Förbered er på en riktigt ökenartad bloggtorka. Elgiganten ringde nyss och meddelade att min dator nu ska skickas till HP:s verkstad. När jag frågade hur länge den kommer att vara borta sa han jag pratade med att det rör sig om cirka 2-3 veckor.
Brööööööööööööl.
30/08/2011
29/08/2011
29 aug
Det ringer. Jag går till telefonen. Det står att "Hem" ringer. Då brukar det oftast vara mamma eller pappa som vill mig något.
Jag: Ja, hallå?
Mamma: Hallå?
Jag: Ja, hej!
Mamma (låter förvirrad): Hallå?
Jag: Hallå, hör du mig eller?
Mamma: Hallå? Har jag kommit till Åhléns?
Jag: Va?
Jag: Ja, hallå?
Mamma: Hallå?
Jag: Ja, hej!
Mamma (låter förvirrad): Hallå?
Jag: Hallå, hör du mig eller?
Mamma: Hallå? Har jag kommit till Åhléns?
Jag: Va?
26/08/2011
26 aug
Eftersom jag har jobbat och slitit hela sommaren är jag värd en sommar-present. Jag ska köpa något bra och fint till mig själv, alltså. Kvick som jag är har jag redan bestämt mig för exakt vad som ska köpas. Två objektiv till min kamera! Det ena är ett Canon EF 50mm f/1.4. Jag har 1.8:an i skrivande stund, men tänkte byta upp mig så här i lönetider. Med tanke hur mycket jag använder 1.8:an tror jag att 1.4:an passar mitt liv utmärkt!
Det andra objektivet är knappt ett objektiv. Många skulle nog kalla det en leksak. En mackapär. En sakgrunka. Det handlar om ett Holga HL-C 60mm f/8. Kort sagt är det ett objektiv som är tillverkat för att man ska kunna fota Holga-inspirerade bilder med sin digitala systemkamera. Även kallat a dream come true. Och det bästa av allt: kalaset är nästan gratis! Sakgrunkan beställde jag i dag för ynka 249 riksdaler. Ska bli spännande att testa den!
Det andra objektivet är knappt ett objektiv. Många skulle nog kalla det en leksak. En mackapär. En sakgrunka. Det handlar om ett Holga HL-C 60mm f/8. Kort sagt är det ett objektiv som är tillverkat för att man ska kunna fota Holga-inspirerade bilder med sin digitala systemkamera. Även kallat a dream come true. Och det bästa av allt: kalaset är nästan gratis! Sakgrunkan beställde jag i dag för ynka 249 riksdaler. Ska bli spännande att testa den!
24/08/2011
24 aug
Sedan mitt arga Telenor-inlägg har följande hänt: jag skickade ett mail till Telenor där jag länkade till inlägget. Därpå läste de uppenbarligen igenom det. I morse fick jag svar. De skrev att de beklagar det som har hänt. Som kompensation bjuder de på en månadsavgift på telefonen + att jag får ringa gratis till alla operatörer i två månader (det sistnämnda värt 200 pix, ungefär).
Det var ganska snällt av Telenor, tycker jag. Uppskattas i alla fall av en student. Nu hoppas jag bara på att Telenor verkligen bättrar sig gällande sina faktura-problem.
Det var ganska snällt av Telenor, tycker jag. Uppskattas i alla fall av en student. Nu hoppas jag bara på att Telenor verkligen bättrar sig gällande sina faktura-problem.
22/08/2011
22 aug
Blir galet besviken på Telenor, hela tiden! Förut hade jag bara mobilt bredband hos dem och hade aldrig några problem. Tyckte till och med att de var väldigt bra, eftersom de har gratisnummer till kundservice + korta väntetider både när man ringer och kopplar upp sig på deras kundchatt.
