sep 29

Dagens låt på det. Gränslöst band. Hujedamig.

sep 28

Jag minns vad jag drömde i natt. Fragment av det, åtminstone.

- Varför är du en så fantastisk skribent? frågade en kvinna mig. Vi satt vid ett bord.
- För att jag träffar precis här [jag håller pekfingret mot mitt hjärta]. I hjärtat. Och sen är jag kvar där, svarade jag.

Varför drömde jag det här? Jag vet inte. Men när jag kollade mina bloggkommentarer på morgonen hade Elin skrivit att jag skriver bra. Det kanske fanns något slags förebyggande mening med drömmen.

sep 28

Jessica efterfrågar mina reflektioner kring herr Winnerbäcks nya album (efter det att jag sågat alla recensioner jag läst hittills). Givetvis kan jag dela med mig av dessa. För det första måste jag säga att det är ett mycket förvånande album. Oförutsägbart. Jag tror inte att jag talar endast för mig själv när jag säger att Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen inte alls låter som jag hade väntat mig. När jag för första gången hörde synt-introt till Jag får liksom ingen ordning, skivans första singel, satte jag nästan kaffet i vrångstrupen av förvåning. Det var inte vad jag hade väntat mig, när jag i våras läste att Lasses nya skiva är på väg.

Musikaliskt är skivan relativt långt från Daugava (Lasses förra). Kedjebrev är den låt jag tycker har kvar mest av Daugava-andan. Jag kan i skrivande stund inte säga om detta är Lasses bästa platta hittills. Som någon i Coldplay någon gång har sagt: Om tio år kanske vi kan avgöra om det här är den bästa skivan hittills. Höjdarlåtar på skivan, förutom första singeln, är dock Järnvägsspår ("Jag vet ingenting om dig / Inte om du ens förstår"), Ett sällsynt exemplar ("Ljuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuus"), Fribiljett mot himlen ("Jag hoppas det ser ut som att jag vet / Fast jag har faktiskt ingen aning") och Berätta hur du gör ("Det är en känsla som du lämnar / När du vänder bort din blick").

Nu ska jag avsluta mina reflektioner. Jag tänker inte dra några mesiga paralleller om typ att flöjten i slutet av Fribiljett mot himlen låter som indianerna på Plattan, eller att Anna Stadlings körsång låter som Madonna ("Amen, alla tjejer som sjunger andas Madonna!"). Nej. Den jag känner präglar alla låtar på skivan är Lars Winnerbäck himself. Han är den viktigaste parallellen.

sep 26

Sveriges musikjournalister och skivrecensenter är så otroligt mesiga. Jag har inte läst en enda recension eller artikel om Winnerbäcks nya album där det inte står något om att albumet är Kent-inspirerat. Det tycks vara obligatoriskt att skriva det. Priset går till Corren som i dag skrev att skivan "andas Kent". Eh. Anledningen till att jag tycker att journalisterna är mesiga är att alla, ALLA redan VET att riffen påminner om vissa Kent-riff. Det är så uppenbart att en musikmedveten journalist inte bör sänka sig till nivån där detta nämns. Jag tycker att det räcker om människor som skriver i Lasses gästbok (på hemsidan) påpekar detta. Borde inte en musikjournalist kunna dra lite mer intelligenta paralleller? Lasse är polare med Jocke Berg, då är det väl inte konstigt att Lasse inspireras av Kent? Det tycker i alla fall inte jag. Det borde inte recensenterna tycka. Och även om de nu tycker det: SKIT I ATT SKRIVA DET, för det har redan skrivits typ tusen gånger på en vecka.

Och så är det ett jävla tjat om synten. Synt-spelandet på Lasses skiva, alltså. En recensent hade skrivit, jag minns inte i vilken av alla recensioner, att skivan ibland påminner om Depeche Mode. Detta är min åsikt: kan man inte komma på bra paralleller i sina recensioner kan man faktiskt hoppa över att skriva någon sådan. Det är inte ett måste att nämna vilka andra band/artister skivan påminner om. Att skriva att Winnerbäcks nya påminner om Depeche Mode (bara för att Lasse har tagit till en synt) är som att skriva att all musik som innehåller elgitarrer låter som Oasis. Mesigt. Inte imponerande. Bara mesigt. Musikjournalister borde sluta läsa andras recensioner innan de skriver sin egen och undvika att skriva allt det uppenbara. Gräv på djupet, för sjuttsingen, det är ju det som är ert jobb.

