Jag sa nej fast jag menade ja ibland säger jag ja fast jag menar nej jag säger alltid fel saker jag säger alltid rätt saker men de tolkas fel jag är otroligt bedövad i hjärtat jag satt där mitt emot och jag tänkte är det bara jag som bara tittar i en persons ena öga kan inte titta en person i båda ögonen samtidigt jag väljer automatiskt ett. Ett. Jag är så automatisk någon har ställt in mig jag har stått här länge nu måste jag bli dammad putsad städad jag är så otroligt punktlig jag älskar punkter ibland kanske dem i sig kanske allting innan. Allting efter. Du är min enda fast det finns tiotals andra jag vet inte hur jag ska sluta jag kan inte säga upp jag vill säga mer men låter dig prata jag unnar mig tystnaden och instämmandet vi bara sitter där jag instämmer jag instämmer jag instämmer och jag tänker får jag göra det här igen ska jag säga något om det hur ska jag sluta. Vi har väl varandra.
bedövad i hjärtat jag satt där
Jag gör listor över hela mitt liv jag skriver saker jag redan gjort bara för att få kryssa stryka kryssa stryka nu ska jag göra en lista över saker som kommer att göra mig till en sämre lärare än om jag inte uppfyllde detta:
- Jag har lätt för att fästa mig vid människor.
Det var egentligen den viktigaste saken jag skiter i de andra för den där punkten väger tusen gånger tyngre än alla andra tillsammans jag vill inte bli kompis med elever men jag har så lätt att fästa mig vid människor oftast kommer jag på det för sent. Jag kan inte släppa tanken. Är inte fäst vid mig själv bara andra och till dem vänder jag mig så ofta att de kanke tröttnar på mig de kanske förtränger mig jag vaknar om natten och tror att någon har förträngt mig jag vill aldrig bli bortglömd allt jag vill är att bli ihågkommen jag vaknar med tanken att jag kan bli bortglömd.
empty empty d b
30/08/2008
29/08/2008
aug 29
Nu ska jag berätta om mitt nya projekt. Man kan säga att det är väldigt omfattande och inte minst är det väldigt viktigt för mig. Jag har bestämt mig för att döpa det till Uppdrag fredagskänsla. Som ni kanske förstår syftar detta projekt till att återskapa fredagskänslan jag förlorade för sisådär ett år och tre månader sedan. Först ska jag dra lite snabbt vad det faktiskt är jag är ute efter.
Under hela min barndom har jag älskat fredagkvällar. Fredagar över huvud taget. Nu för tiden har jag ingen fredagskänsla alls; den försvann i och med att jag flyttade hemifrån. Jag trodde att jag skulle kunna bibehålla den på egen hand, helg är ju ändå helg, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Nu när jag inte ens går i skolan på normalt vis, utan lite då och då, är jag lika dagvild som en penschis på hemmet och hela veckostrukturen har i stort sett fallit isär. I dag till exempel är det ju fredag, men själv trodde jag att det var måndag. Ja, ni förstår. Så kan man inte ha det. Helg ska vara helg, och det ska fan i mig kännas som helg också. Det ska vara redig frukost, sovmorgon, städa på söndagen och självklart ordentligt lagad mat på kvällarna. Som ni kanske förstår är jag en sådan person som tycker om struktur. Man kan säga att jag alltid måste ha en struktur att falla tillbaka på, även om jag givetvis vill kunna använda min flexibla sida och tidvis lämna den.
Så. Vad ska jag nu göra för att återkalla min försvunna fredagskänsla? Det är det jag inte riktigt vet. Mitt projekt är väldigt luddigt upplagt. Jag tänkte att ni ska få följa hela min fredagskänslaprocess, jag ska skriva för er hur jag jobbar och framför allt hur mycket jag anstränger mig i mitt jobb. Först och främst måste jag reda ut vad jag associerar fredagskvällar med, alltså sedan barnsben. Här är några grejer jag har kommit på hittills: Disneydags, lagad mat (särskilt pappas special), mamma, pappa, Therése, den kravlösa känslan, kaffe i glas, Marabou-choklad, Peter LeMarc, The Beach Boys, Lars Winnerbäck, Gipsy Kings, Sven-Ingvars, GES, Simply Red, att sitta och inte göra någonting utan att få dåligt samvete för det (ungefär detsamma som den kravlösa känslan).
Eftersom de nämnda sakerna är saker jag associerar med fredagskvällar måste jag kanske skaffa mig en del grejer för att kunna slutföra mitt projekt. Projektets mål är alltså att jag varje fredag ska få en känsla av att nu är det helg. Jag måste nog fixa så att jag faktiskt äger alla skivor jag associerar med fredagar (några av dem har jag men inte alla); just dessa är nämligen i stort sett huvudingrediensen för själva fredagskänslan. Och så måste jag absolut ta mig tid att laga mat ordentligt varje gång fredagen är kommen. Det är viktigt. Gröt är förbjudet och jag får absolut inte äta typ spaghetti med ketchup. Nu vet ni lite vad jag ska syssla med kommande fredagar. I dag är det ju fredag och i dag inleder jag Uppdrag fredagskänsla på bästa möjliga sätt, nämligen genom att äta middag hemma hos mina föräldrar.
