17 aug

Det här med att växa upp. Att folk runt omkring en tror att man håller på att bli vuxen. Det är vad som förväntas. Med all rätt. Från utsidan kan vardagen möjligtvis se relativt vuxen:ig ut. Plötsligt är man en sådan som bor i en lägenhet, skriver matlista varje vecka, planerar vilken dag storhandling ska ske, dricker tre koppar kaffe om dagen, pratar om var julen bör firas, konstaterar att man inte har tid för det man egentligen har lust att göra bara för att någon deadline ligger och gnager på samvetet. En tenta. En akademisk bok som måste läsas i trots att gubben som har skrivit den verkar vara en torrboll som inte ens har ansträngt sig genom att stoppa in en bild eller två i sin bok.

Jag vet inte. Jag funderar på sådant här ibland. Hur mitt liv ser ut. Hur jag som pubbe-unge föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Om jag sviker mitt pubbe-jag när jag låter vardagen se ut som den gör. När jag var yngre lovade jag exempelvis mig själv att när jag inte längre bodde hemma skulle mina väggar inte prydas av tavlor utan av mina affischer. Jag var så pass mogen att jag förstod att jag inte skulle vilja ha affischtäckta väggar av det slag jag hade som fjortonåring, men jag lovade mig själv att det enda som skulle sitta i ramar på mina väggar var konsert- och andra bandaffischer. Blink-182. Lars Winnerbäck. Och så vidare. I stora, svarta ramar. Jag föreställde mig antagligen att jag bara skulle äta supergoda maträtter, typ kyckling, pommes och tzatsiki varje dag. För varför äta något annat när man ändå väljer själv? Jag planerade att sitta uppe hela nätterna och bara lyssna på musik och spela tv-spel och Sims och jag skulle aldrig torka golvet för jag förstod över huvud taget inte syftet med det och jag skulle sätta klistermärken överallt för de är snygga och så skulle jag köpa skivor hela tiden och mina skivor skulle kunna staplas på golvet utan att någon hade något emot det.

Så sitter man här. I sin tvåa. Med kaffekoppen framför sig. Redan i min första lägenhet sprack min affisch-plan. Visst, jag hade några affischer i ramar uppe. Men snart fick jag en Lena Linderholm-tavla av mamma och pappa som jag satte upp rakt över soffan. Lena Linderholm. Mitt pubbe-jag skulle bitch-slappa mig i ansiktet om jag påstod att jag dessutom väntar på att mamma och pappa ska låta mig (och Victoria) förvalta en till Lena Linderholm-tavla. Lena är liksom en gråhårig tant som målar blommor och vattenkannor. Hon är inte ens cool. Men jag kan inte rå för det. Nu när väl har flyttat hemifrån och fått lite distans till mitt pubbe-jag tycker jag att Lena målar fina tavlor. Och när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag att många av deras tavlor - tavlor jag har haft omkring mig under hela min uppväxt men aldrig riktigt lagt märke till - är fina. Jag vill ha fler tavlor hemma. Blandat med mina affischer. De finns kvar. Två stycken sitter inramade över soffan. En står inramad på golvet bredvid bokhyllan. Jag har lyckats övertala min fruga om att vi ska sätta upp två affischer i hallen, också. Jag har bara inte bestämt vilka än.

Över huvud taget är flytta hemifrån-livet förvånansvärt olikt hur man hade föreställt sig det hela. Det finns en matbudget. Det är därför man inte kan äta lyxig mat varje dag. Man måste äta korv stroganoff ibland och soppa vissa dagar. Annars kan man inte köpa skivor när man känner för det. Pengar finns i begränsad upplaga även som hemifrånflyttad. Det visste man inte när man var fjorton. I början när jag hade flyttat hemifrån, när jag fortfarande gick i gymnasiet, ägnade jag mig ibland åt uppesittarnätter när jag drack te och åt mackor och spelade Tony Hawk. Men där fanns en hake man inte tänkte på när man var en pubbe-unge: när man bara har sovit ett par timmar blir man trött dagen efter. Koncentrationssvårigheter. Man lyssnar inte på lärarna i skolan (vissa valde man ju som ungdom ständigt att inte lyssna på, eftersom de var skrämmande ointressanta/sega/inkompetenta, men nu syftar jag på de lärare man faktiskt brukade lyssna på). Där sprack alltså drömmen om att ägna nätterna åt annat än att sova (i alla fall om det handlar om flera nätter i sträck).

Som ni märker så tycks jag vara mer och mer vuxen ju mer jag funderar över det. Jag resonerar annorlunda än mitt pubbe-jag som satt på sitt rum och samlade Good Charlotte-bilder i sju olika datamappar (en för varje bandmedlem + en för gruppbilder + en för Maddens) och tjafsade med folk på Lunarstorm. Men samtidigt; jag kan inte förstå att jag snart är 22 år. Jag känner mig som 17. Jag unnar mig ibland att ställa in pluggdagar och i stället ägna mig åt Sims eller att leta upp nya band på Internet. Jag torkar inte alltid golvet när jag städar. Ibland orkar jag inte ens dammsuga under sängen. Ibland äter jag och Victoria kladdkaka en helt vanlig vardagkväll. Ibland äter vi middag klockan nio. Min förkärlek för klistermärken sprudlar fritt på en mjölkpall som främst används för att stapla skivor på. Jag verkar alltså inte vara helt vuxen. Än.

Nu kanske ni undrar vart det här ska leda, egentligen. Svaret är att det inte leder någonstans. Det är en sammanställning av tankar gällande hur saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, men ändå - på något sätt - ganska likt. Och för att göra mitt naiva pubbe-jag tillfreds tänker jag anordna en skolk-dag. I höst. Jag plus vänner ska skita i allt vad universitet och föreläsningar heter den dagen och bara spela tv-spel och äta pizza hela dagen. Det är jag skyldig mig själv. Mitt fjortonåriga jag hade verkligen velat ha en skolk-dag. Vuxenlivet ska inte tas på för stort allvar. Det har jag lärt mig.

PS: Alla som vill vara med på min skolk-dag kan höra av sig till mig. Det blir väl i september någon gång. Vill ingen annan vara med tänker jag spela och äta pizza själv, bara så att ni vet. Ingen kan stoppa mig! DS.