31 aug

30 aug

Obegripligheter del 22:

När man ska fota en snygg bakgrundsbild till Windows och råkar glömma ryggsäcken framme. Och ingen på hela Microsoft sedan orkar photoshoppa bort den utan tänker att det får duga. Är inte det lite Microsoft i ett nötskal?

29 aug

I lördags var jag för första gången på Popaganda. Innan dess hade jag aldrig riktigt fattat hur de fick plats med en festival på Eriksdalsbadet, men nu kunde jag ju med egna ögon se att det går alldeles utmärkt. Jag hade egentligen inga planer på att gå dit eftersom jag redan hade spenderat väldigt mycket pengar på konsertbiljetter inför hösten och vintern. Men så visade det sig att Tiger Lou hade bokats och då var jag ju tvungen att köpa biljett. Ett av de bästa banden på denna planet sedan tidernas begynnelse, liksom.

Så här såg det ut när de spelade:



En väldigt bra spelning, om än lite märkligt att höra Tiger Lous låtar i strålande solsken... Rasmus fick liksom kisa in i solen och skjortan var genomblöt av svett.

Förutom Tiger Lou såg jag och dem jag var där med Amanda Bergman (älskar fortfarande Hajen och allt hon tar sig för till döds), Deportees, [ingenting] och...





... Belle and Sebastian! Detta gäng hade jag pinsamt dålig koll på sedan innan (har väl då och då lyssnat på de mest kända skivorna, men det är typ det). Det visade sig att de var ett mycket underhållande liveband som jag gärna skulle se igen i ett mindre sammanhang.

28 aug

I måndags såg jag Johnossi på Grönan. En högst minnesvärd konsert med bra energi. Dessutom denna neonrektangel till sceninramning som var bland det snyggaste och enklaste jag sett.

Den här veckan har även följande hänt: jag har köpt en regnjacka. Kan någon förstå hur vuxet det är?! Alltså en riktig regnjacka i sådan där galonstil. Känner mig som en ansvarsfull småbarnsförälder med friluftsintresse när jag går runt i den. Mamma hade förmodligen satt kaffet i vrångstrupen om hon hade läst detta blogginlägg. Jag hade regnjackan på mig i torsdags kväll när jag och Lauren skulle se Millencolin på Grönan. Just den kvällen kände jag mig dock snarare som en fjortonåring än en vuxen. Dels inträffade detta:



Jag och Lauren gick sammankopplade och spelade Pokémon Go på Gröna Lund (!!!). Nördighetsmätaren slog i taket med besked. Lauren hade alltså ett extra batteri där vi kunde ladda våra telefoner, och det blev vi ju tvungna att göra i jakten på pokémon... Vi såg ut som två dagisbarn som hålls ihop med rep där vi var ute och gick. Men när man har nått vår ålder är det liksom som om man inte längre orkar bry sig om image, utan man bara gör det man har lust med. Väldigt befriande, det också. Det andra som fick mig att känna mig som fjorton under torsdagen var så klart att jag såg Millencolin live:



Millencolin är ett av de band jag har lyssnat längst på utan avbrott. Alltså ett band som under väldigt lång tid ständigt har snurrat i min cd-spelare, i min walkman, figurerat i mp3-spelare, på brännskivor, i Spotify-listor och andra tekniska lösningar beroende på årgång. De är liksom alltid där, på något sätt. Den här kvällen spelade de både Pepper och Lozin' Must, till min stora glädje. Två av deras absolut bästa låtar.

