17 aug

Jag tänker ofta på döden. Mitt emot mig på tunnelbanan kan det sitta en människa och tanken slår mig att hen kanske är död i morgon. Anhöriga i förtvivlan och trasgråt. Jag läser en rubrik om att någon har blivit knivskuren och jag tänker att det skulle kunna vara personen som stod framför mig i en kö i går. När jag nyligen låg på en klippa vid havet i Kroatien insåg jag för första gången att jag kommer att dö. Självklart har jag förstått det även förut, men nu var insikten av helt nya proportioner som verkligen sjönk in i mig. Allt som är jag kommer att utplånas; mitt medvetande - det enda jag upplever saker igenom - ska försvinna och jag kommer aldrig att finnas till igen efter det. Där låg jag på klippan och fastnade i denna absurt stora tanke. För många skulle en uppenbarelse av detta slag troligtvis leda till planer om stordåd: mål som ska uppfyllas, avtryck som ska lämnas till eftervärlden. Kanske infinner sig en liten stress över den begränsade tid man har på sig. För mig blev reaktionen den motsatta. Om jag ändå ska dö spelar det ingen roll om jag endast ägnar dagen åt att bada i havet och läsa böcker. Jag är medveten om att detta inte är någon vidare hjältemodig inställning och att världen skulle falla sönder om alla människor tänkte likadant, men jag beskriver bara vilka tankar som slog mig i denna stund. Det helt ärliga måste fram. Varför vet jag inte. Det jag vet är att jag några dagar senare såg en film där huvudkaraktären yttrar precis samma tanke. Hon pratar med en bikaraktär och konstaterar att vi alla ska dö och att det kan ske snart eller om lång tid. Bikaraktären börjar skratta uppgivet och utbrister “It’s so fucking sad!” varpå huvudkaraktären ställer sig frågan “What is the point?” Meningslösheten. Med den kommer en uppgiven kravlöshet grundad i känslan av att ens hela existens är ett obetydligt dammkorn i världens historia.

Fyra år har gått sedan mamma dog i cancer. Det plågar mig att jag inte kan minnas hennes skratt på direkten men att andra minnen tycks fastlimmade på hjärnan så att jag alltid kan komma åt dem. Suget i magen som framkallades av telefondisplayen som den där morgonen visade oroväckande många missade samtal från pappa, en tågresa i förkrossat tillstånd, mammas stela, tunga och kalla kropp i dubbelsängen. Minnet av skrattet tar lång tid att frammana, men som tur är ligger andra minnen närmre. Hennes ögon. Ansiktsuttrycket när hon skrattade så att hon grät. Värmen och trycket från hennes kropp när den kramade min. Att hon inte finns i våra liv längre är overkligt på ett knytnävshårt sätt. Inte alltför sällan blir jag avundsjuk på andra som har sina mammor kvar i livet. De kan äta middag med sin mamma, de kan ringa sin mamma utan att egentligen vilja något speciellt, de kan bli lite sura på sin mamma för att mamman lägger sig i saker och ting. Jag kommer aldrig att träffa min mamma igen och många minnen kommer att blekna med åren. Samtidigt är jag otroligt tacksam över att ha fått två föräldrar som älskar mig villkorslöst och också har varit noga med att låta mig veta det. Då och då tänker jag på en främling som jag aldrig har träffat. Av en slump började jag följa henne på ett socialt medium där man skriver små inlägg som andra kan läsa. Vad jag minns hade hon minst två systrar. Den ena systern hade gått bort för flera år sedan, och den här personen på hemsidan skrev att deras mamma flera gånger hade sagt till de kvarvarande systrarna något i stil med att det var synd att just den dottern dog i stället för någon av de andra. Jag kan aldrig förstå hur det känns att få höra något liknande, men när jag försöker förstå vrider sig en kniv i mitt bröst. Personen på hemsidan tog senare livet av sig.

Att ha föräldrar som gör allt för mig är ingenting jag ska ta för givet; det är ett privilegium som är alldeles för få förunnat. Mamma älskade mig oavbrutet i mer än tjugotvå år. Pappa har hittills fortsatt i snart tjugosju år och jag vet att han alltid finns där för mig. Det är det jag måste fokusera på. Jag kan äta middag med pappa, jag kan ringa pappa utan att egentligen vilja något speciellt, jag kan bli lite sur på pappa för att jag tycker att han lägger sig i saker och ting (det sistnämnda har, såvitt jag vet, inte hänt sedan jag var kanske tretton år och tapetserade hela mitt rum inklusive taket och utsidan av dörren med idolplanscher). Ur en tv-serie har en viss scen fått fäste i mig. En storasyster har dött och mamman är lamslagen av sorg. Frånvarande och likgiltig. Lillasystern påpekar för sin mamma att “some of us are still alive” och precis så är det ju. Så här långt är resten av oss vid liv. Pappa lever; för varje år som går kan jag lära känna honom ännu bättre och vi kan upptäcka nya sidor hos varandra. Det värdesätter jag högt. Jag lever. Så länge jag kan känna vinden ta tag i mig en kylig höstdag, låta regnet ösa ner över mig, klättra upp i ett träd, gå barfota i gräset, skratta tills jag inte får luft, springa fort, hålla andan under vattnet, beundra utsikten från en hög punkt och dricka termoskaffe i skogen så vet jag att mamma hade velat att jag skulle göra just det. Leva. Ta in ögonblicket och vara medveten om att det räcker att bara finnas till.

För världen från dess begynnelse till dess undergång är vi oväsentliga dammkorn. För varandra är vi livsavgörande.

Mamma, jag saknar dig. Pappa, jag är så enormt glad över att du fortfarande finns i mitt liv.