sep 26

Sveriges musikjournalister och skivrecensenter är så otroligt mesiga. Jag har inte läst en enda recension eller artikel om Winnerbäcks nya album där det inte står något om att albumet är Kent-inspirerat. Det tycks vara obligatoriskt att skriva det. Priset går till Corren som i dag skrev att skivan "andas Kent". Eh. Anledningen till att jag tycker att journalisterna är mesiga är att alla, ALLA redan VET att riffen påminner om vissa Kent-riff. Det är så uppenbart att en musikmedveten journalist inte bör sänka sig till nivån där detta nämns. Jag tycker att det räcker om människor som skriver i Lasses gästbok (på hemsidan) påpekar detta. Borde inte en musikjournalist kunna dra lite mer intelligenta paralleller? Lasse är polare med Jocke Berg, då är det väl inte konstigt att Lasse inspireras av Kent? Det tycker i alla fall inte jag. Det borde inte recensenterna tycka. Och även om de nu tycker det: SKIT I ATT SKRIVA DET, för det har redan skrivits typ tusen gånger på en vecka.

Och så är det ett jävla tjat om synten. Synt-spelandet på Lasses skiva, alltså. En recensent hade skrivit, jag minns inte i vilken av alla recensioner, att skivan ibland påminner om Depeche Mode. Detta är min åsikt: kan man inte komma på bra paralleller i sina recensioner kan man faktiskt hoppa över att skriva någon sådan. Det är inte ett måste att nämna vilka andra band/artister skivan påminner om. Att skriva att Winnerbäcks nya påminner om Depeche Mode (bara för att Lasse har tagit till en synt) är som att skriva att all musik som innehåller elgitarrer låter som Oasis. Mesigt. Inte imponerande. Bara mesigt. Musikjournalister borde sluta läsa andras recensioner innan de skriver sin egen och undvika att skriva allt det uppenbara. Gräv på djupet, för sjuttsingen, det är ju det som är ert jobb.

Nej, nu kör vi en liknelse vi aldrig har hört förut. Inte jag, i alla fall. Du, min vän i livet (från Lasses nya) påminner (i ackordväg) om Tiger Lous ljuvliga Sam, As in Samantha. In your face, musikjournalister.