25 dec

Ligger efter med rapporten från livet. Här kommer lite bilder.



Såg Biffy Clyro i ett svettigt Münchenbryggeriet och upplevde en - för att vara Sverige - ovanligt entusiastisk publik. Tänk er fotbollssupportrar fast i musiksammanhang.

L.A. Salami var förband till Okkervil River.

Två bilder på Okkervil River. Han och bandet gjorde alla rätt tills det var dags för konserten att avslutas. Då spelade de äntligen min favoritlåt So Come Back, I Am Waiting i en "upphottad" version och förstörde den totalt.

Wilco. De spelade i Annexet som av någon oförklarlig anledning var halvtomt. Eller halvfullt, det beror ju på hur man ser det. Men en märklig upplevelse att se ett så pass stort rockband och så är det helt glest i lokalen. Största delen av publiken hade så klart samlats i en klunga framför scenen. Resten av Annexet var tomt. Ser gärna Wilco på typ Cirkus nästa gång så kanske allt faller bättre på plats. Mycket bra konsert, dock.

Dinosaur Jr. på Debaser Medis.

Snökaoset i Stockholm i november.

När Elton John spelade i Linköping var Victoria och jag där med Emma och Simon. Det var liksom så absurt att Elton John var i Linköping att vi för allt i världen inte kunde missa det. En bra konsert, även om den enligt mig var lite för lång. Och så spelade han inte Circle of Life... Men men. Det är ju ändå Elton.

Ja, Local Natives är precis så bra live som alla påstår att de är. Det här var första gången jag såg dem och nu vill jag se dem igen så fort tillfället dyker upp.

Paws och Frightened Rabbit på Kägelbanan. Mycket bra!

När Hurula spelade på Vasateatern - fy sjutton vilket drag! En av de bästa svenska artisterna, helt klart.

När jag fyllde år var Victoria och jag på Gran Canaria (mer om det en annan dag). I efterskott fick jag denna födelsedagspresent: kaffemuggar som jag trånat efter under lång tid och Fever Pitch av Nick Hornby som jag velat läsa i åratal. Bäst!

Skulle ta en gullig bild på Alfons. Gick sådär.

 Så var det dags för kents sista konserter någonsin. Vi var där på fredagen och lördagen. På fredagen, då jag tog bilden ovan, hade vi ståplats precis som i Linköping.

På lördagen - den allra sista konserten - hade vi sittplats. Känns roligt att ha fått uppleva turnén från både stå- och sittplats. Verkligen mäktigt att se hela publiken ovanifrån, även om själva scenshowen gjorde sig mycket bättre från ståplats. Hur som helst: kent tog slut. De gjorde allt för sista gången och stämningen i Tele2 Arena var obeskrivlig. Det känns givet att det här kommer att vara ett av mina bästa konsertminnen livet ut, trots det sorgliga i hela situationen.

Hej då kent!

I vårt arbetsrum blev kent efter sin begravning så klart veckans babes. Och bredvid kent satte jag upp...

... Winnerbäck! När jag såg den här bilden på Instagram blev den genast mitt nya favoritfoto. Den bistra minen. Julbaket. Alkoholen. Winnerbäck i jultröja. Hela tiden något nytt att upptäcka i bilden.

Det var allt för den här gången!

21 dec

När taxfree-katalogen kom och man fick feeling.

1 dec

Skönt ändå att veta att eleverna inte läser min blogg. I dag frågade de nämligen om jag brukar gå ut och "klubba" på helgerna. Det tyder starkt på att de inte har läst inlägget jag skrev härom dagen som handlade om min personlighet.

30 nov

Har glömt att lägga upp bilder från när jag såg Turnover och Sorority Noise i Hornstull i oktober. De spelade i en källare med usla ljusförhållanden. Jag får aldrig till det när jag tar med min systemkamera dit, men den här kvällen var det värre än vanligt. Kan bero på att jag stod på motsatta sidan av scenen jämfört med vad jag brukar, och kanske är det någon lampa som lyser en aning bättre från den andra sidan. Vet ej. Så här såg det i alla fall ut:

Japp, ljuset alltså. Bilden ovan är tagen med systemkamera och de nedan är tagna med mobilkamera:

Sorority Noise, som syns på de här bilderna, var i alla fall sjukt bra live. Och när de hade spelat klart var det dags för Turnover:

Riktigt bra kväll även om bilderna ser för jävliga ut.

