23 nov

Mammas begravning hölls på Pelles lusthus i Nyköping, exakt två veckor efter att hon hade gått bort. Jag tänker ofta på den. Kanske varje dag. Alla fina ord som sades. Alla låtar som framfördes. Blommorna. Den ljusa kistan. Hur regnet öste ner så att vatten rann längs med alla fönster. Hur det slutade regna precis när mammas kista bars ut till bilen och vi alla gick efter i kistbärarna med tunga steg.

Ingen är förvånad över att mamma hade planerat nästan hela sin begravning. I detalj. Mamma tyckte om att vara strukturerad, och dessutom hade hon ju i stort sett haft flera år på sig att fundera över just den där stunden. Den hon aldrig själv skulle vara med om, men som vi andra var tvungna att ta oss igenom. Mamma hade skrivit önskemål om låtar, sångare, officient, plats, mat, klädsel, blommor, kistbärare. Det mesta man kan tänka sig. Till och med vem som skulle fixa själva blomsterarrangemangen hade mamma önskemål om. Under två veckors tid gjorde vi vårt bästa för att ordna så att allt skulle bli som mamma ville. Ringde folk som blev rörda och hedrade över att just de hade blivit utvalda. Folk som sa ja på direkten, utan att tveka en enda sekund.

Så kom den där fredagen. Hela familjen kom i god tid till Pelles lusthus för att se hur det såg ut när allt var på plats inne i den stora, ljusa salen. Vi började gråta. Det var förmodligen finare än mamma någonsin hade kunnat föreställa sig. Liljor och orkidéer täckte kistan. Gröna kvistar slingrade sig över ett foto på mamma. Vid sidan av kistan stod några stora blomsterarrangemang som folk hade skickat. Det var en märklig känsla.

Jag vet inte hur många som kom till begravningen. Kanske 150 personer. Kanske lite fler. Många som ville ta farväl av mamma. En låt som mamma hade önskat till begravningen var Tears in Heaven av Eric Clapton. Pianisten och gitarristen spelade den medan vi i familjen gick in i salen, när alla andra redan hade satt sig. Den första låten som sjöngs var Tommy Körbergs Stad i ljus. Efter att officienten hade berättat om mamma och hennes liv (dels utifrån saker vi i familjen berättat, dels utifrån egna minnen (officienten var en nära vän till mamma)) framfördes en Winnerbäck-låt. Bland sina önskemål av låtar hade mamma bara skrivit att hon ville ha med någon eller några av hans låtar, men inget mer specifikt. Att någon av hans låtar skulle framföras under begravningen var givet. Winnerbäck är vår familjs husgud. Alla började lyssna på honom samtidigt, och det var i ungefär samma veva som mamma fick beskedet att hon hade bröstcancer. För cirka tio år sedan. Winnerbäck har varit med oss i ur och skur sedan dess. Dåliga tider. Bra tider. Vi har varit på konserter. Ibland tillsammans. Ibland inte. Varje gång jag var på Winnerbäck utan mamma ringde jag henne om han spelade Ingen soldat. En av mammas Winnerbäck-favoriter. Då kunde hon i alla fall höra den genom luren, även om hon inte hade kraft att vara på själva konserten.

Det där var ett litet sidospår. Efter minnestalet om mamma skulle i alla fall sångaren, gitarristen och pianisten framföra en Winnerbäck-låt, men mamma hade ju inte valt exakt vilken. Det tog dock inte lång tid för mig, pappa och Therése att bestämma oss för vilken låt vi ville ha med. Vi kunde konstatera att alla tre - utan att ha diskuterat det innan - direkt tänkte att just den här Winnerbäck-låten ska tillägnas mamma:

hon gör silver av damm
hon gör honung av salt
hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt

hon kommer från ställen
där de starkaste spjärn bara slinter
hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp
hon är orörd av lagar och regler, av sommar och vinter
och hon ler emot dig
just innan solen går upp

Hon kommer från främmande vidder. Vår låt till mamma. Framförd av en sångare hon själv önskat. När låten var slut läste officienten upp minnesord. Sista hälsningar till mamma. Först två hälsningar från två av mina fina kusiner. De hade skrivit var sin hälsning och sett till att dessa hälsningar kom fram till officienten. Det är så fint att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Den tredje delen i minnesorden var från mig och Therése till mamma. Utdrag:

"Om man bara får en dos av lycka och glädje, använde vi så mycket på en gång att det tog slut för snabbt. Och tur var väl det, för nu har vi alla fina minnen, mamma. De finns kvar. Nu är minnena det enda som finns kvar."

Efter vår hälsning framfördes en låt som mamma inte hade önskat, men som vi i familjen ändå tog med. Den har varit en av mammas bästa låtar under de senaste åren, så hon hade nog inte haft några invändningar mot att vi tog med den under begravningen.

jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Utan dina andetag av kent. En tyst minut senare var det dags för alla som ville att gå fram till kistan och ta farväl. Det låg en stor korg vid sidan av kistan, där alla som ville kunde lägga en blomma. Vi i familjen gick först. Jag och Therése på var sin sida av pappa. Vi hade ryggen mot alla gäster när vi höll om varandra och la våra röda rosor i korgen. Efter oss kom Victoria och Stoffe. Sedan mostrar, kusiner, resten av släkten. Och så alla andra gäster. Andrea Bocellis Time to Say Goodbye spelades av pianisten och gitarristen. Ännu en låt som mamma har tyckt om väldigt länge.

Så var det dags för det allra sista. När sångaren började sjunga Charles Aznavours She reste sig kistbärarna, lyfte mamma i sin kista och bar ut henne. Alla vi andra gick efter. Genom Pelles lusthus ut till grusgången och bilen som stod parkerad en bit bort. Bilen åkte iväg med mamma. Det var sista gången jag befann mig i hennes närhet.

När själva begravningsakten var över fick alla som ville stanna kvar och äta mammas önskemat. Snittar. Så att man inte behöver sitta vid ett bord hela tiden. Smart val, faktiskt. Man kan gå runt lite och prata med olika människor. Till efterrätt hade mamma önskat sin favorit jordgubbstårta. Och kaffe, så klart. Folk kom fram och delade med sig av sina minnen av mamma. Vissa höll tal. Berättade någon rolig anekdot inför alla. Någon läste en dikt. Pelles lusthus var fullt av kärlek den där dagen.

Sprängfyllt.