Nej, nu kör vi en liknelse vi aldrig har hört förut. Inte jag, i alla fall. Du, min vän i livet (från Lasses nya) påminner (i ackordväg) om Tiger Lous ljuvliga Sam, As in Samantha. In your face, musikjournalister.

sep 23

Sevärd film, förresten. Har visst glömt att berätta det för er.

sep 19

För alla er som har ett någorlunda tåligt hjärta (det vill säga kan undvika hjärtattacker vid underbara nyheter) ska jag nu berätta om dagens happening: jag och Victoria såg Plura! Jo, det är sant. Jag skulle aldrig skämta om något sådant. Victoria var inte lika fascinerad som jag, när jag så tyst jag bara kunde väste "Det är han i orange!" Plura och vi befann oss nämligen i en skivaffär. Av helt olika anledningar. Plura hade boksignering och vi letade skivor. Min sysselsättning övergick dock snart till att låtsas titta på saker för att få vara i närheten av den levande legenden.

Ack ja. Vilken dag. Något annat som hände på stan var att det var internationell matmarknad. Massor av mat, överallt. Vi provsmakade ibland. Men vi hade inte råd att köpa något. Alla skivaffärer spelade Winnerbäcks nya, så vi fick springa ut så fort som möjligt (jag vill inte höra en ny skiva innan jag har fått hem den). Där Plura var gjorde jag dock ett undantag, så klart.

Som grädde på moset kör vi nu texten till en av mina favoritlåtar med Eldkvarn. Tycker att den här texten visar vilken förträfflig författare Plura är. Fulla för kärlekens skull, heter låten. Kolla den på YouTube eller Spotify eller något om ni vill göra något vettigt av det här inlägget.

Nånstans slog klockan fyra
Och ute faller regn
Jag reser om en timme
Maria sover än
Vi satt på Rörstrandsgatan
Igår kväll och drack vin
Hösten fyllde våra hjärtan
Två älskande var vi
Och väskan är redan packad
Men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar?
Jag kommer aldrig att förstå

Det fanns en tid för länge sen
När mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla
Jag bara bytte roll och scen

Nu rullar tårar nerför kinden
När jag kör ut genom Söder Tull
I kväll ska jag bli full för kärlekens skull

Söndagkväll i den stad jag föddes
Jag står i en bar med gamla vänner
Vi svor eden när vi var unga
Alla för en vad som än hände
Men det vilda livet rev mig
Någon reser och nån blir kvar
Guds ära till de som stannar
Och bär de döda till sin grav

Nu går jag gator genom minnen
Genom spårvagnars land
Genom röken från fabrikerna
Innan alla jobb försvann
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen
Det här är för de som aldrig kom fram
Till andra sidan drömmen

Folk skjuter sig för pannan
Eller dödar någon annan
Och vi dricker för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull

Jag har rest tio tusen mil
Mitt liv är tåg och båt och bil
Jag går ut naken mitt i natten
Jag är en ö och du är vatten
Och det är sommar i en sekund
Och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull
När vi blev fulla för kärlekens skull

Och döden och ensamheten har ringt och bokat bord
Och mellan väggarna i kyrkan ekar tusen år av ord
Och vi pratade i mörkret
Jag sa: "Älskling, säg vad du vill ha
Glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks"

Och jag sätter mig i bilen
Och röker en cigarett
Ja, ännu finns den sorten som inte gör allt rätt
Och min bror sitter brevid mig
Som en vilsen Don Quijote
Med gitarren tätt intill sig
Alltid redo för ett skott

Vi är på väg till en ny dag
Vi är på väg till Stockholm stad
Vi ska bli fulla för kärlekens skull
Vi har vingar av guld
Och vi ramlar omkull
Och vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull

sep 19

Superb spelning av The Animal Five i går kväll. De är ett sällsynt band som har, i stora drag, allt. Jag var där kameralös, men bjussar på en bild från deras spelning på Typ en festival 2007. Nu för tiden är sångaren dock en aning mer skäggig.

sep 17

"Frågvishet är en dygd. De flesta frågor leder ingen vart, och så måste det vara. Tio frågor utan vettigt svar kan öppna vägen för en elfte som förändrar världen, eller åtminstone världsbilden."