Men nu. I somras skaffade jag en iPhone med Telenor-abonnemang, och bestämde mig även för att byta ut mitt tidigare bredbandsabonnemang hos dem mot ett nytt, lite snabbare bredband. Följande saker har hänt sedan dess:
1) Jag och Victoria beställer var sin iPhone (exakt samma modell) med cirka 1 veckas mellanrum. Av någon anledning betalar hon 150 kr/månad för sin telefon, medan jag betalar 200 kr/månad. Ringer Telenor flera gånger och frågar varför. De vet inte. De påstår att det kan bli olika kostnader beroende på vem man pratar med. Det vill säga att olika människor hos Telenors kundservice kan erbjuda olika priser. Det låter helt galet, och det är det också.
2) Den första iPhone-räkningen kommer. Telenor försöker få mig att betala ungefär 400 kronor mer än vad jag ska betala. Det de har gjort är att de har lagt på avgifter som jag vid beställningen fick höra att jag inte skulle betala för, plus att de har "glömt" dra bort alla möjliga rabatter som man får tack vare att man är under 26 år. Jag ringer till Telenor och klagar, och de säger då att de har haft problem med sina fakturor och att det är därför detta har hänt.
3) Mitt bredbandsabonnemang går ut mitt i början av en månad. När den sista räkningen kommer är den dock på hela månadsbeloppet - 199 kronor. Jag ringer till Telenor och klagar. De säger återigen att de har haft problem med sina fakturor. Jag får en ny faktura på ungefär 50 kronor. Här försökte de alltså lura mig på ungefär 150 kronor, och därmed är jag uppe i 550 kronor totalt.
4) Min iPhone kommer inte inom en vecka, som utlovat. Jag väntar på avin men ingenting händer. Efter mer än en vecka ringer jag till Telenor och frågar var min telefon är, berättar att jag inte har fått den. Jag vet var den ska lämnas ut, så jag ber dem ge mig kollinumret så kanske jag kan gå och hämta den trots att jag inte har fått någon avi. Telenor säger att de på grund av bedrägeririsken inte kan ge mig kollinumret. Nähä. Jag får snällt vänta. Det går ett par dagar. Jag ringer igen, men får samma svar. Bedrägeririsk. När jag ringer en tredje gång och klagar på att ingen avi har kommit får jag dock höra något annat. Nu går det plötsligt att få kollinumret. En snäll kille ger mig numret och jag går och hämtar ut min telefon. Telenors personal verkar alltså följa lite olika regler. Allt verkar bero på vem man råkar hamna hos när man ringer dem. Det var förresten tur att jag fick det där kollinumret, för jag har fortfarande inte fått någon avi. (Avi-problemet är förmodligen inte Telenors fel, det har antagligen blivit någon miss hos posten, men problemet här gäller att Telenor inte var tillräckligt hjälpsamma och gav mig kollinumret direkt.)
5) Min första räkning för det nya bredbandet kommer. Nu försöker Telenor lura mig på 250 kronor, och därmed är jag uppe i den skandalösa summan 800 kronor. När jag ringde och beställde bredbandet lovade hon i kundtjänsten att jag inte skulle betala för anslutningsavgiften, men ändå fanns den med på räkningen (precis som när jag fick min första iPhone-räkning). Jag ringer och klagar. Killen i kundtjänsten drar bort anslutningsavgiften och skickar en ny faktura.
Det enda ordet som kan användas för att beskriva det här är tråkigt. Här gör man ett val att bli så kallad helkund hos Telenor, och så försöker de lura mig på 800 kronor inom loppet av två månader. Jag är student. Jag har inte ett överskott av pengar som jag gärna ger till Telenor. 800 kronor är sjukt mycket pengar för mig. Ett par t-shirtar. En tröja. Åtta stycken sprillans nya skivor. Två konsertbiljetter.