Nu till dagen. Jag hade ställt klockan på 07.40 och gick alltså upp då. Åt frukost och duschade och gick sedan hem till mamma och pappa för att vara Scilla-vakt. Väl där började jag plugga, läste en artikel samt några kapitel ur en skönlitterär bok. Sedan gick jag hem till Gunnel för att lämna tillbaka filmen jag lånat, och där blev jag kvar i typ en timme eftersom vi började prata om skolan, vad jag ska välja som andra inriktning, VFU, körkort och annat livsviktigt. Jag gick tillbaka till mamma och pappa, försökte få med Scilla på promenad men hon vägrade så klart så då cyklade jag hem till Sandra och fikade med henne och hennes mamma. Det var sista gången Sandra och jag fikade innan hon flyttar. Sorgligt men sant. Vi kommer förmodligen inte ens att ses igen förrän kanske den 26 september. Det är jättelång tid om man är van att ses jätteofta. Tur att Comviq Kompis finns! Prisa gud. Cyklade återigen hem till mamma och pappa och pluggade mer. Och nu sitter jag här och har druckit te och ska fortsätta att plugga. Hej svej så länge.
Under hela min barndom har jag älskat fredagkvällar. Fredagar över huvud taget. Nu för tiden har jag ingen fredagskänsla alls; den försvann i och med att jag flyttade hemifrån. Jag trodde att jag skulle kunna bibehålla den på egen hand, helg är ju ändå helg, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Nu när jag inte ens går i skolan på normalt vis, utan lite då och då, är jag lika dagvild som en penschis på hemmet och hela veckostrukturen har i stort sett fallit isär. I dag till exempel är det ju fredag, men själv trodde jag att det var måndag. Ja, ni förstår. Så kan man inte ha det. Helg ska vara helg, och det ska fan i mig kännas som helg också. Det ska vara redig frukost, sovmorgon, städa på söndagen och självklart ordentligt lagad mat på kvällarna. Som ni kanske förstår är jag en sådan person som tycker om struktur. Man kan säga att jag alltid måste ha en struktur att falla tillbaka på, även om jag givetvis vill kunna använda min flexibla sida och tidvis lämna den.
Så. Vad ska jag nu göra för att återkalla min försvunna fredagskänsla? Det är det jag inte riktigt vet. Mitt projekt är väldigt luddigt upplagt. Jag tänkte att ni ska få följa hela min fredagskänslaprocess, jag ska skriva för er hur jag jobbar och framför allt hur mycket jag anstränger mig i mitt jobb. Först och främst måste jag reda ut vad jag associerar fredagskvällar med, alltså sedan barnsben. Här är några grejer jag har kommit på hittills: Disneydags, lagad mat (särskilt pappas special), mamma, pappa, Therése, den kravlösa känslan, kaffe i glas, Marabou-choklad, Peter LeMarc, The Beach Boys, Lars Winnerbäck, Gipsy Kings, Sven-Ingvars, GES, Simply Red, att sitta och inte göra någonting utan att få dåligt samvete för det (ungefär detsamma som den kravlösa känslan).
Eftersom de nämnda sakerna är saker jag associerar med fredagskvällar måste jag kanske skaffa mig en del grejer för att kunna slutföra mitt projekt. Projektets mål är alltså att jag varje fredag ska få en känsla av att nu är det helg. Jag måste nog fixa så att jag faktiskt äger alla skivor jag associerar med fredagar (några av dem har jag men inte alla); just dessa är nämligen i stort sett huvudingrediensen för själva fredagskänslan. Och så måste jag absolut ta mig tid att laga mat ordentligt varje gång fredagen är kommen. Det är viktigt. Gröt är förbjudet och jag får absolut inte äta typ spaghetti med ketchup. Nu vet ni lite vad jag ska syssla med kommande fredagar. I dag är det ju fredag och i dag inleder jag Uppdrag fredagskänsla på bästa möjliga sätt, nämligen genom att äta middag hemma hos mina föräldrar.
Nu till dagen. Jag hade ställt klockan på 07.40 och gick alltså upp då. Åt frukost och duschade och gick sedan hem till mamma och pappa för att vara Scilla-vakt. Väl där började jag plugga, läste en artikel samt några kapitel ur en skönlitterär bok. Sedan gick jag hem till Gunnel för att lämna tillbaka filmen jag lånat, och där blev jag kvar i typ en timme eftersom vi började prata om skolan, vad jag ska välja som andra inriktning, VFU, körkort och annat livsviktigt. Jag gick tillbaka till mamma och pappa, försökte få med Scilla på promenad men hon vägrade så klart så då cyklade jag hem till Sandra och fikade med henne och hennes mamma. Det var sista gången Sandra och jag fikade innan hon flyttar. Sorgligt men sant. Vi kommer förmodligen inte ens att ses igen förrän kanske den 26 september. Det är jättelång tid om man är van att ses jätteofta. Tur att Comviq Kompis finns! Prisa gud. Cyklade återigen hem till mamma och pappa och pluggade mer. Och nu sitter jag här och har druckit te och ska fortsätta att plugga. Hej svej så länge.
26/08/2008
aug 26
Okej. Here we go. Typ en festival den 22-23 augusti 2008. Det är över nu. Var ni inte där så har ni missat det och var ni där kan jag inte säga annat än tack. Det var oerhört roligt! Vi har lärt oss mycket, återigen, och jag vet inte riktigt hur jag ska utvärdera det hela i bloggformat. Det finns mycket vi gjorde bättre än förra året, och det finns mycket vi kan förbättra. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Inget är sagt om Typ en festival 2009, förutom crewets uttalade visioner och önskemål. Vi får se hur det blir.Hur som helst, tack alla som kom dit. Tack alla som hjälpte till, även om ni tycker att ni knappt hjälpte till alls eller om ni tycker att ni var överflödiga - det var ni inte. Ni var bäst. Vi skulle inte ha kunnat göra Typ en festival utan er.
Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva. De band jag hann se var skitbra. Det var i och för sig inte så många, eftersom jag gjorde mycket annat. Jag är lite ledsen över att jag inte hann fota mer, men så kan det vara. Skatetävlingen var sjukt kul och jag är sjukt impad av alla åkare här i stan. Tack Zunkiz. Självklart undrar man återigen (hur många gånger har vi inte ställt oss frågan nu?) vad det är för fel på Nyköping. Eller snarare nyköpingspubliken. Något måste det ju vara. Man skulle kunna ta hit Bruce Springsteen och fixa gratis inträde, folk skulle ändå inte komma. Vi vet inte varför, vi vet inte vad vi ska göra åt det, men vi ska kämpa för att även Nyköping ska bli en normal stad där folk inte klagar på att de inte finns något att göra fastän det faktiskt gör det. Det är precis det det finns.
Fler bilder finns i vår Bilddagbok. Tack och hej! (Intohimos basist på bild här intill.)
25/08/2008
aug 25
Det här trodde jag aldrig om mig själv:
- att jag skulle fundera över vem jag skulle vilja få äran att ha som mentor i livet.
- att jag skulle smsa min programrektor efter att jag slutat ubildningen.
- att jag vid arton års ålder skulle ha varit med och arrangerat en festival två gånger.
- att jag skulle läsa läroplaner i PDF-format och tycka att det var väldigt roligt och intressant.
- att jag skulle få ut så mycket som jag fick av min gymnasieutbildning.
- att jag skulle plugga vidare i mer än fem år.
- att jag skulle veta vad jag vill göra med mitt liv.
Det finns faktiskt ganska många saker jag aldrig trodde om mig själv. Och ja, jag ska skriva om Typ en festival någon dag. Förmodligen i morgon. Men nu måste jag fortsätta att läsa.
- att jag skulle fundera över vem jag skulle vilja få äran att ha som mentor i livet.
- att jag skulle smsa min programrektor efter att jag slutat ubildningen.
- att jag vid arton års ålder skulle ha varit med och arrangerat en festival två gånger.
- att jag skulle läsa läroplaner i PDF-format och tycka att det var väldigt roligt och intressant.
- att jag skulle få ut så mycket som jag fick av min gymnasieutbildning.
- att jag skulle plugga vidare i mer än fem år.
- att jag skulle veta vad jag vill göra med mitt liv.
Det finns faktiskt ganska många saker jag aldrig trodde om mig själv. Och ja, jag ska skriva om Typ en festival någon dag. Förmodligen i morgon. Men nu måste jag fortsätta att läsa.
19/08/2008
aug 19
Jag är i skrivande stund inte mindre än två jag upprepar TVÅ dagar närmare mitt lärarjobb! Två dagar av kanske fem och ett halvt år, but still två dagar! Det här kommer att gå fort och jag ska ha jävligt roligt på vägen och sedan ska jag bara njuta av att göra det jag vill. Vad det än blir.
17/08/2008
aug 17
Redigerad 24 februari 2016:
[...] egentligen kanske jag är född att bli längdhoppare jag vet inte jag har nästan aldrig testat jag kan vara en naturbegåvning jag kanske flyr min talang. Här och nu flyr jag och jag överger jag överger allt.
[...] egentligen kanske jag är född att bli längdhoppare jag vet inte jag har nästan aldrig testat jag kan vara en naturbegåvning jag kanske flyr min talang. Här och nu flyr jag och jag överger jag överger allt.
11/08/2008
aug 11
Återigen ett krig. Den här gången tog jag till slut mod till mig och kastade en strumpa på fienden, som då blev lätt defekt och tappade i höjd. När fienden var på väg ner slog jag ihjäl den med en gammal SN. För att vara på den säkraste sidan begravde jag fienden under en thai-inspirerad kudde.
10/08/2008
aug 10
Jag befinner mig i Pocahontas-ställning på golvet. Höger ben rakt ut, vänster hand precis till vänster om det vänstra benet, höger arm utsträckt åt samma håll som högerbenet. Fienden har intagit krigsställning på bordet. Spretar ut sig, stillastående i väntan på attack. Jag byter taktik och gömmer mig bakom köksväggen. Tror inte att motståndaren ser mig. Jag har fel. Motståndaren tar självsäkra steg rakt emot mig. Jag pressar höger axel mot väggen, håller hårt i tidningen med båda händerna. Känner mig underlägsen. Trycksvärta överallt.
Plötsligt byter fienden taktik. Vänder om, lämnar bordet och söker sig uppåt gardinen. Jag är genomskådad. Fienden har på avstånd bedömt min längd och insett att jag inte når till takhöjder. Jag är överlistad. Om fienden hinner upp till taket innebär det slutet. Då måste jag stänga in mig på toaletten resten av natten alternativt tills jag med all säkerhet vet att fienden har dött. Det får inte hända. Jag intalar mig själv att det är nu eller aldrig, tar ett par smygande steg på huk fram till stolen. Gömmer mig bakom den höga stolsryggen. Fienden har uppenbarligen inte sett mig, utan fortsätter lugnt att klättra uppåt gardinen. Jag reser mig långsamt och höjer tidningen med höger hand. Håller den strax över huvudet. Nu har jag min chans. Fienden kan omöjligen se mig, eftersom den har mig i ryggen. Jag greppar om tidningen ännu hårdare, provslår mot min arm för att finna den rullade tidningens hårdaste yta, för tidningen bakom vänster axel tills den nästan ligger emot ryggen. Det gäller att få bästa möjliga slagkraft. Fienden har stannat till. Börjar kanske ana något; har inte sett mig på ett tag. Jag tar ett djupt andetag och slår sedan till.