(Sven-Eric Liedman)

sep 13

Jag är ju lite efter, som vanligt. I dag har jag i alla fall fått reda på att en av Sveriges skickligaste skateboardåkare har dött. Johan Florell. Han hann inte bli mer än 23 år, och bara det är ju förjävligt. Jag fick veta det i dag när jag köpte det senaste numret av Giftorm. Ett riktigt sorgnummer. Självklart vill man minnas Johan från hans bästa sida, så vi kör en riktigt bra video från YouTube. Johans part från Skeleton.

sep 12

Redigerad 27 februari 2016:

[...]

Här kommer ett par saker jag har glömt att berätta:
1) jag har officiellt blivit vuxen, i och med införskaffandet av abonnemang. No more kontantkort!
2) förra fredagen såg Victoria och jag Bob Hansson på tågperrongen i Norrköping. Han väntade på ett tåg på samma perrong som vi. Jag sa "Åh, herregud!" och blev röd om kinderna (påstås det), något jag nu retas för dagligen.

sep 9

Victoria: Vad är det här?

Jag: The Distillers heter de.

Victoria: Det låter som Johan Palm.

(Konversation till introt av The Young Crazed Peeling.)

sep 9

I skolan i dag har vi pratat om och jämfört våra läsarbiografier, det vill säga när vi började läsa, hur vi har utvecklat vårt läsande och så vidare. Med tanke på att vi alla är sugna på att bli svensklärare visade det sig att större delen av klassen är och har varit flitiga läsare. Ingen chockerande upptäckt. Vi har även diskuterat Lena Anderssons Var det bra så?, en roman vi hade i uppgift att läsa tills i dag. Mycket bra bok, tyckte de flesta av oss. Om jag skulle sammanfatta boken skulle jag beskriva den som en samhällsskildring om hur jävligt det är att växa upp. I någon tidningsrecension har boken fått kommentaren "Som Ebba Grön fast på bok".

Just nu kaffar jag. Victoria är ute på äventyr med sin mor. Jag ska nog läsa lite. Skönlitteratur. Är trött på kurslitt. I kväll ska Victoria och jag gå på bio för att se nya Beck-filmen. Hoppas att den är bra!

sep 6

Redigerad 27 februari 2016:

En helg i Nyköping. [...]

sep 6

Rebecka vinner pris för veckans finaste komplimang:

"När kommer din bok, förresten?
Det funderar jag på ibland.
Du har orden så naturligt."

Så om jag släpper en bok har jag minst en köpare. Det känns tryggt.

sep 3

Min läsarbiografi

Exakt det här minns jag: jag är ungefär fem eller sex år. Min syster är ett par år äldre. Jag sitter i min säng och läser högt ur en Bamse-tidning. Bamse och hans vänner är på en båt. Någon på båten säger: ”Aj-aj, kapten!” Jag betonar aj:en som om personen i fråga har ont någonstans. Min syster, som sitter bredvid mig, förklarar att i det här sammanhanget ska jag läsa aj:en något snabbare. Hon uttalar ordet med rätt betoning. Jag frågar varför personen på bilden säger aj-aj. Hon förklarar att så gör man på båtar. Jag läser om meningen; den här gången läser jag rätt.

Det var nog till stor del min syster som lärde mig att läsa. Jag antar att när hon hade börjat skolan ville hon leka fröken, och jag fanns ju alltid till hands att öva på. Alla i min familj är flitiga läsare, framför allt av skönlitteratur. När jag och min syster var små läste mamma och pappa ofta högt för oss. Mestadels sagor, om jag minns rätt. När jag hade lärt mig läsa någotsånär stapplade jag mig oftast igenom serietidningar. När läsningen flöt på bättre försökte jag mig även på skönlitteratur. En dag när jag var kanske åtta år köpte jag en engelsk Postman Pat-bok på en loppis. Eller snarare: mamma och pappa köpte den åt mig, efter det att jag hade övertalat dem att jag visst kunde läsa engelska böcker. Och till förmodligen allas vår förvånad kunde jag faktiskt det. Jag förstod antagligen inte alla ord, men i det stora hela läste jag om Postman Pat och vad han hade för sig. (Parentes: det här påminner lite om när jag en dag tittade på Cartoon Network och plötsligt insåg att allt var på engelska, utan svensk text. Jag hade hela tiden trott att de talade svenska; med andra ord jag hade underförstått översatt hela programmet. Det var väl typ då jag insåg att jag förstår engelska. Jag var nog ungefär lika gammal som i Postman Pat-anekdoten.)

