27 nov

Det var länge sedan jag lärde mig så här mycket under en 7,5-poängs-kurs. Det var väl möjligtvis i somras, när jag läste webbutveckling och faktiskt kan göra hemsidor sedan dess. Men nu handlar det ju om litteraturhistoria. Antiken och medeltiden. Har pluggat på om Homeros, Dante, Boccaccio, Sapfo, Catullus, Aisopos, Vergilius och en massa andra sedan länge döda människor. Folk som liksom satt och skrev ihop en massa bokstäver, (förmodligen) utan en enda tanke på att vi så här hundratals (ibland tusentals) år senare fortfarande skulle sitta och läsa just de där orden. Folk som har blivit megakändisar utan att de hade en aning om att de skulle bli det. Det är galet. Världen är galen. Och tänk så få grejer som är bevarade från den där tiden för ett par tusen år sedan, jämfört med hur många grejer som bevaras i dag. Allt bevaras. Det är ju liksom plikt på att spara ett visst antal ex av typ varje grej som trycks. Det är helt sjukt.

Vet inte vad jag vill med det här inlägget. Vill inte särskilt mycket alls just nu förutom att skriva tentan i morgon. Får den överstökad. För ovanlighetens skull har jag inte haft någon tentaångest alls. Har bara läst på så gott jag kunnat. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Har liksom inte ens kraft att ha tentaångest. Det är bara onödigt.

När tentan är över, någon gång runt klockan 12 i morgon, ska jag gå hem och sedan inte lyfta ett finger på hela resten av dagen. Lägga mig i sängen och lyssna på skivor. Eller kanske ha Breaking Bad-maraton. Nu ska jag förresten också lägga mig i sängen. Klockan är snart halv tolv. Måste nog gå upp kvart i sex i morgon bitti om jag ska hinna äta frukost ordentligt innan tentan. Då är det verkligen dags att sova nu.

25 nov

En bra grej är förresten att jag och pappa köpte min födelsedagspresent/julklapp när vi var i Stockholm förra helgen. En fördel med att fylla år nära julen är ju nämligen att man kan önska sig en enda stor sak i stället för en massa små. Exempelvis. Jag sa i alla fall till pappa att jag önskar mig den här grejen, och så köpte vi den på lördagen. Längtar tills jag får den! Tänker inte avslöja vad det är, men det är något som jag kommer att använda jättemycket.

25 nov

Borde göra:
- plugga litteraturhistoria
- plugga ännu mer litteraturhistoria
- eller i alla fall skriva på mitt examensarbete

Vill göra:
- spela gitarr
- googla saker
- spela Hay Day
- se Breaking Bad
- läsa vilken bok som helst förutom de vi har läst i litteraturhistoria-kursen
- spela Bejeweled
- YouTube:a saker
- retweeta saker på Twitter

Ja, ni fattar. Det är ett ganska intressant fenomen det här med hur jag inte alls är sugen på att göra saker jag borde göra, trots att jag i normala fall skulle tycka att de var roliga. Om det hade varit valfritt, liksom. Måsten blockerar inspirationen. Så är mitt liv. Någon kanske borde forska lite på det området? Skriva en uppsats? Bara ett förslag.

Om några dagar har jag tenta i litteraturhistoria. Antiken och medeltiden, är det som gäller just nu. Men det är svårt att plugga till en tenta i litteraturhistoria. Var ska man börja? Var ska man lägga fokus? Jag har ju redan läst allt (okej, det mesta i alla fall) en gång. Varit med på nästan alla föreläsningar och seminarier. Antecknat en del. Borde inte det räcka? Man kan ju liksom inte precis läsa om allt. Jag kanske borde plugga in årtal? Sådant kan ju komma. Det har ju hänt förut, liksom. Av någon anledning.