Min motståndare faller hjälplöst till golvet. Jag hukar mig i Pocahontas-ställning nummer två, det vill säga benen ganska brett isär och båda handflatorna i golvet mellan benen. Jag ser min fiendes dödsryck. Tror jag. Till slut har fienden dödsryckt så mycket att den rullat från rygg till ståställning och innan jag vet ordet av är fienden återigen på klätterväg upp längs bordsbenet. Jag är paralyserad. Överlistad. Fienden fejkade sin död för att paralysera mig och min Pocahontas-ställning. I ren panik kastar jag en folder om Lex Sarah mot fienden. Jag missar. Fienden hånler. Det är svårt att se, men den hånler faktiskt.
Så tar jag mod till mig. Du ska inte få förstöra min natt, äckliga jävla kryp! tänker jag. Jag anser det onödigt att slösa energi på att säga det högt, eftersom jag ändå är säker på att fienden innehar superkraften tankeläsning. Den här fienden har allt, sanna mina ord. Trots detta vill jag bli hjälte i vår lilla söndagsfight och jag samlar mig verkligen för detta, tar återigen upp tidningen, laddar och siktar och slår jag slår så hårt att fienden går itu. Den faller isär och hamnar på golvet. Jag vet inte om fienden är död. Många av mina tidigare krigsfiender har dött då de gått isär, men eftersom jag känner mig osäker på vilken värld just denna fiende är ifrån ligger jag nu raklång på golvet och tittar på den i ungefär fyra minuter. Så att den inte plötsligt ska börja tejpa ihop sig, eller något. Man vet aldrig med fiender nu för tiden, tänker jag där jag ligger. Fienden förblir två. Jag har segrat. Hittills.
Plötsligt byter fienden taktik. Vänder om, lämnar bordet och söker sig uppåt gardinen. Jag är genomskådad. Fienden har på avstånd bedömt min längd och insett att jag inte når till takhöjder. Jag är överlistad. Om fienden hinner upp till taket innebär det slutet. Då måste jag stänga in mig på toaletten resten av natten alternativt tills jag med all säkerhet vet att fienden har dött. Det får inte hända. Jag intalar mig själv att det är nu eller aldrig, tar ett par smygande steg på huk fram till stolen. Gömmer mig bakom den höga stolsryggen. Fienden har uppenbarligen inte sett mig, utan fortsätter lugnt att klättra uppåt gardinen. Jag reser mig långsamt och höjer tidningen med höger hand. Håller den strax över huvudet. Nu har jag min chans. Fienden kan omöjligen se mig, eftersom den har mig i ryggen. Jag greppar om tidningen ännu hårdare, provslår mot min arm för att finna den rullade tidningens hårdaste yta, för tidningen bakom vänster axel tills den nästan ligger emot ryggen. Det gäller att få bästa möjliga slagkraft. Fienden har stannat till. Börjar kanske ana något; har inte sett mig på ett tag. Jag tar ett djupt andetag och slår sedan till.
Min motståndare faller hjälplöst till golvet. Jag hukar mig i Pocahontas-ställning nummer två, det vill säga benen ganska brett isär och båda handflatorna i golvet mellan benen. Jag ser min fiendes dödsryck. Tror jag. Till slut har fienden dödsryckt så mycket att den rullat från rygg till ståställning och innan jag vet ordet av är fienden återigen på klätterväg upp längs bordsbenet. Jag är paralyserad. Överlistad. Fienden fejkade sin död för att paralysera mig och min Pocahontas-ställning. I ren panik kastar jag en folder om Lex Sarah mot fienden. Jag missar. Fienden hånler. Det är svårt att se, men den hånler faktiskt.
Så tar jag mod till mig. Du ska inte få förstöra min natt, äckliga jävla kryp! tänker jag. Jag anser det onödigt att slösa energi på att säga det högt, eftersom jag ändå är säker på att fienden innehar superkraften tankeläsning. Den här fienden har allt, sanna mina ord. Trots detta vill jag bli hjälte i vår lilla söndagsfight och jag samlar mig verkligen för detta, tar återigen upp tidningen, laddar och siktar och slår jag slår så hårt att fienden går itu. Den faller isär och hamnar på golvet. Jag vet inte om fienden är död. Många av mina tidigare krigsfiender har dött då de gått isär, men eftersom jag känner mig osäker på vilken värld just denna fiende är ifrån ligger jag nu raklång på golvet och tittar på den i ungefär fyra minuter. Så att den inte plötsligt ska börja tejpa ihop sig, eller något. Man vet aldrig med fiender nu för tiden, tänker jag där jag ligger. Fienden förblir två. Jag har segrat. Hittills.
07/08/2008
05/08/2008
aug 5
Redigerad 24 februari 2016:
Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.
