16/02/2011

16 feb

I Fredrik Strages bok Strage Text är hans intervju med Björk en av de utvalda texterna. Så här skriver Strage:

"[Björk] citerar ofta kompositören Karlheinz Stockhausen som en gång sa att man bör lyssna på ny musik 364 dagar om året och ägna bara en dag åt klassikerna. [...]

- Jag säger inte att man aldrig någonsin ska tänka på det förflutna. Men måste man göra det så ofta? Jag tycker om att besöka mina morföräldrar och titta på bilder av mig själv som barn, det ger mig en känsla av samhörighet. Men jag låter inte den känslan ta över mitt liv som så många gör." (sid. 25)

Det här har jag funderat över ända sedan jag läste det (efter jul någon gång; fick boken i julklapp). För mig är nostalgin livsviktig. Att endast en dag om året lyssna på musik som redan är känd för mig skulle aldrig fungera. Anledningen till att vissa av alla skivor jag har hört har blivit mina favoritskivor beror ju på att jag har lyssnat på dem hundratals gånger, och att de är viktiga beståndsdelar i den person som har kommit att bli den jag är i dag. Allt jag har varit har format mig; allt jag har varit är egentligen allt jag är.

På samma sätt som jag älskar att fotografera för att föreviga ögonblick och sedan kunna - i viss mån - gå tillbaka till dem, så är det nödvändigt för mig att veta att viss musik jag lyssnar på just i år kommer jag att kunna återkomma till om sju år och fortfarande minnas exakt hur jag mådde, vad jag tänkte på, vad som hände i mitt liv. Förstår ni hur jag menar? Även om jag nu för tiden i stort sett aldrig lyssnar på Avril Lavigne kan jag fortfarande stoppa in hennes album Let Go i skivspelaren och på så vis komma ihåg hundratals saker som hände i sjuan. Saker jag diskuterade med mina vänner, saker vi gjorde, saker vi ville göra. Jag kan förstå hur och varför den skivan påverkade mig under ett par års tid. Även om den skivan är långt ifrån ett mästerverk hade jag aldrig blivit den jag är i dag utan den.

Att jag blir så nostalgisk när det kommer till skivor, låtar och artister beror nog på att dessa saker är vad som främst fungerar som milstolpar - eller vad man ska kalla det - i mitt liv. Det perspektiv jag har på mitt liv utgår i mångt och mycket utifrån vad jag lyssnade på för musik vid en viss tidpunkt. Exempelvis: jag vill komma ihåg vad jag gjorde i femman. Då kan jag försöka komma ihåg vilken musik jag lyssnade på just i femman. Aqua-perioden var väl över, men jag minns att jag och min bästa vän brukade hitta på danser ihop så det måste ha varit poppig musik i stil med Backstreet Boys, Five, NSync och så vidare. Och så började annan musik komma in i mitt liv (främst tack vare Tony Hawk-spelet), exempelvis Rage Against The Machine.

När jag tänker tillbaka på högstadiet vet jag att det var då jag verkligen började lyssna på många och åter många olika band; mitt intresse för att aktivt leta upp ny musik formades. Blink-182s episka, självbetitlade album såväl som Good Charlottes två första och band som Taking Back Sunday, Rancid, Finch, Brand New, Our Last Night, Goldfinger, Millencolin, Coheed And Cambria, Underoath, Lars Winnerbäck och The Used är för mig starkt förknippade med högstadieperioden. Jag lyssnar fortfarande på alla nämnda band och artister. De är viktiga för mig. Den nostalgiska känslan kring deras musik tar inte över livet för mig, för att anknyta till Björks formulering ovan, men den ger mig mer än bara en känsla av samhörighet. Den ger mig en känsla av vem jag är. Vem jag har varit. Minnen av vad jag värdesatte i fjortonårsåldern. Och den syn jag har på mig själv präglas av att jag måste veta vad jag tidigare har värdesatt för att förstå vad jag värdesätter nu.


Eftersom jag har haft en ordentlig Good Charlotte-period i mitt liv blir jag väldigt lycklig av att titta på exempelvis den här videon:




Dessutom kan skymten av en bild som den här göra mig glad i en hel dag, minst:


Anledningen till detta är att Good Charlotte (det finns så klart fler band, men jag använder dem som ett exempel) under en relativt lång period var en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Sådant här förstår man inte om man aldrig har älskat ett band som om de var livsviktigt syre. Kanske har Björk aldrig känt så. Kanske är det för att hon aldrig har känt så som hon tycker att ny musik är bättre än gammal musik. Jag säger inte att gammal musik är bättre än ny musik, men den är minst lika bra och personlighetsutvecklande.

2 comments:

Victoria said...

Finis då.

Jessica said...

Bra, mycket bra skrivet. Precis vad jag ville läsa i kväll. Du är klok.