26 nov

Obegripligheter del 25:
Jag avskyr höga ljud och platser med relativt stora mängder människor (det vill säga när mängden människor är stor i relation till platsens yta), och gör för det mesta allt för att undvika kombinationen av dessa. Till exempel hemmafester (asmånga människor packade i någons lilla lägenhet, där folk halvskriker i mun på varandra; nej tack!), att "gå ut på krogen" (min mardröm. På riktigt. Victoria ibland: "Det vore kul att gå ut och dricka drinkar någon gång!" Jag: *förvandlas till den hålögda, panikskrikande emojin*) och Gallerian i julruschen (eller bara gallerior över huvud taget. Norrköping, vars stadskärna endast består av en hel drös gallerior på rad, förstår jag mig absolut inte på). När det ska minglas (ryser - R Y S E R) är jag den som står längs med väggen och funderar över när jag får gå hem.

Sådan här har jag varit så länge jag kan minnas. Som barn. Som tonåring. Som "vuxen".

Ändå är att gå på konsert bland det bästa jag vet. Detta är definitionen av konsert: a) många människor (vanligtvis), b) höga ljud (rimligtvis).

1) HUR är detta möjligt? Snälla genomför en grundlig analys av min person.
2) Vem är jag?

21 nov

Tårar i ögonen när jag står och läser lappar mina elever har skrivit. De har precis gjort muntliga presentationer och de flesta har haft stor ångest inför det. På lapparna har var och en skrivit vad de är nöjda med efter sin presentation. Det står till exempel "Jag bröt inte ihop" eller "Jag vågade prata högt".

Tårar i ögonen när en ung tjej berättar för mig att hon inte har sovit mer än två timmar per natt i en vecka.

Tårar i ögonen när Peter LeMarc och Tomas Andersson Wij spelar Mellan dej och mej och Drivved i Tomas Andersson Wij spelar med Peter LeMarc. När de spelar Little Willie John fulgråter jag.

Tårar i ögonen när jag läser om ett par vars hundvalp har blivit kidnappad utanför en Ica-butik.

Tårar i ögonen på tunnelbanan när jag lyssnar på Ångestpodden #89 och de läser upp ett blogginlägg min syster har skrivit.

Tårar i ögonen när jag till frukostmackan läser en Filter-artikel om konsekvenserna av det ökade krillfisket.

Tårar i ögonen när jag ser Biffy Clyro på Münchenbryggeriet och de har obeskrivligt snygg ljussättning. Till exempel under låten Re-Arrange, där taket förvandlades till en färgglad stjärnhimmel och ljusstrålar... Äh, kolla själva i stället.

Tårar i ögonen när jag ser en video på Facebook där människor räddar andungar ur en gatubrunn. Andmamman cirkulerar panikartat på kort avstånd från människorna. Kvar har hon bara en enda unge som följer henne hack i häl där hon springer runt runt runt. Hon verkar skrika förtvivlat efter sina andra barn som är fast i brunnen. De har liksom ramlat ner mellan springorna i locket. Människorna lägger mycket tid på att få tag i ungarna; det kryps och krånglas. En efter en kommer ungarna till rätta och springer till sin mamma som vid det här laget har gömt sig i det höga gräset vid sidan om trottoaren. Sök på "duckling rescue" på YouTube för många liknande filmer.

Jag får ofta för mig att jag är för känslig för mitt eget bästa. Det är ju dock inte så mycket att göra något åt. Jag får leva med det, helt enkelt. Personligen har jag aldrig förstått mig på människor som säger till exempel "Oj, jag minns inte när jag grät senast!" Hur kan man liksom inte bli gråtfärdig bara av tanken på när Rachel säger "I got off the plane" eller när Katniss skriker "I volunteer as tribute!" eller Kristian Gidlunds blogginlägg till barnet han aldrig hann få? För mig är det obegripligt. Helt ärligt verkar det också lite trist på något sätt. Att aldrig liksom drabbas av tårarna. Att inte inte kunna stoppa dem.

20 nov

Kan ni fatta att jag förbrukade formuleringar såsom "Undrens tid är inte förbi" och "Gudarna har hört mina böner" endast några dagar innan 1) jag upplevde en hemlig akustisk spelning med blink-182 i Stockholm, 2) träffade Mark Hoppus och 3) det offentliggjordes att blink-182 nästa sommar ska göra sin första konsert i Sverige sedan år 2000?

Nej. Ingen kan fatta detta. Det är nämligen helt oförståeligt. Efter att en fågel hade viskat om blinks Sverige-besök i mitt öra fann jag följande på Facebook:

????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!??????????????????!!!!!!!!!!!!!!

