Oj, herregud. Min gamla fransklärare från gymnasiet har gått och tuppat av. Trillat av pinn, så att säga. Hon hade grått hår i en kortklippt, något stickig frisyr som påminde lite om Tintin. Glasögon. Gärna strikta kläder, exempelvis kavaj. Och så var hon lång och spinkig. Vi brukade kalla henne för pekfingret, av den anledningen. Under de år jag hade henne i franska var ett av hennes all time favourite moments när hon spelade upp Céline Dions Pour Que Tu M'aimes Encore för hela klassen i en lite halvskruttig stereo. Vi elever satt med låttexten framför oss och förstod inte riktigt meningen med hela grejen. Pekfingret lutade sig tillbaka i katedern och slöt ögonen. Antagligen hade hon slängt upp armarna lite ledigt bakom huvudet.
Min slutsats är att Pour Que Tu M'aimes Encore var hennes favoritlåt.
När vi hade nationella prov i franskan tyckte hon att jag pratade för lite. På tal-provet. Det gjorde jag alltid. Pratade för lite på alla tal-prov. Detta ville jag så klart väga upp för i det skriftliga provet. Där skulle vi skriva ett svar på ett brev. Som tur var hade jag snappat upp ett och annat tips från engelskläraren, när han berättade hur vi skulle göra för att få bra betyg på nationella proven i just engelska: använda oss av ordspråk. Sagt och gjort googlade jag fram ett tjugotal franska ordspråk och pluggade in dessa inför franskprovet. Det som är så bra med ordspråk är att de går att applicera på alla möjliga olika situationer. Hade uppgiften varit att skriva en suicide note hade ordspråken säkert ändå kommit till användning. I brev-sammanhang passade de så klart ypperligt. Tror att jag klämde in tio-femton stycken pigga ordspråk och talesätt i den där texten.
Och det var det om detta. Lite kort om olika slags flashbacks man får när folk går och dör, helt plötsligt. Och just det. Pekfingret imponerades av ordspråken, så klart. Smart, va? Som en liten lektion i hur man får sina lärare att tro att man är något.
1 comment:
Du skriver så bra.
Post a Comment