig att jag till större del kommer att lägga upp foton och färre "i dag har jag"-inlägg. Men innan jag gör något över huvud taget måste jag ta ännu en censureringsrunda och säkerställa bloggens elevvänlighet.

Bloggar är så tvåtusensex, jag vet. Ändå kan jag inte sluta. Nu väcker jag den här skiten ur sin koma och kör på tills någon hejdar mig med motiveringen att det faktiskt börjar bli patetiskt. Hej!

24 maj

Jag är tjugofem år. För tio år sedan hängde jag gladeligen utanför hotell eller turnébussar för att träffa personer som jag av en eller annan anledning beundrade. Numer finns det bara fem personer i hela världen jag skulle vänta på i sann tonårsfan-anda:
1) Mark Hoppus
2) Travis Barker
3) Tom DeLonge
4) Tony Hawk
5) Rodney Mullen

Inga andra. Bara de är så viktiga att jag kan tänka mig att bortse från det faktum att jag är halvvägs till femtio och möjligtvis borde ha andra saker för mig än att stå utanför ett hotell för att få säga hej.

Det jag vill komma till är nummer fyra på listan: Tony Hawk. I fredags fick jag plötsligt veta att han befann sig i Stockholm med anledning av bilracet Gumball 3000. Jag var helt oförberedd på denna information, men tänkte att eftersom jag och Victoria ändå skulle in till stan under lördagen så kunde jag ju passa på att leta lite efter höken.

Så blev det lördag och vi promenerade genom söder in till stan. Vi tog vägen över Norrbro, för där hade jag sett att Gumball-bilar stod uppställda. Möjligtvis kunde Tony befinna sig där någonstans, tänkte jag. Det gjorde han inte. Därför gick vi vidare ner mot Grand Hotel, där jag visste att Tony bodde under Stockholmsvistelsen. Stod ett par minuter utanför hotellet (låtsades titta på Gumball-bilar för att verka mindre desperat) men gav snart upp. Victoria och jag gick vidare mot Vasastan för att luncha med Lauren i stället.

Efter att ha lunchat ute och druckit kaffe hos Lauren gick vi alla tre tillbaka till stan. Gick i några butiker och blev sedan sugna på juice eller smoothie; något läskande. Vi gick bort till Joe & the Juice vid Vans-butiken och köpte lite att dricka. När vi klev ut från Joe med juicerna i hand föreslog jag att vi kunde gå nedåt Grand Hotel. Det ligger ju ändå ganska nära och vi har inget annat att göra. Ungefär så löd mina argument. Även om Victoria och Lauren inte var särskilt sugna på det sa de okej eftersom de visste att jag gärna ville titta lite mer efter Tony.

Väl framme vid Grand spanade jag efter Tony men såg honom ingenstans. Det var ju förresten inte alls oväntat; även om jag hoppades på att träffa honom så trodde jag innerst inne inte att det skulle hända. Jag hade ju en gång tidigare varit på Tony Hawk-jakt i Linköping utan framgång. Och då är Linköping ändå pyttelitet jämfört med Stockholm. Men vi hade ju våra juicer och det var soligt vid Grand så vi satte oss på något bänkliknande utanför hotellet och tittade på alla andra som beundrade Gumball-bilarna. Klockan var strax innan fem och Lauren sa något i stil med att det ändå är en bra hotellhängartid, eftersom man vanligtvis antingen går ut från eller kommer tillbaka till hotellet vid den tiden. Vi hade väl suttit där i ungefär tio minuter när hon sa det. Fem minuter senare hör jag mig själv säga: "Där är han!" Under den sekund jag uttalade orden och mina ögon faktiskt såg Tony Hawk komma gående från Skeppsholmen-hållet med sin Birdhouse-bräda i handen hann jag tänka "Va? Vad säger jag? Vad ser jag?!" Det var en väldigt svårbegriplig liten stund. Men där gick han ju. Mellan två skatekompisar. Tony Hawk. Han kom närmre och närmre, och jag reste mig upp. Jag gick fram till honom och sa hej, och sedan frågade jag om jag fick ta en bild med honom. Självklart, sa han. Det går bra. Eller it's cool eller något sa han säkert. Inte vet jag. Jag stod ju nu sida vid sida med en av mina absolut största idoler och en världens allra bästa skatare. En person som inte bara inspirerade mig som barnrumpa att skaffa en bräda och börja åka (när THPS 1 hade kommit ut och jag spelade det i timmar på Playstation 1 hos en kompis på landet utanför Trosa) utan även haft enorm inverkan på den musiksmak jag kommit att forma tack vare soundtracken till alla Tony Hawk-spel. Det var en dröm. Jag kunde inte förstå att det var sant. Lauren tog bilden på oss:

Oj, vad lyckliga vi ser ut. Eller ja, jag var ju lycklig. Tony var trevlig. Hela händelsen kändes lika galen som mitt hår ser ut på bilden (det hade ösregnat på förmiddagen). Efter att ha tackat Tony för bilden var jag enormt exalterad. Jag hade äntligen träffat Tony Hawk. Det hade känts mindre overkligt för mig att träffa en enhörning. Det här var så otroligt stort.