Ovan ett utdrag ur min hjärna kvällen den 9 november när jag fick klart för mig att Mark och Matt var på väg till Sverige. Därefter gick ett par dagar och plötsligt stod jag i en lokal jag aldrig befunnit mig i förut - Bryggarsalen vid Odenplan - precis framför en liten scen där Mark och Matt inledde sin spelning med Family Reunion och en publik taggad till tusen (pga väntat i hundratals år på att blink ska komma till Sverige) skrek "SHIT PISS FUCK..." och så vidare. I fyrtiofem minuter stod Mark och Matt framför några riktigt fula konferensgardiner och spelade många av de bästa låtarna i mitt liv.

Eftersom jag redan har skrivit om hela denna blink-händelse mycket utförligt (och nyanserat*) i min musikblogg hänvisar jag alla intresserade dit. Läs och njut alternativt dö av avund alternativt beklaga dig över den fördummande idolkulturen (om du nu råkar vara lagd åt det sistnämnda hållet). Dock kan jag så klart inte hålla mig från att lägga upp bilden på mig och Mark även här:

* Åh nej, nu har jag börjat slänga mig med sådan där lärarhumor också. Det trodde jag inte om mig.

6 nov

5 nov

a) Undrens tid är inte förbi.
b) Gudarna har hört mina böner.
c) Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Vilken inledande mening detta inlägg skulle få var länge oklart. När jag i onsdags eftermiddag satt på jobbet inträffade något som gav mig ett onormalt adrenalinpåslag. Hjärtat pulserade, händerna skakade och jag var inte längre mottaglig för vad någon annan arbetskamrat i rummet pratade om. Jag drabbades av en overklighetskänsla inte helt olik den som drabbade mig när blink-182 äntligen stod framför mig på en scen eller när jag med mina egna öron hörde Brand New spela Play Crack the Sky. Där satt jag på jobbet, var lite eftermiddagsseg och bestämde mig för att slötitta ett varv på Facebook i några minuter. Inte kunde jag ana att följande skulle uppenbara sig i flödet:



Tankarna som for i mitt huvud så snart hjärnan hade uppfattat denna information går inte att beskriva. De går heller knappast att förstå utan att först försöka begripa följande:
1) Underoath är ett av de bästa banden jag vet och de är utan tvekan på min topp 3-lista över vilka band som främst har format mig musikaliskt.
2) Underoath gjorde några spelningar i Sverige år 2010 men jag gick aldrig på någon av dem. Ångesten inför detta beslut var enorm.
3) Strax efter Sverige-spelningarna 2010 lämnade en av de viktigaste medlemmarna (ursäkta hierarkin, men det måste väl ändå vara berättigat att tycka att en sångare är en mycket viktig bandmedlem?) bandet. Fatta vilket avgrundsdjup som i och med detta öppnade sig i min redan enorma ångest över att ha missat konserttillfällena. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv och påbörjade min resa mot den acceptans som krävs för att kunna leva vidare med misstaget.
4) Underoath la ner helt och hållet 2013. Där rök alltså alla möjligheter att kunna se dem ens utan den avhoppade medlemmen. Jahapp.

Om inte musik är en stor del av ens liv kan man troligtvis inte förstå vikten av ovanstående. Kanske är det svårt att ens försöka förstå. För alla som uppskattar musik ska jag dock fortsätta denna lilla berättelse: förra året hände något otroligt. Underoath återförenades - med den avhoppade medlemmen! Tänk er Jesus återuppståndelse som liknelse, om det känns lättare att begripa religion. Återföreningen gladde mig så klart mycket, och precis som alla andra Underoath-fans har jag sett fram emot att höra vad bandet har tänkt att skapa härnäst. Att de skulle få för sig att komma till Sverige hade jag dock aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om.

Det sämsta med att bo i Sverige är att band och artister sällan orkar ta sig hit. Vi ligger ju lite off. Det man kan göra är att hoppas på det bästa (att bandet kommer), att ta sig till sydligare länder i Europa där alla band spelar hela tiden (känns det som) eller att acceptera att man eventuellt aldrig kommer att få höra bandets låtar live. Det bästa med att bo i Sverige är att när banden väl kommer hit spelar de på så små ställen att alla övriga européer eller amerikaner hade ramlat ihop av avund. Underoath kommer hit och spelar på Debaser Strand som rymmer runt 700 personer (?). I London ska de spela i en arena som snarare rymmer 2 500 personer. Att stora band (Underoath är bland de största inom sin genre) kommer hit och gör klubbspelningar är ett privilegium, minst sagt. Men det är vi svenskar också värda efter att ha väntat på vissa band sedan musikens begynnelse.