Sagt och gjort. Först visade Cooper rummet där han och hans We-kompisar sov (ett rum i samma byggnad som Ekholmsskolans ungdomsgård). Det låg madrasser, brädor, skor, kalsonger och burkar utspridda. Han ursäktade röran och skrattade lite. Han hämtade sin plånbok och sedan gick vi till pizzerian, som låg i Ekholmens centrum. Han frågade om jag ville dela en pizza och det ville jag gärna så vi tog en hawaii och ett var sitt glas vatten och sedan satt vi där vid ett fyrbord och pratade om en massa skit. Eller skit och skit, men grejer ni vet. Saker man pratar om. Samtalsämnen. Ja, så kan man säga; där satt vi och pratade samtalsämnen. Cooper frågade om min kommande utbildning i Linköping, var jag bor, hur Nyköping är som skatestad ("What's with the 'köping'? Sounds like 'coping' to me!"), jag frågade om hans skatekarriär, vad han har gjort den senaste tiden, han berättade om veckan i Linköping etc etc etc. Jag vet inte allt vi pratade om. Vi kom in på ämnet resor och länder och språk och sedan drack vi kaffe och han lärde sig att "tack" är "thanks" och en gubbe började prata med honom på svenska vid kaffeserveringen och Cooper bara tittade på honom och sträckte sig framför gubben och tog en kaka utan att säga något och jag skrattade ganska mycket och sen skrattade Cooper också när han kom tillbaka till bordet. Det var en rolig stund på pizzerian.
I onsdags hade jag förra veckans enda lediga dag, så jag satte mig på en buss till Linköping. Väl där klev jag på en lokalbuss till Ekholmsskolan, där WeSC Skate Camp var i full gång. Jag säger då det. Bakom Ekholmsskolan ligger nämligen Fun Skate Park, ett inte jättestort men lagom (à la Sverige) stort betongparadis för alla som tycker om att åka på plankor med hjul. Ungefär nittioåtta stycken pojkar och två flickor åkte bräda när jag stegade fram till We-tältet och frågade om någon visste var Cooper Wilt höll hus. Han är nog och badar, sa en kille och jag sa att jaha men då väntar jag en stund, då. Cooper och jag har nämligen mailat/MySpace:at/Facebook:at i ett par år eller mer nu. Vi kom aldrig riktigt fram till hur länge vi har mailat, men det är att gå händelserna i förväg. Nu var det i alla fall så att han äntligen finally var på besök i Schweden, eftersom han är sponsrad av We. Hans uppgift var att hänga med kidsen, skata litegrann och bli fotad för en katalog. Jag satt i gräset och väntade. Det var stekvarmt. Jag tittade på folk som skatade. Jag fick ett klistermärke av någon. Jag sa tack.
Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.Sagt och gjort. Först visade Cooper rummet där han och hans We-kompisar sov (ett rum i samma byggnad som Ekholmsskolans ungdomsgård). Det låg madrasser, brädor, skor, kalsonger och burkar utspridda. Han ursäktade röran och skrattade lite. Han hämtade sin plånbok och sedan gick vi till pizzerian, som låg i Ekholmens centrum. Han frågade om jag ville dela en pizza och det ville jag gärna så vi tog en hawaii och ett var sitt glas vatten och sedan satt vi där vid ett fyrbord och pratade om en massa skit. Eller skit och skit, men grejer ni vet. Saker man pratar om. Samtalsämnen. Ja, så kan man säga; där satt vi och pratade samtalsämnen. Cooper frågade om min kommande utbildning i Linköping, var jag bor, hur Nyköping är som skatestad ("What's with the 'köping'? Sounds like 'coping' to me!"), jag frågade om hans skatekarriär, vad han har gjort den senaste tiden, han berättade om veckan i Linköping etc etc etc. Jag vet inte allt vi pratade om. Vi kom in på ämnet resor och länder och språk och sedan drack vi kaffe och han lärde sig att "tack" är "thanks" och en gubbe började prata med honom på svenska vid kaffeserveringen och Cooper bara tittade på honom och sträckte sig framför gubben och tog en kaka utan att säga något och jag skrattade ganska mycket och sen skrattade Cooper också när han kom tillbaka till bordet. Det var en rolig stund på pizzerian.
Vi promenerade tillbaka till Ekholmsskolan. In igen i We-gängets "sovrum" där Cooper bytte t-shirt och sedan presenterade han mig för Ray Barbee som var väldigt glad och trevlig. Sedan skulle alla campets deltagare plus Cooper och co vara med på en gruppbild nere i parken. Det var roligt att se. Typ hundra ungar och en massa coacher etc och alla var superglada. Sedan ville Cooper åka lite bräda. Då passade jag på att fota. Efter en stunds random skatande blev det game of skate och Cooper och jag tittad
e på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]
e på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]23/07/2008
jul 23
"My like heart just like stayed." - sagt av tjej i Top Model. Tyckte att det var ganska kul. I övrigt har jag inget på hjärtat.
17/07/2008
jul 17
Fan vad skolan är värdelös ibland. Man lär sig verkligen inte det man behöver veta för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Till exempel läste jag något slags kombination av fysik och kemi under tre år i högstadiet. Där fick vi löda ihop två jävla sladdar med varandra så att en lampa skulle lysa rött. Men vi lärde oss inte hur man ska göra om en propp har gått; var köper man nya proppar? Vilken styrka ska proppen ha? Är det farligt att skruva ur proppen ur skåpet? Hur ser man vilken av alla jävla proppar som har gått? Vi lärde oss inget av det här. Idiotiskt. Det är ju faktiskt något alla behöver veta. Det underlättar i alla fall om man vet.
