Vet ni vad jag saknar med att bo i Trosa? Nej, det vet ni inte. Jag visste knappt själv, förrän jag alldeles nyss satt och drack kaffe och åt ostmacka på mina föräldrars köksbänk och faktiskt tänkte över hur det var att bo i Trosa. Vi bodde där i 13 år. I alla fall så trodde jag inte att jag saknade någonting med den lilla byn (det bor ca 5000 pers i Trosa, alla vet vilka alla är och de flesta pratar stockholmska med karaktäristiska e:n), men det stämmer inte. Här är några saker jag kom på att jag saknar:
- att sitta med Therése på vår altan i vårsolen och dricka latte efter skolan.
- skogarna jag lärt mig utan och innan. Och dessutom att det alltid var så nära till dem.
- att åka skateboard vid Folkets Hus. Och kanske framför allt när någon av kvartersgrabbarna kom dit och åkte med mig.
- att det inte fanns något att göra, så jag uppskattade mer att umgås med mina vänner. Det är jättesvårt att förklara. Trosas stora paradox. Men alla småsaker man gjorde blev liksom extra roliga, bara för att det inte fanns något annat att göra än att umgås.
- att det var så lugnt och stillsamt. Alla stilla sommarkvällar saknar jag jättemycket. Sedan att Trosa är helt dött på vintern, det är en annan femma.
Det finns säkert fler saker. Som att fika på Hannas, för att inte tala om Vegas vaniljbullar (vilka Therése och jag faktiskt diskuterade över telefon i går). Men just det där med att gemenskapen var helt annan i Trosa. Att få ett sms med förslaget att ses på Hannas om fem, att kunna bestämma med Emelie och Emelie att vi går ner till hamnen och bara sitter där och pratar, att få förslaget av Fabbe via msn att genast ses och skata lite. Och att alla sådana saker alltid skedde, eftersom det som sagt inte fanns något annat att göra än att vara tillsammans.
Möjligtvis beror denna sentimentalitet för Trosa på att jag inte känner särskilt mycket för Nyköping. Jag har bott här på heltid i snart två år, men jag känner inte att jag har etablerat mig över huvud taget. Det känns fortfarande inte riktigt som att jag bor här, jag menar Nyköping känns inte som hemma. Staden är i och för sig fin, men sticker inte ut och är inte särskilt intressant. Jag kommer inte att sakna Nyköping. Det enda jag kommer att sakna är Zunkiz och Folkan, och så klart att kunna äta middag med mamma och pappa när det passar. Jag skulle inte vilja bo i Trosa igen, det är inte det jag menar (det är ju ändå inte samma sak nu när man är äldre), men Nyköping är inte en stad för mig. Det finns inget för mig att hämta här.
Bilden har jag förresten tagit med min Ixus 40. Det var innan Cameron, det.
Dagens bästa syftningsfel i Södermanlands nyheter: "[Kronprinsessan Victoria] anser sig ha en potatisnäsa, ett arv efter pappa Kungen som hon inte är så förtjust i."
I vanliga fall får man inte besöka stadsarkiv och liknande. Men i går var vi på Lärarprogrammet ett så kallat undantag, och fick följa med ner i underjorden för att titta på dammiga, gulnade böcker och dokument. Vi var i Linköpings stadsbibliotek för att lära oss mer om kulturarv. Bland annat fick vi se en handskriven bok från början av 1400-talet (tjock som en Harry Potter-bok). Sjukt cool! Killen som hade skrivit den hade ritat kalendrar, dragit linjer för egna marginaler (enligt passepartout-teorin vi fortfarande använder oss av), skrivit med en mycket imponerande handstil, skrivit helt rakt och till och med gjort anfanger. Han hade använt sig av mycket färg (exempelvis i sina anfanger) och färgerna var mycket väl bevarade. Jag är verkligen helt lyrisk.
Har precis beställt ett par skivor. Meleeh (se bild) - Heartland och Hello Saferide - More Modern Short Stories From Hello Saferide. Man får beställa skivor om man blir glad av det.