Det kom, som väntat, en bokslukarålder. Jag minns att jag läste Fem-böckerna och Bert-böckerna och att Kalla Kårar-serien tillhörde mina favvoböcker. Jag tyckte om spännande böcker, men även Fem-böckerna tar ju slut och eftersom de inte är lika fascinerande vid andra läsningen övergick jag till Agatha Christie-böcker. Man kan säga att jag gick över till ”vuxensidan” i biblioteket. Jag var kanske elva eller tolv år, och kände mig ofantligt vuxen där jag satt i min läsposition och gissade hejvilt vem som är mördaren i Tio små negerpojkar.

Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att läsa. De är och har alltid varit intresserade av vad jag läser; när jag var liten ställde de alltid frågor kring böcker, nu för tiden handlar det mer om att vi när vi ses frågar vad vi läser för tillfället och så vidare. Jag minns en gång när jag var omkring tretton år och låg i soffan och läste. Mina föräldrar satt och pratade med varandra, och jag hörde dem beundra mitt läsintresse och säga att jag har skaffat mig ett mycket bra ordförråd tack vare all läsning. Vare sig de var medvetna om att jag hörde eller inte så vet jag att det peppade mig att läsa ännu mer.

Mitt läsande har utvecklats, bland annat i det att jag tar till mig fler och fler genrer. Som exempel kan jag ta att jag förr hade svårt för lyrik. Jag kunde inte ta till mig det, och kände absolut inte igen mig i dikter jag läste. Detta, vet jag nu, berodde på att de lärare som introducerade mig i lyrikens värld visade mig helt fel slags dikter. Någon gång i gymnasiet kom jag dock in på rätt spår. Jag såg förbi de ”klassiska” åh-min-älskling-du-är-som-en-ros-ack-vad-du-är-skön-min-fagra-dikterna diverse lärare framhöll, och tog mig på något sätt in på ett ”modernare” lyrikspår. Jag ville inte läsa mer om röda rosor och blå violer; jag ville ha samtiden, svart på vitt. Jag hittade Bob Hansson, Lukas Moodysson, Per-Eric Söder. För att nämna några. Numera tillhör lyrik en av mina favoritgenrer. Det är inte mycket som slår att läsa något Bob Hansson har skrivit.

Allt det här leder oss in på vad jag prioriterar i min läsning i dag: jag vill läsa böcker där författare har sitt eget sätt att uttrycka sig. Författare som skiter i hur andra formulerar sig, författare som vågar skriva ord som inte finns. Jag vill ha kreativitet och nytänkande. Brutal ärlighet. Exempelvis Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Åtta hundra sidor som bland annat handlar om att arbeta som vårdbiträde och att någon spyr bajs genom näsan i ansiktet på en. Eller varför inte herr Hanssons Gunnar, en roman som beskriver självhat och en mycket ensam man. Det enda han har är sitt byggjobb, och när han blir uppsagd går han ändå till fikabaracken och dricker kaffe med de före detta arbetskamraterna. Gunnar går till och med till byggplatsen på natten, och jobbar i smyg. Han har ju inget annat.

Det här blir inte lätt att knyta ihop. Det kanske inte behövs heller. Jag har ju skrivit en del om min läsarbiografi. Försökt, i alla fall. Det här med läsning. Man ska såväl läsa som skriva böcker för att man vill förändra världen. Inte för att man vill vara politiskt korrekt eller för att någon annan säger åt en att göra det. Det blir bara dåligt och tråkigt då. Som filmskaparen Lindsay Anderson sa: ”All konst som är någonting värd börjar med en vilja att förändra världen.”

Nu slutar jag, för jag känner att jag börjar glida ifrån det där med läsning.

sep 3

"I vietnamesiska finns det sex olika ordtoner: jämn, skarp, stigande, frågande, fallande och tung. Ordet ba kan med olika ordton betyda; att omfamna, mormor/farmor och råttgift."

(Liv Böyesen i Det hänger på språket!, sid. 421. Böyesen refererar till Husby.)