29 juni

... och om ni undrar så kom jag hit till Helsingborg i går kväll. Jag har även bestämt mig för att berätta varför jag och Victoria plötsligt bokade Skåne-biljetter och åkte hit (i mitt fall "åkte", i Victorias fall "åker", eftersom hon sitter på bussen nu). Så här ligger det till. (Jag kan berätta det här för det här är min blogg och här är jag obduktionsöppen med all möjlig information. Vill man själv vara den som bestämmer över vilka saker här i livet som ska berättas och inte så får man skaffa sig en egen blogg.) Therése, Stoffe och två av deras kompisar råkade ut för en bilolycka i torsdags. De var ute och körde på motorvägen och plötsligt körde de in i räcket som delar körfälten och gled längs med det och sedan slets underredet bort och ett hjul lossnade. På något sätt hade de i alla fall sådan extrem tur att de svängde in i en sådan där liten ficka där polisen och andra kan stanna, och då stannade bilen. De hade kört in i ett träd om de inte hade lyckats pricka in just den där lilla fickan. Alla klarade sig oskadda. Till och med hunden som fanns i bilen klarade sig, trots att den flög in i både framrutan och bakrutan.

Två bilar bakom den bil de åkte i fanns en ambulans. Ambulansen såg alltså hela kraschen och när bilen åkte över körbanan (det var enfilig motorväg just där). De som satt i ambulansen trodde inte att någon i bilen hade klarat sig, och ändå klev alla fyra ut ur bilen utan minsta skråma. Jag förstår inte hur man kan ha sådan tur. Men framför allt är jag givetvis otroligt tacksam över att man tydligen kan ha sådan tur.

Och jag känner att från och med nu kommer jag att vara lite mer tacksam varje dag jag får tillbringa med de människor som betyder mest för mig här i livet. Ingen förväntar sig att en olycka ska drabba ens egen familj. Jag kunde aldrig tänka mig att min mamma en dag skulle ringa till mig och säga att Therése och Stoffe har råkat ut för en bilolycka. Och nu när det oväntade ändå har hänt är jag så himla glad över turen i oturen, det vill säga att alla klarade sig.

Antagligen är det sådana här saker som måste hända för att man ska inse att livet är för kort för att man ska hinna slösa tid på att göra saker man inte vill. Man kan verkligen dö i morgon. Det är sjukt. Man tror att man ska leva till man är 95, men det kanske man inte gör. Därför måste man tänka efter vad man vill göra här i livet, och sedan göra det. Svårare än så är det inte.

Och nu är jag alltså i Helsingborg. Och Victoria är på väg. Vi ska umgås med Therése för att det är det vi vill göra just nu. Så här i efterhand är man så chockad att minsta lilla grej känns som lyx. Käka lite mat. Ta en kaffe. Se en film. Stoffe är i Karlshamn hos sin familj, men kommer hem i morgon. Det passar ypperligt, för honom vill vi ju också umgås med. Victoria och jag åker hem till Linköping på lördag. Dels eftersom vi ska jobba på söndag och dels eftersom Therése och Stoffe ska till Grekland då (är inte alls avis).

Jaha. Jag vet inte riktigt om poängen blev så tydligt med det här. Men nu ska jag snart gå ner på stan och möta Therése. Vi ska dricka kaffe. Och aldrig tidigare har jag väl uppskattat att få gå och fika med min fina syster så mycket som jag gör i dag.

Ett budskap till, förresten: använd alltid bälte! Ja, även på bussar. Jag blev lite småhispig i går när det inte fanns något fungerande bälte i mitt bussäte. Sedan bytte jag plats och kunde andas ut. Ni har väl hört om alla bussolyckor där alla som har bälte har klarat sig och resten har dött/skadats allvarligt? Sådant tänker jag på när jag åker buss. Jag har hellre bälte i några timmar än blir invalid för resten av livet.

Puss och hej nu ska jag gå och kissa.