Att få en felaktig faktura en gång är okej. Det är ett ärligt misstag som vilket företag som helst kan göra. Men tre felaktiga fakturor. Det är inte okej. Och det handlade inte om några tior. Det handlade om 800 kronor. Och trots att jag har ringt och klagat många gånger nu på diverse saker (se punkt 1-5 ovan) har jag inte fått någon som helst kompensation; inte ens en ordentlig ursäkt. Telenor har inte ens sagt att de verkligen hoppas att det här inte ska hända igen. Förstår Telenor ens hur tråkigt det är att behöva ringa till dem för att man har fakturerats för en anslutningsavgift som man blev lovad inte skulle finnas med på fakturan? Det verkar inte så. De verkar över huvud taget inte ha någon koll på vilka avgifter som kommer med på fakturorna och inte. I fortsättningen kommer jag givetvis lusläsa alla mina Telenor-fakturor och se över att de har dragit bort alla rabatter ordentligt. Tråkigt att jag ska behöva göra det, men bevisligen nödvändigt.
Men nu. I somras skaffade jag en iPhone med Telenor-abonnemang, och bestämde mig även för att byta ut mitt tidigare bredbandsabonnemang hos dem mot ett nytt, lite snabbare bredband. Följande saker har hänt sedan dess:
1) Jag och Victoria beställer var sin iPhone (exakt samma modell) med cirka 1 veckas mellanrum. Av någon anledning betalar hon 150 kr/månad för sin telefon, medan jag betalar 200 kr/månad. Ringer Telenor flera gånger och frågar varför. De vet inte. De påstår att det kan bli olika kostnader beroende på vem man pratar med. Det vill säga att olika människor hos Telenors kundservice kan erbjuda olika priser. Det låter helt galet, och det är det också.
2) Den första iPhone-räkningen kommer. Telenor försöker få mig att betala ungefär 400 kronor mer än vad jag ska betala. Det de har gjort är att de har lagt på avgifter som jag vid beställningen fick höra att jag inte skulle betala för, plus att de har "glömt" dra bort alla möjliga rabatter som man får tack vare att man är under 26 år. Jag ringer till Telenor och klagar, och de säger då att de har haft problem med sina fakturor och att det är därför detta har hänt.
3) Mitt bredbandsabonnemang går ut mitt i början av en månad. När den sista räkningen kommer är den dock på hela månadsbeloppet - 199 kronor. Jag ringer till Telenor och klagar. De säger återigen att de har haft problem med sina fakturor. Jag får en ny faktura på ungefär 50 kronor. Här försökte de alltså lura mig på ungefär 150 kronor, och därmed är jag uppe i 550 kronor totalt.
4) Min iPhone kommer inte inom en vecka, som utlovat. Jag väntar på avin men ingenting händer. Efter mer än en vecka ringer jag till Telenor och frågar var min telefon är, berättar att jag inte har fått den. Jag vet var den ska lämnas ut, så jag ber dem ge mig kollinumret så kanske jag kan gå och hämta den trots att jag inte har fått någon avi. Telenor säger att de på grund av bedrägeririsken inte kan ge mig kollinumret. Nähä. Jag får snällt vänta. Det går ett par dagar. Jag ringer igen, men får samma svar. Bedrägeririsk. När jag ringer en tredje gång och klagar på att ingen avi har kommit får jag dock höra något annat. Nu går det plötsligt att få kollinumret. En snäll kille ger mig numret och jag går och hämtar ut min telefon. Telenors personal verkar alltså följa lite olika regler. Allt verkar bero på vem man råkar hamna hos när man ringer dem. Det var förresten tur att jag fick det där kollinumret, för jag har fortfarande inte fått någon avi. (Avi-problemet är förmodligen inte Telenors fel, det har antagligen blivit någon miss hos posten, men problemet här gäller att Telenor inte var tillräckligt hjälpsamma och gav mig kollinumret direkt.)
5) Min första räkning för det nya bredbandet kommer. Nu försöker Telenor lura mig på 250 kronor, och därmed är jag uppe i den skandalösa summan 800 kronor. När jag ringde och beställde bredbandet lovade hon i kundtjänsten att jag inte skulle betala för anslutningsavgiften, men ändå fanns den med på räkningen (precis som när jag fick min första iPhone-räkning). Jag ringer och klagar. Killen i kundtjänsten drar bort anslutningsavgiften och skickar en ny faktura.