Som om inte allt jag har skrivit hittills vore nog insåg jag i går att Underoath under spelningen i maj ska spela sina två mest kända skivor i sin helhet. Vad har jag ens gjort för att förtjäna allt detta underbara? Förutom att vara glad över det faktum att jag helt plötsligt fått en ny chans att se Underoath har denna händelse fått mig att återigen förundras över att musik kan betyda så mycket för en människa. Det är liksom så... stort. Typ.

1 nov

Obegripligheter del 24:
Musiker har inga pengar eftersom folk inte längre betalar för musik.*

Dagstidning efter dagstidning tvingas att lägga ner eller omvandlas till en reklamproppad gratisversion.

Människor i min omgivning skrattar mig rakt i ansiktet när en film kommer på tal och jag säger att jag ska hyra den. Själva streamar de allt på Dreamfilm eller laddar ner på PirateBay.

Med tanke på ovanstående kunde jag så klart inte tro mina ögon när jag såg följande:

* Nej, dina Spotify-pengar går inte till artisten. När ska folk sluta tro det?

24 okt

Har typ glömt hur man bloggar. Kör lite bilder i stället.

En fredag i september tog Victoria och jag tåget till Linköping för att se premiären av kents begravning. Det var utan tvekan den bästa kent-konserten jag har sett hittills. Enormt snygg scenshow.

Jag passade också på att se Caddywhompus och Donovan Wolfington när de hade tagit sig ända från USA till ett litet rum på Kulturhuset. Både Lauren och jag var hänförda av insatsen från trummisen i Caddywhompus (övre bilden). Han hade en spelstil som gjorde sig väldigt bra live.

Lars Winnerbäck intog Cirkus. Victoria och jag intog exakt samma platser som Annika och jag ska sitta på när vi ser Bon Iver i januari. Är inte det en slump av sinnessjuka proportioner? (Helt plötsligt spelade Winnerbäck förresten en ny låt. Publiken var stum av förvåning och såg sig frågande runt som för att se om någon annan kände igen den ("Kan det vara en gammal B-sida han grävt fram, månne?" verkade alla tänka). Winnerbäck kommenterade inte låten över huvud taget utan fortsatte konserten som om inget hade hänt. Ganska kul ändå.)

För ungefär ett år sedan köpte jag biljetter till The Cure i Globen. När dagen var kommen gick Karolina och jag dit. Förband var The Twilight Sad. Helt sjukt (på riktigt sjukt) att se dem i Globen när jag förra året bokstavligen stod precis framför James Grahams ansikte då The Twilight Sad spelade i en hotellbar på Söder. En sådan upplevelse går ju inte att jämföra med Globen (små ställen är oslagbara livemässigt), men det här var ju också roligt att få vara med om.

Okej. The Cure klev upp på scenen - burret hos Robert Smith; burret! - och det var en helt overklig känsla. Jag var i samma rum som dem? De är legender? De spelade depprock i tre timmar och den medelålders publiken (Karolina och jag drog ner medelåldern markant) oroade sig över hur de skulle orka gå upp till jobbet dagen efter? Allt detta formulerar jag som frågor eftersom hela kvällen var oklar. Det ska medges: konserten var väldigt bra. Alltså, The Cure öppnade med Plainsong och Pictures of You, kan ni tänka er något mer underbart?! Men när de för andra gången lufsade upp på scenen för ytterligare några extranummer - trots att de redan hade framfört tjugofem låtar - och bland dessa spelade Never Enough, då frustade jag till av skratt inombords. Jag vill så gärna tro att det var ironiskt menat från bandets sida. Typ: "Jo, vi är också högst medvetna om att det räckte redan för fyrtio minuter sedan." Never Enough var alltså den tjugoåttonde låten i ordningen. Inte förrän vid trettiofem låtar bestämde sig The Cure för att det fick räcka. Men faktum kvarstår: vi lever i samma tidevarv som The Cure. Tack för det, mother nature.

 När Tiger Lou spelade på Debaser Medis och de var fantastiska som vanligt.

Och så har jag så klart umgåtts med den här favoriten. Bland annat just den här kvällen när vi käkade på Pocket och gick på bio.

13 okt

Från min Facebook alldeles nyss:

12 okt

Arkiveras under Uppgivna boktitlar.

8 okt

Min nya iPhone 7. Sjukt nöjd med att Apple tog bort hörlursjacket så att den kunde bli så här tunn och smidig!