Medan jag har suttit och skrivit det här har jag i alla fall bestämt mig: nu ska jag plugga. Läsa på. Jag börjar med att ladda ner lärarens PowerPoint-föreläsningar och läsa dem. Sedan ska jag läsa mina egna anteckningar. Sedan får jag spela gitarr. Eller vad jag nu har lust att göra.

En kopp kaffe på det så ska nog livet kunna gå vidare.

23 nov

Mammas begravning hölls på Pelles lusthus i Nyköping, exakt två veckor efter att hon hade gått bort. Jag tänker ofta på den. Kanske varje dag. Alla fina ord som sades. Alla låtar som framfördes. Blommorna. Den ljusa kistan. Hur regnet öste ner så att vatten rann längs med alla fönster. Hur det slutade regna precis när mammas kista bars ut till bilen och vi alla gick efter i kistbärarna med tunga steg.

Ingen är förvånad över att mamma hade planerat nästan hela sin begravning. I detalj. Mamma tyckte om att vara strukturerad, och dessutom hade hon ju i stort sett haft flera år på sig att fundera över just den där stunden. Den hon aldrig själv skulle vara med om, men som vi andra var tvungna att ta oss igenom. Mamma hade skrivit önskemål om låtar, sångare, officient, plats, mat, klädsel, blommor, kistbärare. Det mesta man kan tänka sig. Till och med vem som skulle fixa själva blomsterarrangemangen hade mamma önskemål om. Under två veckors tid gjorde vi vårt bästa för att ordna så att allt skulle bli som mamma ville. Ringde folk som blev rörda och hedrade över att just de hade blivit utvalda. Folk som sa ja på direkten, utan att tveka en enda sekund.

Så kom den där fredagen. Hela familjen kom i god tid till Pelles lusthus för att se hur det såg ut när allt var på plats inne i den stora, ljusa salen. Vi började gråta. Det var förmodligen finare än mamma någonsin hade kunnat föreställa sig. Liljor och orkidéer täckte kistan. Gröna kvistar slingrade sig över ett foto på mamma. Vid sidan av kistan stod några stora blomsterarrangemang som folk hade skickat. Det var en märklig känsla.

Jag vet inte hur många som kom till begravningen. Kanske 150 personer. Kanske lite fler. Många som ville ta farväl av mamma. En låt som mamma hade önskat till begravningen var Tears in Heaven av Eric Clapton. Pianisten och gitarristen spelade den medan vi i familjen gick in i salen, när alla andra redan hade satt sig. Den första låten som sjöngs var Tommy Körbergs Stad i ljus. Efter att officienten hade berättat om mamma och hennes liv (dels utifrån saker vi i familjen berättat, dels utifrån egna minnen (officienten var en nära vän till mamma)) framfördes en Winnerbäck-låt. Bland sina önskemål av låtar hade mamma bara skrivit att hon ville ha med någon eller några av hans låtar, men inget mer specifikt. Att någon av hans låtar skulle framföras under begravningen var givet. Winnerbäck är vår familjs husgud. Alla började lyssna på honom samtidigt, och det var i ungefär samma veva som mamma fick beskedet att hon hade bröstcancer. För cirka tio år sedan. Winnerbäck har varit med oss i ur och skur sedan dess. Dåliga tider. Bra tider. Vi har varit på konserter. Ibland tillsammans. Ibland inte. Varje gång jag var på Winnerbäck utan mamma ringde jag henne om han spelade Ingen soldat. En av mammas Winnerbäck-favoriter. Då kunde hon i alla fall höra den genom luren, även om hon inte hade kraft att vara på själva konserten.