Det enda ordet som kan användas för att beskriva det här är tråkigt. Här gör man ett val att bli så kallad helkund hos Telenor, och så försöker de lura mig på 800 kronor inom loppet av två månader. Jag är student. Jag har inte ett överskott av pengar som jag gärna ger till Telenor. 800 kronor är sjukt mycket pengar för mig. Ett par t-shirtar. En tröja. Åtta stycken sprillans nya skivor. Två konsertbiljetter.
Att få en felaktig faktura en gång är okej. Det är ett ärligt misstag som vilket företag som helst kan göra. Men tre felaktiga fakturor. Det är inte okej. Och det handlade inte om några tior. Det handlade om 800 kronor. Och trots att jag har ringt och klagat många gånger nu på diverse saker (se punkt 1-5 ovan) har jag inte fått någon som helst kompensation; inte ens en ordentlig ursäkt. Telenor har inte ens sagt att de verkligen hoppas att det här inte ska hända igen. Förstår Telenor ens hur tråkigt det är att behöva ringa till dem för att man har fakturerats för en anslutningsavgift som man blev lovad inte skulle finnas med på fakturan? Det verkar inte så. De verkar över huvud taget inte ha någon koll på vilka avgifter som kommer med på fakturorna och inte. I fortsättningen kommer jag givetvis lusläsa alla mina Telenor-fakturor och se över att de har dragit bort alla rabatter ordentligt. Tråkigt att jag ska behöva göra det, men bevisligen nödvändigt.
17/08/2011
17 aug
Det här med att växa upp. Att folk runt omkring en tror att man håller på att bli vuxen. Det är vad som förväntas. Med all rätt. Från utsidan kan vardagen möjligtvis se relativt vuxen:ig ut. Plötsligt är man en sådan som bor i en lägenhet, skriver matlista varje vecka, planerar vilken dag storhandling ska ske, dricker tre koppar kaffe om dagen, pratar om var julen bör firas, konstaterar att man inte har tid för det man egentligen har lust att göra bara för att någon deadline ligger och gnager på samvetet. En tenta. En akademisk bok som måste läsas i trots att gubben som har skrivit den verkar vara en torrboll som inte ens har ansträngt sig genom att stoppa in en bild eller två i sin bok.
Jag vet inte. Jag funderar på sådant här ibland. Hur mitt liv ser ut. Hur jag som pubbe-unge föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Om jag sviker mitt pubbe-jag när jag låter vardagen se ut som den gör. När jag var yngre lovade jag exempelvis mig själv att när jag inte längre bodde hemma skulle mina väggar inte prydas av tavlor utan av mina affischer. Jag var så pass mogen att jag förstod att jag inte skulle vilja ha affischtäckta väggar av det slag jag hade som fjortonåring, men jag lovade mig själv att det enda som skulle sitta i ramar på mina väggar var konsert- och andra bandaffischer. Blink-182. Lars Winnerbäck. Och så vidare. I stora, svarta ramar. Jag föreställde mig antagligen att jag bara skulle äta supergoda maträtter, typ kyckling, pommes och tzatsiki varje dag. För varför äta något annat när man ändå väljer själv? Jag planerade att sitta uppe hela nätterna och bara lyssna på musik och spela tv-spel och Sims och jag skulle aldrig torka golvet för jag förstod över huvud taget inte syftet med det och jag skulle sätta klistermärken överallt för de är snygga och så skulle jag köpa skivor hela tiden och mina skivor skulle kunna staplas på golvet utan att någon hade något emot det.