17 aug

Jag tänker ofta på döden. Mitt emot mig på tunnelbanan kan det sitta en människa och tanken slår mig att hen kanske är död i morgon. Anhöriga i förtvivlan och trasgråt. Jag läser en rubrik om att någon har blivit knivskuren och jag tänker att det skulle kunna vara personen som stod framför mig i en kö i går. När jag nyligen låg på en klippa vid havet i Kroatien insåg jag för första gången att jag kommer att dö. Självklart har jag förstått det även förut, men nu var insikten av helt nya proportioner som verkligen sjönk in i mig. Allt som är jag kommer att utplånas; mitt medvetande - det enda jag upplever saker igenom - ska försvinna och jag kommer aldrig att finnas till igen efter det. Där låg jag på klippan och fastnade i denna absurt stora tanke. För många skulle en uppenbarelse av detta slag troligtvis leda till planer om stordåd: mål som ska uppfyllas, avtryck som ska lämnas till eftervärlden. Kanske infinner sig en liten stress över den begränsade tid man har på sig. För mig blev reaktionen den motsatta. Om jag ändå ska dö spelar det ingen roll om jag endast ägnar dagen åt att bada i havet och läsa böcker. Jag är medveten om att detta inte är någon vidare hjältemodig inställning och att världen skulle falla sönder om alla människor tänkte likadant, men jag beskriver bara vilka tankar som slog mig i denna stund. Det helt ärliga måste fram. Varför vet jag inte. Det jag vet är att jag några dagar senare såg en film där huvudkaraktären yttrar precis samma tanke. Hon pratar med en bikaraktär och konstaterar att vi alla ska dö och att det kan ske snart eller om lång tid. Bikaraktären börjar skratta uppgivet och utbrister “It’s so fucking sad!” varpå huvudkaraktären ställer sig frågan “What is the point?” Meningslösheten. Med den kommer en uppgiven kravlöshet grundad i känslan av att ens hela existens är ett obetydligt dammkorn i världens historia.

Fyra år har gått sedan mamma dog i cancer. Det plågar mig att jag inte kan minnas hennes skratt på direkten men att andra minnen tycks fastlimmade på hjärnan så att jag alltid kan komma åt dem. Suget i magen som framkallades av telefondisplayen som den där morgonen visade oroväckande många missade samtal från pappa, en tågresa i förkrossat tillstånd, mammas stela, tunga och kalla kropp i dubbelsängen. Minnet av skrattet tar lång tid att frammana, men som tur är ligger andra minnen närmre. Hennes ögon. Ansiktsuttrycket när hon skrattade så att hon grät. Värmen och trycket från hennes kropp när den kramade min. Att hon inte finns i våra liv längre är overkligt på ett knytnävshårt sätt. Inte alltför sällan blir jag avundsjuk på andra som har sina mammor kvar i livet. De kan äta middag med sin mamma, de kan ringa sin mamma utan att egentligen vilja något speciellt, de kan bli lite sura på sin mamma för att mamman lägger sig i saker och ting. Jag kommer aldrig att träffa min mamma igen och många minnen kommer att blekna med åren. Samtidigt är jag otroligt tacksam över att ha fått två föräldrar som älskar mig villkorslöst och också har varit noga med att låta mig veta det. Då och då tänker jag på en främling som jag aldrig har träffat. Av en slump började jag följa henne på ett socialt medium där man skriver små inlägg som andra kan läsa. Vad jag minns hade hon minst två systrar. Den ena systern hade gått bort för flera år sedan, och den här personen på hemsidan skrev att deras mamma flera gånger hade sagt till de kvarvarande systrarna något i stil med att det var synd att just den dottern dog i stället för någon av de andra. Jag kan aldrig förstå hur det känns att få höra något liknande, men när jag försöker förstå vrider sig en kniv i mitt bröst. Personen på hemsidan tog senare livet av sig.

Att ha föräldrar som gör allt för mig är ingenting jag ska ta för givet; det är ett privilegium som är alldeles för få förunnat. Mamma älskade mig oavbrutet i mer än tjugotvå år. Pappa har hittills fortsatt i snart tjugosju år och jag vet att han alltid finns där för mig. Det är det jag måste fokusera på. Jag kan äta middag med pappa, jag kan ringa pappa utan att egentligen vilja något speciellt, jag kan bli lite sur på pappa för att jag tycker att han lägger sig i saker och ting (det sistnämnda har, såvitt jag vet, inte hänt sedan jag var kanske tretton år och tapetserade hela mitt rum inklusive taket och utsidan av dörren med idolplanscher). Ur en tv-serie har en viss scen fått fäste i mig. En storasyster har dött och mamman är lamslagen av sorg. Frånvarande och likgiltig. Lillasystern påpekar för sin mamma att “some of us are still alive” och precis så är det ju. Så här långt är resten av oss vid liv. Pappa lever; för varje år som går kan jag lära känna honom ännu bättre och vi kan upptäcka nya sidor hos varandra. Det värdesätter jag högt. Jag lever. Så länge jag kan känna vinden ta tag i mig en kylig höstdag, låta regnet ösa ner över mig, klättra upp i ett träd, gå barfota i gräset, skratta tills jag inte får luft, springa fort, hålla andan under vattnet, beundra utsikten från en hög punkt och dricka termoskaffe i skogen så vet jag att mamma hade velat att jag skulle göra just det. Leva. Ta in ögonblicket och vara medveten om att det räcker att bara finnas till.