Det där var ett litet sidospår. Efter minnestalet om mamma skulle i alla fall sångaren, gitarristen och pianisten framföra en Winnerbäck-låt, men mamma hade ju inte valt exakt vilken. Det tog dock inte lång tid för mig, pappa och Therése att bestämma oss för vilken låt vi ville ha med. Vi kunde konstatera att alla tre - utan att ha diskuterat det innan - direkt tänkte att just den här Winnerbäck-låten ska tillägnas mamma:

hon gör silver av damm
hon gör honung av salt
hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt

hon kommer från ställen
där de starkaste spjärn bara slinter
hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp
hon är orörd av lagar och regler, av sommar och vinter
och hon ler emot dig
just innan solen går upp

Hon kommer från främmande vidder. Vår låt till mamma. Framförd av en sångare hon själv önskat. När låten var slut läste officienten upp minnesord. Sista hälsningar till mamma. Först två hälsningar från två av mina fina kusiner. De hade skrivit var sin hälsning och sett till att dessa hälsningar kom fram till officienten. Det är så fint att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Den tredje delen i minnesorden var från mig och Therése till mamma. Utdrag:

"Om man bara får en dos av lycka och glädje, använde vi så mycket på en gång att det tog slut för snabbt. Och tur var väl det, för nu har vi alla fina minnen, mamma. De finns kvar. Nu är minnena det enda som finns kvar."

Efter vår hälsning framfördes en låt som mamma inte hade önskat, men som vi i familjen ändå tog med. Den har varit en av mammas bästa låtar under de senaste åren, så hon hade nog inte haft några invändningar mot att vi tog med den under begravningen.

jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Utan dina andetag av kent. En tyst minut senare var det dags för alla som ville att gå fram till kistan och ta farväl. Det låg en stor korg vid sidan av kistan, där alla som ville kunde lägga en blomma. Vi i familjen gick först. Jag och Therése på var sin sida av pappa. Vi hade ryggen mot alla gäster när vi höll om varandra och la våra röda rosor i korgen. Efter oss kom Victoria och Stoffe. Sedan mostrar, kusiner, resten av släkten. Och så alla andra gäster. Andrea Bocellis Time to Say Goodbye spelades av pianisten och gitarristen. Ännu en låt som mamma har tyckt om väldigt länge.

Så var det dags för det allra sista. När sångaren började sjunga Charles Aznavours She reste sig kistbärarna, lyfte mamma i sin kista och bar ut henne. Alla vi andra gick efter. Genom Pelles lusthus ut till grusgången och bilen som stod parkerad en bit bort. Bilen åkte iväg med mamma. Det var sista gången jag befann mig i hennes närhet.

När själva begravningsakten var över fick alla som ville stanna kvar och äta mammas önskemat. Snittar. Så att man inte behöver sitta vid ett bord hela tiden. Smart val, faktiskt. Man kan gå runt lite och prata med olika människor. Till efterrätt hade mamma önskat sin favorit jordgubbstårta. Och kaffe, så klart. Folk kom fram och delade med sig av sina minnen av mamma. Vissa höll tal. Berättade någon rolig anekdot inför alla. Någon läste en dikt. Pelles lusthus var fullt av kärlek den där dagen.

Sprängfyllt.

19 nov

Det var mycket The Used i går. Träffade dem, gick på deras konsert, träffade dem igen. Det var den korta varianten. Men för att berätta lite mer detaljerat kommer nu ett helt blogginlägg tillägnat detta fina band, som jag faktiskt har lyssnat på sedan ungefär år 2004. Då var jag 14 år, och drömde om att alla mina favoritband skulle spela i Sverige. Det gjorde de typ aldrig. Så jag drömde vidare, liksom. Men nu är året 2012 och i alla fall ett av banden har tagit sitt förnuft till fånga: The Used. (Okej, de har spelat en gång i Sverige tidigare, men det var en festival så det räknas knappt.)

Till mångas stora glädje inledde The Used Sverige-besöket med en signering på Bengans i Stockholm. Jag och A-M (Anna-Maria, som jag helt enkelt kommer att kalla A-M i detta inlägg framöver) gick så klart dit. Det är man ju skyldig sitt tonårsjag! Jag tog med min favorit-The-Used-skiva, nämligen den som heter The Used. Dock hade Bengans nedsatt pris på The Useds senaste skiva Vulnerable dagen till ära, så jag köpte den också. 