Så sitter man här. I sin tvåa. Med kaffekoppen framför sig. Redan i min första lägenhet sprack min affisch-plan. Visst, jag hade några affischer i ramar uppe. Men snart fick jag en Lena Linderholm-tavla av mamma och pappa som jag satte upp rakt över soffan. Lena Linderholm. Mitt pubbe-jag skulle bitch-slappa mig i ansiktet om jag påstod att jag dessutom väntar på att mamma och pappa ska låta mig (och Victoria) förvalta en till Lena Linderholm-tavla. Lena är liksom en gråhårig tant som målar blommor och vattenkannor. Hon är inte ens cool. Men jag kan inte rå för det. Nu när väl har flyttat hemifrån och fått lite distans till mitt pubbe-jag tycker jag att Lena målar fina tavlor. Och när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag att många av deras tavlor - tavlor jag har haft omkring mig under hela min uppväxt men aldrig riktigt lagt märke till - är fina. Jag vill ha fler tavlor hemma. Blandat med mina affischer. De finns kvar. Två stycken sitter inramade över soffan. En står inramad på golvet bredvid bokhyllan. Jag har lyckats övertala min fruga om att vi ska sätta upp två affischer i hallen, också. Jag har bara inte bestämt vilka än.
Över huvud taget är flytta hemifrån-livet förvånansvärt olikt hur man hade föreställt sig det hela. Det finns en matbudget. Det är därför man inte kan äta lyxig mat varje dag. Man måste äta korv stroganoff ibland och soppa vissa dagar. Annars kan man inte köpa skivor när man känner för det. Pengar finns i begränsad upplaga även som hemifrånflyttad. Det visste man inte när man var fjorton. I början när jag hade flyttat hemifrån, när jag fortfarande gick i gymnasiet, ägnade jag mig ibland åt uppesittarnätter när jag drack te och åt mackor och spelade Tony Hawk. Men där fanns en hake man inte tänkte på när man var en pubbe-unge: när man bara har sovit ett par timmar blir man trött dagen efter. Koncentrationssvårigheter. Man lyssnar inte på lärarna i skolan (vissa valde man ju som ungdom ständigt att inte lyssna på, eftersom de var skrämmande ointressanta/sega/inkompetenta, men nu syftar jag på de lärare man faktiskt brukade lyssna på). Där sprack alltså drömmen om att ägna nätterna åt annat än att sova (i alla fall om det handlar om flera nätter i sträck).
Som ni märker så tycks jag vara mer och mer vuxen ju mer jag funderar över det. Jag resonerar annorlunda än mitt pubbe-jag som satt på sitt rum och samlade Good Charlotte-bilder i sju olika datamappar (en för varje bandmedlem + en för gruppbilder + en för Maddens) och tjafsade med folk på Lunarstorm. Men samtidigt; jag kan inte förstå att jag snart är 22 år. Jag känner mig som 17. Jag unnar mig ibland att ställa in pluggdagar och i stället ägna mig åt Sims eller att leta upp nya band på Internet. Jag torkar inte alltid golvet när jag städar. Ibland orkar jag inte ens dammsuga under sängen. Ibland äter jag och Victoria kladdkaka en helt vanlig vardagkväll. Ibland äter vi middag klockan nio. Min förkärlek för klistermärken sprudlar fritt på en mjölkpall som främst används för att stapla skivor på. Jag verkar alltså inte vara helt vuxen. Än.
Nu kanske ni undrar vart det här ska leda, egentligen. Svaret är att det inte leder någonstans. Det är en sammanställning av tankar gällande hur saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, men ändå - på något sätt - ganska likt. Och för att göra mitt naiva pubbe-jag tillfreds tänker jag anordna en skolk-dag. I höst. Jag plus vänner ska skita i allt vad universitet och föreläsningar heter den dagen och bara spela tv-spel och äta pizza hela dagen. Det är jag skyldig mig själv. Mitt fjortonåriga jag hade verkligen velat ha en skolk-dag. Vuxenlivet ska inte tas på för stort allvar. Det har jag lärt mig.
PS: Alla som vill vara med på min skolk-dag kan höra av sig till mig. Det blir väl i september någon gång. Vill ingen annan vara med tänker jag spela och äta pizza själv, bara så att ni vet. Ingen kan stoppa mig! DS.