Här föreslår jag att ni alla lyssnar på Superman med Goldfinger (den bästa THPS-låten genom tiderna, trust me) och njuter av bilden på mig och Tony en stund.

När Tony hade försvunnit in på hotellet satte jag mig ner igen. Skakis. "Jag måste sms:a den här bilden till Max!" sa jag till Victoria och Lauren. Jag hade nämligen sms:at med min kusin Max, som hade åkt till Stockholm från Karlshamn för att se Gumball-bilarna, under dagen om att jag hoppades på att få träffa Tony. Precis när sms:et gick iväg hörde jag Victoria säga: "Där kommer ju Max!" Ja, där var han ju. Bara någon meter ifrån mig. Han gick runt med tre kompisar och tittade på bilar. Jag visade stolt upp bilden på mig och Tony för tonåringarna och då blev de allt lite imponerade. I några minuter pratade jag med Max innan de skulle gå vidare mot Grönan. Men först tog jag så klart en bild på oss också:

Vilken dag, alltså. Oförglömlig så klart. Nu har jag både sett Tony Hawk landa en 900 (i Linköping 2011) och träffat honom. Ganska schysst. Nu förstår jag att det är många som kommer att vilja ha bilden på mig och Tony för att kunna framkalla den och rama in där hemma. Kanske skicka till mormor. Eller sätta upp som en fotovägg. Några vill nog ha den på en mugg. Det har jag full förståelse för. Ni kan ju bara höra av er så skickar jag bilden i högsta iPhone-kvalle. Promise.

19 maj

Det har dykt upp ett nytt ord i min värld. Ett för mig sprillans nytt ord som ändå känns helt självklart, nu när jag känner till det. Så där är det ju ibland. Att det tidigare okända tar en så given plats att det blir obegripligt hur man kunde klara sig utan det innan.

Kollegieblocksromantik. Det är det som är själva ordet. Jag stötte på det när jag läste en gammal Winnerbäck-recension. Och vilket ord sedan. Träffsäkert. Användbart. I mitt huvud skapas genast en bild av en långhårig Winnerbäck som sitter i sitt tonårsrum med bläckpennan och skolblocket i högsta hugg pubbenaivt skrivande klyschiga nödrim och barnsliga metaforer.

Ja, herregud vilket bra ord. Let's hjälpas åt att etablera det.

28 april

Just nu befinner jag mig i nationella prov-bubblan. Även om jag inte bedömer prov dag och natt så är det det enda jag tänker på, känns det som. Det sista i mitt huvud innan jag somnar och det första i mitt huvud när jag vaknar igen. "Den där texten kanske hade ett A-språk, trots allt?", "Nää, jag borde ju ge den där eleven B på sitt tal!", "Men... om jag ger den här eleven D på sin text, då måste ju den där andra vara en C-text?" och så vidare. Och precis som förra året när jag drunknade i alla de där proven så går jag runt och är smått upprörd över hur mycket tid de tar att genomföra och bedöma. För att inte tala om det enligt mig totalt orimliga i att vi lärare - när proven är bedömda - ska föra in alla delbetyg samt det sammanvägda betyget i något slags Excel-dokument som sedan ska skickas in till Skolverket. En del elevlösningar måste dessutom kopieras sida för sida och postas till Skolverket. Allt detta görs alltså av oss lärare - inte av en administrativ person, vilket ju hade varit tusen gånger mer logiskt. Verkligen askul period just nu.

Men let's not snöa in oss on that. Innan jag körde igång ordentligt med alla nationella prov hann jag njuta av Against Me! på Debaser. De var där och körde låtar den 11 april. Förband var Caves och Bombshell Rocks.

Caves var för bra!

Bombshell Rocks.

Så klev Against Me! äntligen in på scenen. Laura Jane Grace! *hjärtögon-smiley* Hela konserten var så bra så det går inte ens att beskriva. Självklart stod jag längst fram. När det kom någon jobbig tjej och slängde med sitt långa hår (varför händer det alltid på konserter?) eller någon störig kille och försökte tränga sig fram så armbågade jag bara bort dem. Allt för min plats.

Här stod jag. Precis framför Inge.

På slutet plockade Laura fram sin akustiska gitarr.

En annan rolig grej som hände för ungefär en och en halv vecka sedan var att det var Record Store Day. Då gick jag och Lauren till Bengans för att lyssna på bra musik.

Först såg vi Beatrice Eli. Då var det riktigt bra drag i publiken. Tyvärr såg vi väldigt dåligt på grund av lokalen och enorma hattar.

Men efter Beatrice Eli kom Lauren på den fantastiska idén att vi skulle sätta oss uppe i fönstret. Så det gjorde vi. Och när Hurula gjorde sin grej såg vi väldigt bra. Hurula förresten - vilken garage:ig punkkänsla det blev på Bengans när de svettades på scenen! De gav tvåhundra procent. Tyvärr väldigt opunkig känsla i publiken. (Notera den enorma hatten.)

Urban Cone! För dem blev det trångt på "scenen".

Och plötsligt blev det en helt annan dag och då firade jag sex år med den här personen. Så bra!