A-M precis innan hon skulle träffa Jeph och the rest.

Jag kom fram till trummisen Dan, med mitt fisheye i högsta hugg. Först frågade jag om det var okej för honom att signera The Used-skivan, trots att han inte var med i bandet på den tiden (Dan är en ny förmåga, kan man säga). Det var inga problem för honom (han har säkert gjort det tusen gånger förut). Sedan ville Dan gärna göra en rolig min framför mitt fisheye-objektiv. 

Jepha (överst) och Quinn (underst) gjorde också roliga miner. Jeph undrade hur det skulle bli med fisheye, med tanke på att han näsa redan är "huge" (hans egen formulering). Han råkade komma så nära objektivet att hans näsa stötte i det. 

Bert var redo att gå och röka när jag frågade om jag fick ta en fisheye-bild på honom.

Här är en bild där man kan betrakta lite olika saker. För det första så ser man att Bert ger A-M sin penna. Jag tog sedan Jephas penna, och då ville A-M byta med mig. Så nu har jag i alla fall Berts penna (se bild nedan). Nummer två att titta på i bilden ovan: Jeph som pillar i sina tänder. Sedan ser man att Quinn sitter och filosoferar en smula. Saknar förmodligen sin tjej, eller något. Till sist är det kul att titta på killen till höger - han med tatuerad arm. Han jobbar med The Used på något sätt. Det är i och för sig inget kul med just jobbandet, men desto roligare är hans ansiktsuttryck.

Senare på kvällen var det dags för konsert! Konserten var på Klubben (Fryshuset). Tror att lokalen tar ungefär 700 pers. Tyvärr missade vi förbandet, Lower Than Atlantis. Men men, det är sådant som händer. The Used var hur bra som helst. Till min stora glädje körde de många äldre låtar, bland annat en av mina topp tre av The Used: Maybe Memories. Tonåringen inom mig var mycket nöjd med kvällens alla låtval. Öppningslåt var för övrigt Take it Away. Sjukt bra låt, blev ett jäkla drag på stört. En annan kul och bra grej var att de körde Blue and Yellow. Det hade jag inte räknat med! 

Eftersom man inte fick ha med sig systemkamera på spelningen så tog jag lite bilder med min iPhone. Som ni ser på de två bilderna ovan blev det inget vidare bra bilder. Men duger som minnen i alla fall!

Gick nog lite händelserna i förväg nu, förresten. Innan The Used började gick jag och A-M runt lite bland merchen och kollade. Vi hittade ingenting vi hade lust att köpa, direkt, men kul att kolla i alla fall. Då såg jag en affisch på väggen vid sidan av merchen. Där stod det att man kunde köpa ett paket som innehöll Vulnerable, en affisch och en träff med bandet efter spelningen. Endast 200 pix. Faan vad billigt, tänkte vi. Sedan sög vi på den karamellen en stund. Om vi skulle slå till, alltså. A-M pushade för att vi skulle göra det, en kul grej liksom. Ja, vad fasiken, tänkte jag och så bestämde vi oss. När konserten var slut gick vi därför tillbaka till merchen och köpte det där lilla meet and greet-paketet. Då fick man ett rosa band att sätta runt handleden, och alla vi som hade det där bandet fick gå in och vänta framför scenen medan en massa gubbar plockade ihop The Useds instrument und so weiter.

Vi stod där framför scenen ett tag. Väntade och undrade lite hur det skulle bli med den här lilla träffen, egentligen. Hur det skulle gå till, alltså. Sedan kom en kille och sa åt oss att ställa oss på rad så skulle bandet komma och signera saker.

Vi ställde oss på rad och bandet kom ut. Till skillnad från vakterna verkade själva bandet inte alls stressade. De tog sig tid att signera och fotas och prata lite med alla. 

Bert och en tjej.

Jag och Bert!