Jag vet inte. Jag funderar på sådant här ibland. Hur mitt liv ser ut. Hur jag som pubbe-unge föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Om jag sviker mitt pubbe-jag när jag låter vardagen se ut som den gör. När jag var yngre lovade jag exempelvis mig själv att när jag inte längre bodde hemma skulle mina väggar inte prydas av tavlor utan av mina affischer. Jag var så pass mogen att jag förstod att jag inte skulle vilja ha affischtäckta väggar av det slag jag hade som fjortonåring, men jag lovade mig själv att det enda som skulle sitta i ramar på mina väggar var konsert- och andra bandaffischer. Blink-182. Lars Winnerbäck. Och så vidare. I stora, svarta ramar. Jag föreställde mig antagligen att jag bara skulle äta supergoda maträtter, typ kyckling, pommes och tzatsiki varje dag. För varför äta något annat när man ändå väljer själv? Jag planerade att sitta uppe hela nätterna och bara lyssna på musik och spela tv-spel och Sims och jag skulle aldrig torka golvet för jag förstod över huvud taget inte syftet med det och jag skulle sätta klistermärken överallt för de är snygga och så skulle jag köpa skivor hela tiden och mina skivor skulle kunna staplas på golvet utan att någon hade något emot det.
Så sitter man här. I sin tvåa. Med kaffekoppen framför sig. Redan i min första lägenhet sprack min affisch-plan. Visst, jag hade några affischer i ramar uppe. Men snart fick jag en Lena Linderholm-tavla av mamma och pappa som jag satte upp rakt över soffan. Lena Linderholm. Mitt pubbe-jag skulle bitch-slappa mig i ansiktet om jag påstod att jag dessutom väntar på att mamma och pappa ska låta mig (och Victoria) förvalta en till Lena Linderholm-tavla. Lena är liksom en gråhårig tant som målar blommor och vattenkannor. Hon är inte ens cool. Men jag kan inte rå för det. Nu när väl har flyttat hemifrån och fått lite distans till mitt pubbe-jag tycker jag att Lena målar fina tavlor. Och när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag att många av deras tavlor - tavlor jag har haft omkring mig under hela min uppväxt men aldrig riktigt lagt märke till - är fina. Jag vill ha fler tavlor hemma. Blandat med mina affischer. De finns kvar. Två stycken sitter inramade över soffan. En står inramad på golvet bredvid bokhyllan. Jag har lyckats övertala min fruga om att vi ska sätta upp två affischer i hallen, också. Jag har bara inte bestämt vilka än.
Över huvud taget är flytta hemifrån-livet förvånansvärt olikt hur man hade föreställt sig det hela. Det finns en matbudget. Det är därför man inte kan äta lyxig mat varje dag. Man måste äta korv stroganoff ibland och soppa vissa dagar. Annars kan man inte köpa skivor när man känner för det. Pengar finns i begränsad upplaga även som hemifrånflyttad. Det visste man inte när man var fjorton. I början när jag hade flyttat hemifrån, när jag fortfarande gick i gymnasiet, ägnade jag mig ibland åt uppesittarnätter när jag drack te och åt mackor och spelade Tony Hawk. Men där fanns en hake man inte tänkte på när man var en pubbe-unge: när man bara har sovit ett par timmar blir man trött dagen efter. Koncentrationssvårigheter. Man lyssnar inte på lärarna i skolan (vissa valde man ju som ungdom ständigt att inte lyssna på, eftersom de var skrämmande ointressanta/sega/inkompetenta, men nu syftar jag på de lärare man faktiskt brukade lyssna på). Där sprack alltså drömmen om att ägna nätterna åt annat än att sova (i alla fall om det handlar om flera nätter i sträck).
Som ni märker så tycks jag vara mer och mer vuxen ju mer jag funderar över det. Jag resonerar annorlunda än mitt pubbe-jag som satt på sitt rum och samlade Good Charlotte-bilder i sju olika datamappar (en för varje bandmedlem + en för gruppbilder + en för Maddens) och tjafsade med folk på Lunarstorm. Men samtidigt; jag kan inte förstå att jag snart är 22 år. Jag känner mig som 17. Jag unnar mig ibland att ställa in pluggdagar och i stället ägna mig åt Sims eller att leta upp nya band på Internet. Jag torkar inte alltid golvet när jag städar. Ibland orkar jag inte ens dammsuga under sängen. Ibland äter jag och Victoria kladdkaka en helt vanlig vardagkväll. Ibland äter vi middag klockan nio. Min förkärlek för klistermärken sprudlar fritt på en mjölkpall som främst används för att stapla skivor på. Jag verkar alltså inte vara helt vuxen. Än.
