13 aug

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern. Känns roligt att komma igång igen med att planera. Planeringsstadiet blir ju lätt så där rosaskimrande underbart och man känner sig som en krambjörn med hjärtan sprutande ur magen och inbillar sig starkt att allt kommer att bli fantastiskt utan några som helst hinder på vägen. Man svischar nedför* regnbågen med glittrande ögon och kreddar de andra krambjörnarna (svensklärarna) för deras utomordentliga idéer. Precis så här kommer hela läsåret att flyta på, tänker man:

Eleverna är stjärnorna. De har nyfikna, lite busiga blickar och undrar liksom vad krambjörnsläraren ska hitta på härnäst. Alla förslag bemöts med samma intensiva leenden. Någon svävar i en ballong formad till ett hjärta eftersom hen ju älskar ämnet och vill veta mer och mer. 

Jag överväger allvarligt att skriva ut denna bild och fästa på min anslagstavla. En påminnelse när omdömesskrivningar/nationella prov/betygssättning smyger sig på.

* Blev plötsligt förvirrad gällande stavningen av detta ord? 

Nej, nu kör vi sista svängen med Kroatien-bilder i stället!

Efter en vecka i Podstrana och Split tog vi bussen till Makarska rivieran, närmare bestämt byn Baska Voda. Där möttes vi av den här solnedgången.

Det häftigaste med Baska Voda var naturen. Byn ligger precis i nedkanten av höga berg. Tyvärr var det mycket svårt att på bild få fram hur nära och höga de här bergen är. I verkligheten är denna ständiga bakgrund som en kuliss man knappt kan tro är riktig. Vilken sekund som helst skulle den kunna fällas ihop som i Musse Pigg-filmen på julafton.

På väg till havet för att bada.

 En dag hittade vi en bra badplats här. Precis bakom...

... Brela-stenen!

Bästa badplatsen hittade vi ändå på strandpromenaden mellan Baska Voda och Brela.

 "Hyfsad" strandpromenad.

Här, uppe i bergen ovanför Tucepi, var vi med om kanske en av livets bästa restaurangupplevelser. Therése och Stoffe tipsade oss om Restaurant Jeny och vi tog oss dit. Den ligger mitt i ingenstans uppe i bergen och bjuder på världens utsikt. Tills solen går ner. Sedan är det kolmörkt och man äter mat mitt i skogen, känns det som.

 Vi beställde restaurangens avsmakningsmeny och njöt av varje tugga.

Den här bilden får avsluta den oförglömliga middagen.

När vi promenerade i Baska Voda en dag upptäckte jag plötsligt en trädgård med sköldpaddor i. Föreställ er hur exalterad jag blev! Vi stod och tittade en lång stund. Victoria tyckte att det var lite pinsamt att jag halvlåg över trädgårdsmuren för att komma så nära sköldpaddorna som möjligt. Nästa dag tvingade jag henne att gå tillbaka dit så att jag kunde ta fler bilder. På den översta bilden syns deras lilla hus där tre, fyra sköldpaddor låg och vilade. Sedan var det en liten rackare som gick varv efter varv längs med trädgårdens mur. Hen är den mindre av de två sköldpaddorna på bilden ovan. Där jagar hen en kompis genom att bita hen i foten flera gånger. Den lite större kompisen gjorde allt för att skynda sig ifrån den lilla. Kanske lite irriterad, vad vet jag.

Kan så här i efterhand ångra lite att jag inte la lite tid på att komponera den här bilden bättre. Gillar trappan.

 

Jag hittade ännu en trappa som vi gick upp för.

 Mer berg!

 

Ska nu avsluta med ett par bilder jag glömde lägga upp från vårt första hotell. Det var femstjärnigt och så här såg brödavdelningen på frukosten ut. Ni kan själva tänka er hur stor resten av frukosten var.

Det sjukaste var att hotellet spelade Nouvelle Vague dygnet runt. DYGNET RUNT! I såväl hissar som barer och andra utrymmen. Tyvärr aldrig In a Manner of Speaking, dock, trots att den ju sedan gammalt är deras utan tvekan bästa låt.