Två suddiga iPhone-bilder på Jepha.

När jag frågade Jepha om jag fick ta en bild med honom så ville Dan också vara med. Tyvärr ser jag störd ut, men det gör inte så mycket. Sådant orkar man ju inte bry sig om när man i alla fall är på samma bild som folk från The Used, liksom.

Jag och Quinn!

Sedan togs det en gruppbild på alla oss. Jag ser rolig ut och står bredvid Bert. Nu när jag tänker efter så gör jag och Bert typ samma min. På flaggan står det för övrigt inte "He used nation", utan The Used Nation. Om ni undrar.

Ja, herregud alltså. Det är ingen dålig söndag när man träffar The Used två gånger, liksom. Det var verkligen kul att jag och A-M köpte det där meet and greet-paketet. 200 riksdaler. Det är coolt. Jag kände dock inte att jag hade någon användning för affischen man fick, så jag gav den till några lite yngre tjejer. Tänkte att de nog har mer glädje av den än jag. 

På bilden ovan, som blir den sista bilden för det här inlägget, ser ni de signerade skivorna jag kom hem med från Stockholm. Ja, det råkade ju bli så att jag köpte två ex av Vulnerable nu. Först på signeringen och sedan på konserten. Kanske ska sälja en av skivorna, så att någon mer kan glädjas över att ha Berts Quinns, Dans och Jephas autografer i sin ägo.

För att summera: sjukt bra dag. Galet kul att äntligen, efter alla år, se The Used och dessutom träffa dem. Måste framkalla bilderna på mig med dem och typ sätta på kylskåpet. Så att jag kan titta på dem varje morgon innan jag tar fram yoghurten.

PS: Om någon som läser det här är typ värsta The Used-fanet och vill ha högupplösta versioner av exempelvis fisheye-bilderna - säg till! Jag mailar dem gärna. 

15 nov

Nu ska ni få se lite av vad jag och Victoria hittade på i Köpenhamn. Här kommer bilder blandat med en smula text.

Första bilden jag tog i Köpenhamn. Typisk Bea-på-semester-bild. 

Jag hade i förhand prickat ut skivaffärer på en karta, sedan gick vi till dem.

Vi gick till Søndermarken, det vill säga parken Winnerbäck döpt en skiva och en låt efter. 

Jag tog roliga bilder på mig själv i Søndermarken.

Det blev många Søndermarken-bilder. Inte så konstigt. Winnerbäck har traskat runt där, liksom.

Så här fint kan det vara i Köpenhamn.

Mina ögon letar ständigt efter klistermärken och street art. Gillar den här.

Utsikten från vårt hotellrum. Det där rosa är en bio.

En kväll köpte jag något slags strut. Som en våffla, med choklad och kokos på. Jag var som ett lyckligt barn med min strut.

Ett slott. Jaha, tänker ni.

Nyhavn var blåsigt och rätt så kallt på hösten.

Vi gick till Amalienborg, där kungligheterna brukar vinka från balkonger. De bor nog där, också.

Det stod så många japaner med kamerastativ framför Havefruen att jag fick nöja mig med en bild från sidan. Funkar ju det också, liksom.

Billigt! Dock tillkommer frakt också.

Två bilder från en kyrka. På neongrejen står det: I felt you and I know you loved me.

Fika, fika, mat. Den där bilden på mat föreställer chicken tikka masala från Skandinaviens första indiska restaurang. Godaste middagen på länge, helt klart.

Sedan blev det måndag och vi åkte hem.

Okej, kanske inte världens bästa redogörelse för vad vi gjorde. Men typ gick runt i halva Köpenhamn. Och så gick vi på stan en del, så klart. Fikade. Åt. Här kommer en bonusbild: skivorna jag köpte.

Bloc Party - Silent Alarm Remixed

Matchbox Twenty - More Than You Think You Are

Matchbook Romance - Stories and Alibis

Bayside - Acoustic