Nu kanske ni undrar vart det här ska leda, egentligen. Svaret är att det inte leder någonstans. Det är en sammanställning av tankar gällande hur saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, men ändå - på något sätt - ganska likt. Och för att göra mitt naiva pubbe-jag tillfreds tänker jag anordna en skolk-dag. I höst. Jag plus vänner ska skita i allt vad universitet och föreläsningar heter den dagen och bara spela tv-spel och äta pizza hela dagen. Det är jag skyldig mig själv. Mitt fjortonåriga jag hade verkligen velat ha en skolk-dag. Vuxenlivet ska inte tas på för stort allvar. Det har jag lärt mig.
PS: Alla som vill vara med på min skolk-dag kan höra av sig till mig. Det blir väl i september någon gång. Vill ingen annan vara med tänker jag spela och äta pizza själv, bara så att ni vet. Ingen kan stoppa mig! DS.
17 aug
10. A song that makes you fall asleep
Explosions In The Sky - Your Hand In Mine
Det var inte många år sedan jag upptäckte Explosions In The Sky. Många gånger sedan dess har jag fullkomligen drunknat i deras ljuvliga skivor; uppskattat friheten i att själv få bestämma vad en låt handlar om utan att styras av någon annans ord. Det är det som är charmen med instrumental musik. Den blir personlig på ett helt annat sätt än musik med ord. Här sätter man själv orden. Och orden kan i sin tur variera från gång till gång. Beroende på hur man känner sig. Hur man mår.
Your Hand In Mine är en lagom lugn Explosions-låt. Den trevar sig fram, minut efter minut, utan drastiska vändpunkter. Därför passar den bra att sova till. Den är lugnande.
Explosions In The Sky - Your Hand In Mine
Det var inte många år sedan jag upptäckte Explosions In The Sky. Många gånger sedan dess har jag fullkomligen drunknat i deras ljuvliga skivor; uppskattat friheten i att själv få bestämma vad en låt handlar om utan att styras av någon annans ord. Det är det som är charmen med instrumental musik. Den blir personlig på ett helt annat sätt än musik med ord. Här sätter man själv orden. Och orden kan i sin tur variera från gång till gång. Beroende på hur man känner sig. Hur man mår.
Your Hand In Mine är en lagom lugn Explosions-låt. Den trevar sig fram, minut efter minut, utan drastiska vändpunkter. Därför passar den bra att sova till. Den är lugnande.
16/08/2011
16 aug
9. A song that you can dance to
Det skulle aldrig falla mig in att dansa. Bland folk, alltså. I min ensamhet, eller möjligtvis när jag och Victoria står och borstar tänderna, går det bra att ta en svängom.
En sak jag dock gör - endast i min ensamhet, inte ens Victoria har bevittnat detta - är att spela luftgitarr. Gärna när jag städar. Gärna föreställandes Claudio Sanchez. Ni vet. Håret, liksom. Det böljande svarta krullet och den extremt originella rösten. Gärna Three Evils (Embodied In Love And Shadow). Gärna slutet av låten. En ypperlig städlåt som man bara måste öppna sitt sinne för och lätta på sitt hjärta och låtsas i en minut att man är Claudio och att man har krullet och dubbel-gitarren och rösten och känslan han verkar ha när han spelar låten live.
Ärligt talat. Det är en av de bästa låtarna någonsin.
Det skulle aldrig falla mig in att dansa. Bland folk, alltså. I min ensamhet, eller möjligtvis när jag och Victoria står och borstar tänderna, går det bra att ta en svängom.
