sep 3

Min läsarbiografi

Exakt det här minns jag: jag är ungefär fem eller sex år. Min syster är ett par år äldre. Jag sitter i min säng och läser högt ur en Bamse-tidning. Bamse och hans vänner är på en båt. Någon på båten säger: ”Aj-aj, kapten!” Jag betonar aj:en som om personen i fråga har ont någonstans. Min syster, som sitter bredvid mig, förklarar att i det här sammanhanget ska jag läsa aj:en något snabbare. Hon uttalar ordet med rätt betoning. Jag frågar varför personen på bilden säger aj-aj. Hon förklarar att så gör man på båtar. Jag läser om meningen; den här gången läser jag rätt.

Det var nog till stor del min syster som lärde mig att läsa. Jag antar att när hon hade börjat skolan ville hon leka fröken, och jag fanns ju alltid till hands att öva på. Alla i min familj är flitiga läsare, framför allt av skönlitteratur. När jag och min syster var små läste mamma och pappa ofta högt för oss. Mestadels sagor, om jag minns rätt. När jag hade lärt mig läsa någotsånär stapplade jag mig oftast igenom serietidningar. När läsningen flöt på bättre försökte jag mig även på skönlitteratur. En dag när jag var kanske åtta år köpte jag en engelsk Postman Pat-bok på en loppis. Eller snarare: mamma och pappa köpte den åt mig, efter det att jag hade övertalat dem att jag visst kunde läsa engelska böcker. Och till förmodligen allas vår förvånad kunde jag faktiskt det. Jag förstod antagligen inte alla ord, men i det stora hela läste jag om Postman Pat och vad han hade för sig. (Parentes: det här påminner lite om när jag en dag tittade på Cartoon Network och plötsligt insåg att allt var på engelska, utan svensk text. Jag hade hela tiden trott att de talade svenska; med andra ord jag hade underförstått översatt hela programmet. Det var väl typ då jag insåg att jag förstår engelska. Jag var nog ungefär lika gammal som i Postman Pat-anekdoten.)

Det kom, som väntat, en bokslukarålder. Jag minns att jag läste Fem-böckerna och Bert-böckerna och att Kalla Kårar-serien tillhörde mina favvoböcker. Jag tyckte om spännande böcker, men även Fem-böckerna tar ju slut och eftersom de inte är lika fascinerande vid andra läsningen övergick jag till Agatha Christie-böcker. Man kan säga att jag gick över till ”vuxensidan” i biblioteket. Jag var kanske elva eller tolv år, och kände mig ofantligt vuxen där jag satt i min läsposition och gissade hejvilt vem som är mördaren i Tio små negerpojkar.

Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att läsa. De är och har alltid varit intresserade av vad jag läser; när jag var liten ställde de alltid frågor kring böcker, nu för tiden handlar det mer om att vi när vi ses frågar vad vi läser för tillfället och så vidare. Jag minns en gång när jag var omkring tretton år och låg i soffan och läste. Mina föräldrar satt och pratade med varandra, och jag hörde dem beundra mitt läsintresse och säga att jag har skaffat mig ett mycket bra ordförråd tack vare all läsning. Vare sig de var medvetna om att jag hörde eller inte så vet jag att det peppade mig att läsa ännu mer.

Mitt läsande har utvecklats, bland annat i det att jag tar till mig fler och fler genrer. Som exempel kan jag ta att jag förr hade svårt för lyrik. Jag kunde inte ta till mig det, och kände absolut inte igen mig i dikter jag läste. Detta, vet jag nu, berodde på att de lärare som introducerade mig i lyrikens värld visade mig helt fel slags dikter. Någon gång i gymnasiet kom jag dock in på rätt spår. Jag såg förbi de ”klassiska” åh-min-älskling-du-är-som-en-ros-ack-vad-du-är-skön-min-fagra-dikterna diverse lärare framhöll, och tog mig på något sätt in på ett ”modernare” lyrikspår. Jag ville inte läsa mer om röda rosor och blå violer; jag ville ha samtiden, svart på vitt. Jag hittade Bob Hansson, Lukas Moodysson, Per-Eric Söder. För att nämna några. Numera tillhör lyrik en av mina favoritgenrer. Det är inte mycket som slår att läsa något Bob Hansson har skrivit.

Allt det här leder oss in på vad jag prioriterar i min läsning i dag: jag vill läsa böcker där författare har sitt eget sätt att uttrycka sig. Författare som skiter i hur andra formulerar sig, författare som vågar skriva ord som inte finns. Jag vill ha kreativitet och nytänkande. Brutal ärlighet. Exempelvis Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Åtta hundra sidor som bland annat handlar om att arbeta som vårdbiträde och att någon spyr bajs genom näsan i ansiktet på en. Eller varför inte herr Hanssons Gunnar, en roman som beskriver självhat och en mycket ensam man. Det enda han har är sitt byggjobb, och när han blir uppsagd går han ändå till fikabaracken och dricker kaffe med de före detta arbetskamraterna. Gunnar går till och med till byggplatsen på natten, och jobbar i smyg. Han har ju inget annat.

Det här blir inte lätt att knyta ihop. Det kanske inte behövs heller. Jag har ju skrivit en del om min läsarbiografi. Försökt, i alla fall. Det här med läsning. Man ska såväl läsa som skriva böcker för att man vill förändra världen. Inte för att man vill vara politiskt korrekt eller för att någon annan säger åt en att göra det. Det blir bara dåligt och tråkigt då. Som filmskaparen Lindsay Anderson sa: ”All konst som är någonting värd börjar med en vilja att förändra världen.”

Nu slutar jag, för jag känner att jag börjar glida ifrån det där med läsning.