27 sep

Trött efter en lång dag på jobbet som jag fyllt med: organisera biblioteket, planera lektioner, ha lektioner, hjälpa elever med saker utanför lektionstid, ha möten, bedöma texter och skriva återkoppling på texter. Hade egentligen lust att skriva något i min musikblogg i kväll men huvudet dunkar som vid kaffebrist så därför släcker jag ner den här skärmen, brygger en kanna och läser en bok tills jag somnar. Inte helt fel, det heller.

21 sep

när paraden har tystnat i fjärran
och klockor och sånger vikt av
fylls salen upp med kristaller
som du lämnade kvar
när allt man försöker att säga
finns i en tyst minut
världen är full av kristaller
och aldrig mer som förut

Laleh - Kristaller

18 sep

2013: Orange Is the New Black är allt alla pratar om och man sträckkollar säsong 1 så att den är slut inom två dygn och sedan gråter man för att man måste vänta ett helt år innan säsong 2 kommer ut. I ren desperation börjar man se om säsong 1 för man har ännu inte hittat något sätt att överleva sina dagar utan seriens närvaro.

2016: Säsong 4 släpps och man somnar av tristess redan innan andra avsnittet har tagit slut. Ett par månader senare har man fortfarande inte sett klart säsongen eftersom den är bland det tråkigaste som har skrivits sedan tv-tidens begynnelse. Till slut tvingar man sig själv att se de sista avsnitten på säsong 4 bara för att bli av med skiten.

Som ni förstår betyder "man" "jag".

Nu kommer några spoilers angående säsong 4:

Kort recap av OITNB säsong 4:
inget händer
inget händer
inget händer
en karaktär kommer tillbaka men försvinner direkt igen
inget händer
en person mördas
inget händer
inget händer
inget händer
inget händer
inget händer
alla backstorys hittills har handlat om de mest ointressanta karaktärerna, som man fullkomligen skiter i
inget händer
fortfarande inget som händer
inget händer
inget händer
en person till mördas
inget händer
inget händer
en del out of character-saker händer vilket gör en irriterad
säsongen slutar mitt i en helt ospännande scen

14 sep

Just nu hos oss: Vi skulle äta lax med chimichurri. När vi öppnar laxförpackningen (färsk fisk) luktade fisken prutt. Det har vi aldrig varit med om innan, men bestämmer oss ändå för att tillaga fisken i ugn innan vi fattar vidare beslut. Hackar allt och fixar tillbehör. Tar ut laxen ur ugnen och känner en mycket svag pruttlukt. Smakar en bit av fisken. Oroar oss ganska mycket och jag säger åt Victoria att ringa sin mamma för råd. Hon meddelar att hon inte hade ätit den.

Slänger laxen och går till närmaste thaiställe.

9 sep

Obegripligheter del 23:

Apropå Microsoft i ett nötskal: Jag har nyligen fått en dator med Windows 10 på jobbet, och förundras dagligen över Windows häpnadsväckande osmidighet. Jag har all respekt och förståelse för att gamers och folk som älskar att mixtra med datorer inte vill överge sina PC-burkar, men att andra påstår att Apple är "svårt att förstå" eller "dåligt"... Va? OS X är genomtänkt, användarvänligt och stilrent. Vad mer kan en vanlig person begära?

Nu till den senaste obegripligheten i Windows-världen. Jag skulle ändra några inställningar i datorn på jobbet och så länge jag höll mig i den vanliga Inställningar-menyn såg allt helt okej och någorlunda flashigt - för att vara Windows - ut. Sedan skulle jag in på avancerade inställningar varpå denna gräsliga syn uppdagades:

Jag förstår verkligen inte! Hur kan Microsoft-folket ha kommit överens om att det är okej att denna Windows 97-look hänger kvar, inte alltför djupt gömd i 2016 års upplaga av ett operativsystem?! FÖRKLARA FÖR MIG! En seriös designer skulle väl hellre skjuta av sig ett finger än att låta detta passera? Jag kan inte sluta undra över vad det är för människor som jobbar för Microsoft. Med tanke på detta åldriga utseende måste det ju vara a) en halvpensionerad kattuppfödare som fortfarande kodar hemsidor som vore det skunk.nu tidigt tvåtusental (exempel 1, exempel 2, exempel 3) eller b) en av de hipsters som envisas med att kalla ett område på Söder för SoFo (snälla, sluta!) och avsiktligt retrokodar hemsidor så att de ska se så där sarkastiskt fula ut.

Kom igen, Microsoft. De måste rycka upp sig snarast. Jag kan inte tänka mig att de vill framstå som lata, vilket ju tyvärr blir följden av en fulruta som den ovan. Säga vad man vill om Apple men de lämnar inget åt slumpen och det om något är väl eftersträvansvärt inom teknikvärlden?

3 sep