För världen från dess begynnelse till dess undergång är vi oväsentliga dammkorn. För varandra är vi livsavgörande.

Mamma, jag saknar dig. Pappa, jag är så enormt glad över att du fortfarande finns i mitt liv.

 

13 aug

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern. Känns roligt att komma igång igen med att planera. Planeringsstadiet blir ju lätt så där rosaskimrande underbart och man känner sig som en krambjörn med hjärtan sprutande ur magen och inbillar sig starkt att allt kommer att bli fantastiskt utan några som helst hinder på vägen. Man svischar nedför* regnbågen med glittrande ögon och kreddar de andra krambjörnarna (svensklärarna) för deras utomordentliga idéer. Precis så här kommer hela läsåret att flyta på, tänker man:

Eleverna är stjärnorna. De har nyfikna, lite busiga blickar och undrar liksom vad krambjörnsläraren ska hitta på härnäst. Alla förslag bemöts med samma intensiva leenden. Någon svävar i en ballong formad till ett hjärta eftersom hen ju älskar ämnet och vill veta mer och mer. 

Jag överväger allvarligt att skriva ut denna bild och fästa på min anslagstavla. En påminnelse när omdömesskrivningar/nationella prov/betygssättning smyger sig på.

* Blev plötsligt förvirrad gällande stavningen av detta ord? 

Nej, nu kör vi sista svängen med Kroatien-bilder i stället!

Efter en vecka i Podstrana och Split tog vi bussen till Makarska rivieran, närmare bestämt byn Baska Voda. Där möttes vi av den här solnedgången.

Det häftigaste med Baska Voda var naturen. Byn ligger precis i nedkanten av höga berg. Tyvärr var det mycket svårt att på bild få fram hur nära och höga de här bergen är. I verkligheten är denna ständiga bakgrund som en kuliss man knappt kan tro är riktig. Vilken sekund som helst skulle den kunna fällas ihop som i Musse Pigg-filmen på julafton.

På väg till havet för att bada.

 En dag hittade vi en bra badplats här. Precis bakom...

... Brela-stenen!

Bästa badplatsen hittade vi ändå på strandpromenaden mellan Baska Voda och Brela.

 "Hyfsad" strandpromenad.

Här, uppe i bergen ovanför Tucepi, var vi med om kanske en av livets bästa restaurangupplevelser. Therése och Stoffe tipsade oss om Restaurant Jeny och vi tog oss dit. Den ligger mitt i ingenstans uppe i bergen och bjuder på världens utsikt. Tills solen går ner. Sedan är det kolmörkt och man äter mat mitt i skogen, känns det som.

 Vi beställde restaurangens avsmakningsmeny och njöt av varje tugga.

Den här bilden får avsluta den oförglömliga middagen.

När vi promenerade i Baska Voda en dag upptäckte jag plötsligt en trädgård med sköldpaddor i. Föreställ er hur exalterad jag blev! Vi stod och tittade en lång stund. Victoria tyckte att det var lite pinsamt att jag halvlåg över trädgårdsmuren för att komma så nära sköldpaddorna som möjligt. Nästa dag tvingade jag henne att gå tillbaka dit så att jag kunde ta fler bilder. På den översta bilden syns deras lilla hus där tre, fyra sköldpaddor låg och vilade. Sedan var det en liten rackare som gick varv efter varv längs med trädgårdens mur. Hen är den mindre av de två sköldpaddorna på bilden ovan. Där jagar hen en kompis genom att bita hen i foten flera gånger. Den lite större kompisen gjorde allt för att skynda sig ifrån den lilla. Kanske lite irriterad, vad vet jag.

Kan så här i efterhand ångra lite att jag inte la lite tid på att komponera den här bilden bättre. Gillar trappan.

 

Jag hittade ännu en trappa som vi gick upp för.

 Mer berg!

 

Ska nu avsluta med ett par bilder jag glömde lägga upp från vårt första hotell. Det var femstjärnigt och så här såg brödavdelningen på frukosten ut. Ni kan själva tänka er hur stor resten av frukosten var.

Det sjukaste var att hotellet spelade Nouvelle Vague dygnet runt. DYGNET RUNT! I såväl hissar som barer och andra utrymmen. Tyvärr aldrig In a Manner of Speaking, dock, trots att den ju sedan gammalt är deras utan tvekan bästa låt.