Det var nämligen så att i går kväll gick en propp hemma hos mig. Det enda jag vet om proppar hemma hos mig är var proppskåpet sitter, så mycket har jag unnat mig själv att veta. Men sedan då? Ouppmärksam som jag är trodde jag att proppen som gått endast orsakat att belysningen i hallen och inne på toaletten inte fungerade. Det kan vänta till i morgon bitti, tänkte jag. Klockan blev 00.03, jag stängde av datorn och skulle ta ut bröd ur frysen. Då, kära läsare, upptäckte jag att kylen och frysen var avstängda. Proppen som dog bestämde alltså även över min kyl och frys. Jag tänkte så att det knakade; försökte minnas vad vi lärt oss i högstadiet med Fysik-Per. Och inte fan hjälpte det att jag visste hur man skulle löda en jävla lödplatta när min propp har dött! Jag fick panik. Det är rötmånad. Matvaror är dyra och känsliga. Min kyl är paj. Min frys är paj. Jag kan inte ringa mamma och pappa för klockan är tolv på natten och de är ändå inte i stan. Min mjölk kommer att bli sur. Min frysta kyckling kommer att tina. Jag visste inte om jag hade proppar hemma (är det något de som jag köpte lägenheten av har lämnat kvar någonstans?), och även om jag hade haft det hade jag ju inte vetat hur man bytte den där jävla proppen.
Jag försökte somna för att sova bort detta hemska nederlag. Jävla skola. Aldrig får man lära sig det man behöver veta. Jag skiter i pythagoras sats, jag skiter i vad som händer om man blandar citronsyra med glykol och jag skiter verkligen i hur man dansar bugg. Lär eleverna hur man byter glödlampor, hur man byter proppar, hur man borrar upp en hylla på väggen, hur man får bort kalkavlagringar från diskbänken, hur man tar CSN-lån, hur man betalar räkningar, hur man över huvud taget LEVER i det här jävla landet. Ska det vara så jävla svårt?
När jag blir lärare ska jag inte lära ut en massa skit. Jag bryr mig inte huruvida eleverna vet vad ett dativobjekt är; de ska lära sig skillnaden mellan "de" och "dem", "var" och "vart". De ska lära sig att inte särskriva. De ska lära sig hur viktigt det är med indrag i Word och hur många stycken man bör ha. De ska lära sig hur man kan använda språk på olika sätt, och vad man kan få ut av det. De ska lära sig att anpassa språket. De ska lära sig hur man använder semikolon och andra skiljetecken. Skolan använder ofta ett förlegat system där man lär ut omoderna ämnen. Eller, ämnena i sig behöver inte vara omoderna, men de är inte anpassade efter det moderna samhället. Bara en sådan sak som prov och tentor kan diskuteras, men det tar vi en annan dag.
Det var nämligen så att i går kväll gick en propp hemma hos mig. Det enda jag vet om proppar hemma hos mig är var proppskåpet sitter, så mycket har jag unnat mig själv att veta. Men sedan då? Ouppmärksam som jag är trodde jag att proppen som gått endast orsakat att belysningen i hallen och inne på toaletten inte fungerade. Det kan vänta till i morgon bitti, tänkte jag. Klockan blev 00.03, jag stängde av datorn och skulle ta ut bröd ur frysen. Då, kära läsare, upptäckte jag att kylen och frysen var avstängda. Proppen som dog bestämde alltså även över min kyl och frys. Jag tänkte så att det knakade; försökte minnas vad vi lärt oss i högstadiet med Fysik-Per. Och inte fan hjälpte det att jag visste hur man skulle löda en jävla lödplatta när min propp har dött! Jag fick panik. Det är rötmånad. Matvaror är dyra och känsliga. Min kyl är paj. Min frys är paj. Jag kan inte ringa mamma och pappa för klockan är tolv på natten och de är ändå inte i stan. Min mjölk kommer att bli sur. Min frysta kyckling kommer att tina. Jag visste inte om jag hade proppar hemma (är det något de som jag köpte lägenheten av har lämnat kvar någonstans?), och även om jag hade haft det hade jag ju inte vetat hur man bytte den där jävla proppen.
Jag försökte somna för att sova bort detta hemska nederlag. Jävla skola. Aldrig får man lära sig det man behöver veta. Jag skiter i pythagoras sats, jag skiter i vad som händer om man blandar citronsyra med glykol och jag skiter verkligen i hur man dansar bugg. Lär eleverna hur man byter glödlampor, hur man byter proppar, hur man borrar upp en hylla på väggen, hur man får bort kalkavlagringar från diskbänken, hur man tar CSN-lån, hur man betalar räkningar, hur man över huvud taget LEVER i det här jävla landet. Ska det vara så jävla svårt?
När jag blir lärare ska jag inte lära ut en massa skit. Jag bryr mig inte huruvida eleverna vet vad ett dativobjekt är; de ska lära sig skillnaden mellan "de" och "dem", "var" och "vart". De ska lära sig att inte särskriva. De ska lära sig hur viktigt det är med indrag i Word och hur många stycken man bör ha. De ska lära sig hur man kan använda språk på olika sätt, och vad man kan få ut av det. De ska lära sig att anpassa språket. De ska lära sig hur man använder semikolon och andra skiljetecken. Skolan använder ofta ett förlegat system där man lär ut omoderna ämnen. Eller, ämnena i sig behöver inte vara omoderna, men de är inte anpassade efter det moderna samhället. Bara en sådan sak som prov och tentor kan diskuteras, men det tar vi en annan dag.
16/07/2008
jul 16
Det ringde. "Men kan du hälsa henne att Aina slutar nu?" Det var Svea i andra sidan telefonluren. "Eh... Okej", sa jag och förstod ungefär ingenting. Det var mamma hon ville att jag skulle hälsa detta kryptiska budskap. Mamma låg och vilade. Jag gick in till henne. "Det var Svea som ringde, jag skulle hälsa att Aina har slutat nu och att ni ska prata mer senare", sa jag iklädd min mest förvirrade min någonsin. Jag undrade verkligen varför mamma prompt måste få veta att denna Aina har slutat. "Har hon?! Åh, herregud. Jaha, då blir det begravning då", sa mamma och nu förstod jag.
Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.
Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.
08/07/2008
jul 8
Ni gillar ju mig. Kommer hit regelbundet. Jag räknar er. Jag ler. Jag müser. Jag har ont i huvudet. Semikolon alternativt tabb inte på grund av er. På grund av okänd anledning. Nu är mitt snabbaste 75 km/h. Eller om det var 80. Råkade överstiga hastighetsbegränsningen. Dåligt. Ska inte göra det igen. Har även kommit till femte växeln. Fler än så har inte pappa i sin bil. Femte är min högsta. 75 eller 80 är mitt snabbaste. "Det är min bästa korv!" - Max för några år sedan. Jag saknar mina kusiner. Jag saknar Karlshamn. Har prestationsångest över minst två saker. Kom härom natten till insikt med att jag är en sådan som är rädd för att göra fel. Jag är det. Har säkert alltid varit det. Om inte annat lärde jag mig själv, för många år sedan, att bli en sådan. Det är tragiskt. Ska definitivt lära mina barn att inte vara rädda för att göra fel. Det är jättejobbigt att vara det. Och med rädslan för det nämnda kommer prestationsångest, vilket jag ständigt har. Inte heller kul. Måste bli en bättre människa. Helst snart.
01/07/2008
jul 1
I helgen rensade jag bland en massa gamla papper. Papper som låg i min bokhylla etc, alltså. Jag fann bland annat ett nästan icke-defekt A4 från tvåan i gymnasiet, med anteckningar om romantiken. Enligt mina beräkningar bör jag alltså ha tagit dessa anteckningar på en svenskalektion förra våren. Det står en hel del roliga saker, men mina favoriter är: 1) Den enda anteckningen om Lord Byron: "Mad, bad and dangerous to know!" - Gunnel 8.45. Detta är alltså i stort sett det enda jag vet om Lord Byron. 2) Den enda anteckningen om Stagnelius, vilken lyder: Stagnelius (Erik Johan) nekrofil och älskar alla kvinnor. Jag kommer verkligen att kunna glänsa när någon frågar mig vem Stagnelius var!
26/06/2008
jun 26
I går växte mitt barn upp och jag fick efter ett misstag på jobbet betala 10 000 och då hade jag bara ungefär 1 000 kvar. Det var hårda tider.
I The Sims 2 alltså.
I The Sims 2 alltså.
25/06/2008
jun 25
Redigerad 24 februari 2016:
Jag undrar vem som har som jobb att räkna ut hur långt spelarna i fotbolls-EM har sprungit i varje match. Jag måste säga att jag inte är särskilt intresserad av huruvida Klose har sprungit åtta eller nio kilometer under sina spelade minuter. Det säger inte speciellt mycket, ingenting alls faktiskt, om Klose som spelare. Okej att man ska skapa fler jobbtillfällen, men man behöver ju inte överdriva.
[...]
[...]
19/06/2008
10/06/2008
jun 10
Redigerad 24 februari 2016:
[...] Var för övrigt i Karlshamn i helgen och hälsade på Eva, Elin med flera. Elin är söt. (Se bild)
[...] Var för övrigt i Karlshamn i helgen och hälsade på Eva, Elin med flera. Elin är söt. (Se bild)
02/06/2008
june 2
Redigerad 24 februari 2016:
Detta skrevs den 27 maj 2008
[...] Dagens läsning har varit Linda Skugges dagbok 1991-1993, och egentligen är det ju inte så jävla spännande att läsa någon annans dagbok. Det händer liksom inte så mycket. Men den är ändå bra på något vis. Jag gillar Skugge. En IQ 300-människa skulle säkert tycka att hennes dagbok suger, men jag gör inte det. Jag är helt jävla normal och det kan också kännas, ska ni veta. I fredags läste jag Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag älskar den. Kanske min favorit i bokhyllan. När jag blir rik ska jag köpa två hundra ex och ge den till alla jag älskar.
Älskar jag bara två hundra personer? Jag drog bara till med en siffra. Det måste väl ändå finnas fler? Det är så soligt ute. Det måste finnas fler. [...]
Detta skrevs den 27 maj 2008
[...] Dagens läsning har varit Linda Skugges dagbok 1991-1993, och egentligen är det ju inte så jävla spännande att läsa någon annans dagbok. Det händer liksom inte så mycket. Men den är ändå bra på något vis. Jag gillar Skugge. En IQ 300-människa skulle säkert tycka att hennes dagbok suger, men jag gör inte det. Jag är helt jävla normal och det kan också kännas, ska ni veta. I fredags läste jag Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag älskar den. Kanske min favorit i bokhyllan. När jag blir rik ska jag köpa två hundra ex och ge den till alla jag älskar.
Älskar jag bara två hundra personer? Jag drog bara till med en siffra. Det måste väl ändå finnas fler? Det är så soligt ute. Det måste finnas fler. [...]
29/05/2008
may 29
Tack för allt och lite till
Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.
Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.
Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.
Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.
Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.
De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.
Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.
Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!
Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.
Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.
Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.
Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.
Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.
De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.
Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.
Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!
25/04/2008
april 25
Nu ska jag, exklusivt för er läsare, publicera ett ordentligt tacktal gällande temaveckan som gått.
Hej!
Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.
Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.
– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.
Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).
Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”
Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.
För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”
TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)
Hej!
Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.
Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.
– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.
Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).
Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”
Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.
För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”
TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)
22/04/2008
april 22
Det var något med ögonkontakten. Du visste. Och jag visste att du visste. För du vet ju. Du vet ju precis allt. Jag ringde inte. Förlåt. Men du vet ju. Det är en sådan grej man inte behöver uttrycka i ord, det räcker med en sådan där blick med litet b och kanske kanske kanske kanske kanske kanske kans
När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.
Du har aldrig varit här. Ändå vet du.
Hej.
När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.
Du har aldrig varit här. Ändå vet du.
Hej.
19/04/2008
21/03/2008
18/03/2008
march 18
Blogginlägg från natten till i dag, kunde dock inte publiceras på grund av Internetbrist.
Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.
Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.
”Du måste gå.”
Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.
Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.
Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.
VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt
Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.
Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.
”Du måste gå.”
Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.
Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.
Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.
VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt
27/02/2008
feb 27
Redigerad 25 februari 2016:
Queens of the Stone Age hette ju bandet jag såg i måndags, närmare bestämt på Annexet i Stockholm. [...] Dock är jag allra mest glad över att ha bevittnat QOTSA:s enastående förband: Biffy Clyro. [...]
Queens of the Stone Age hette ju bandet jag såg i måndags, närmare bestämt på Annexet i Stockholm. [...] Dock är jag allra mest glad över att ha bevittnat QOTSA:s enastående förband: Biffy Clyro. [...]
24/02/2008
feb 24
Redigerad 24 februari 2016:
[...] I morgon ska jag gå med Karolina och hennes syster Emelie på konsert. Det är Queens of the Stone Age som lirar i Stockholm, och jag fick i går ett väldigt fint erbjudande om att hänga med gratis, då Jenny tyvärr inte kan gå. [...] förbandet verkar lovande, det har jag hört på MySpace. Tänk vad man kan få vara med om bara genom att existera.
feb 24
vältra dig i mig på ica
jag ligger i sängen bland
kvalster och döda hudceller
16:33 är klockan och det
är lördag är det
hej här ligger jag
och tror att jag är nån
det tror jag verkligen
kanske den enda
och jag får plötsligt lust att
slita av mig alla kläder och
vältra mig i de döda cellerna
för det är lördag är det
partyparty och amerikanska muggar
som på tv men jag
har aldrig sett en sån mugg
på riktigt så jag
behåller mina kläder på
världen där ute täcks
av damm som jag betalat för
det är helt ute med fondväggar
har någon känd från tv sagt
jag är helt ute nu
utanför
innanför
mig själv hela tiden
[...]
fast jag inte vet så mycket
jag kan aldrig vara med i på spåret
för jag vet inte så mycket
om allt
men jag ska ge dig fem hundra tusen kronor
och be dig stanna för evigt
och putta mitt heart på min sleeve
fast jag bara kvalsterligger här
och tänker att jag ska byta ut
tidningarna i korgen på toan och
jag har inte fem hundra tusen kronor så
du kan inte stanna för evigt
och jag tänker att det är hemskt
att jag vill bli lärare för
pol pot var också det och dessutom
spelar jag gitarr och jag vill
inte bli en marie lindberg
punkt punkt punkt
16:55
jag ligger i sängen bland
kvalster och döda hudceller
16:33 är klockan och det
är lördag är det
hej här ligger jag
och tror att jag är nån
det tror jag verkligen
kanske den enda
och jag får plötsligt lust att
slita av mig alla kläder och
vältra mig i de döda cellerna
för det är lördag är det
partyparty och amerikanska muggar
som på tv men jag
har aldrig sett en sån mugg
på riktigt så jag
behåller mina kläder på
världen där ute täcks
av damm som jag betalat för
det är helt ute med fondväggar
har någon känd från tv sagt
jag är helt ute nu
utanför
innanför
mig själv hela tiden
[...]
fast jag inte vet så mycket
jag kan aldrig vara med i på spåret
för jag vet inte så mycket
om allt
men jag ska ge dig fem hundra tusen kronor
och be dig stanna för evigt
och putta mitt heart på min sleeve
fast jag bara kvalsterligger här
och tänker att jag ska byta ut
tidningarna i korgen på toan och
jag har inte fem hundra tusen kronor så
du kan inte stanna för evigt
och jag tänker att det är hemskt
att jag vill bli lärare för
pol pot var också det och dessutom
spelar jag gitarr och jag vill
inte bli en marie lindberg
punkt punkt punkt
16:55
17/02/2008
feb 17
Redigerad 24 februari 2016:
[...]
I går såg mina föräldrar på Melodifestivalen, vilken sändes från Västerås. Jag ville se en film på tvåan, Dirty Pretty Things, som jag tror handlar om invandrare eller prostitution eller något. Men icke. Här skulle Melodifestivalen ses, inget annat. Trots att mamma och pappa "aldrig hört talas om en enda jävel" av de som skulle uppträda. Men är det festival så är det. Det är schlager, det är Sverige. Det är skit. [...]
I går såg mina föräldrar på Melodifestivalen, vilken sändes från Västerås. Jag ville se en film på tvåan, Dirty Pretty Things, som jag tror handlar om invandrare eller prostitution eller något. Men icke. Här skulle Melodifestivalen ses, inget annat. Trots att mamma och pappa "aldrig hört talas om en enda jävel" av de som skulle uppträda. Men är det festival så är det. Det är schlager, det är Sverige. Det är skit. [...]
Subscribe to:
Posts (Atom)