En sak jag dock gör - endast i min ensamhet, inte ens Victoria har bevittnat detta - är att spela luftgitarr. Gärna när jag städar. Gärna föreställandes Claudio Sanchez. Ni vet. Håret, liksom. Det böljande svarta krullet och den extremt originella rösten. Gärna Three Evils (Embodied In Love And Shadow). Gärna slutet av låten. En ypperlig städlåt som man bara måste öppna sitt sinne för och lätta på sitt hjärta och låtsas i en minut att man är Claudio och att man har krullet och dubbel-gitarren och rösten och känslan han verkar ha när han spelar låten live.
Ärligt talat. Det är en av de bästa låtarna någonsin.
10/08/2011
10 aug
Jag ger upp DeviantArt och Flickr. Ingen sida lämpar sig så bra för mina foton som Tumblr. beakphoto.tumblr.com är adressen till min nya Tumblr-sida, som alltså endast innehåller mina egna foton och ingenting annat. En sida som är lätt att navigera inom och som dessutom erbjuder en bra och snygg översiktsbild (se arkivet på bilden ovan).
Vill ni skåda mina foton får ni alltså framöver vända er till min Tumblr-sida. Min andra Tumblr-sida finns givetvis fortfarande kvar, men på den samlar jag ju som bekant bara saker jag finner intressanta för stunden. Den är som ett evigt pågående kollage. Det är en bra hobby. Som att klippa och klistra på papper, men man gör det på nätet i stället. Terapi, kan man säga.
06/08/2011
6 aug
8. A song that you know all the words to
Badly Drawn Boy - I Was Wrong
Badly Drawn Boy är en av mina absoluta favoritmusiker. Han är helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis. I Was Wrong är en av hans bästa låtar, enligt mig. Den är kort men träffande. Texten är oslagbar. Det är en sådan text som är så perfekt att jag skulle kunna tatuera in den någonstans (oroa dig inte, mamma, jag ska inte göra det). Det är en text jag tänker på ofta. Den dyker upp i huvudet titt som tätt. Härjar. Grabbar tag i mig och för mig framåt.
Tyvärr hittade jag inget YouTube-klipp med I Was Wrong, men den finns på Spotify och Wimp. Texten bjuder jag på här:
I always hoped I'd build my world around you
And it's a miracle I ever found you
Do the colours of the rainbow radiate to everyone
Now I don't know how I could live without you
But certainly I know I'm not about to
I don't believe in anything I see unless I can feel it too
Jo, den är så kort. Och den behöver inte vara längre. Allt finns ju där, redan.
Badly Drawn Boy - I Was Wrong
Badly Drawn Boy är en av mina absoluta favoritmusiker. Han är helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis. I Was Wrong är en av hans bästa låtar, enligt mig. Den är kort men träffande. Texten är oslagbar. Det är en sådan text som är så perfekt att jag skulle kunna tatuera in den någonstans (oroa dig inte, mamma, jag ska inte göra det). Det är en text jag tänker på ofta. Den dyker upp i huvudet titt som tätt. Härjar. Grabbar tag i mig och för mig framåt.
Tyvärr hittade jag inget YouTube-klipp med I Was Wrong, men den finns på Spotify och Wimp. Texten bjuder jag på här:
I always hoped I'd build my world around you
And it's a miracle I ever found you
Do the colours of the rainbow radiate to everyone
Now I don't know how I could live without you
But certainly I know I'm not about to
I don't believe in anything I see unless I can feel it too
Jo, den är så kort. Och den behöver inte vara längre. Allt finns ju där, redan.
05/08/2011
5 aug
Känner även att jag måste berätta om den brinnande tv:n för er. Here we go här går vi: i onsdags kväll satt hela familjen och tittade på den engelska versionen av Wallander (rekommenderas ej, fattar inte konceptet med engelska Wallander, men det är en annan historia). Mamma och pappa skulle gå och lägga sig mitt i filmen, så då bestämde jag och Victoria att vi skulle se klart filmen ute i den lilla stugan där vi sover om nätterna. Jag sa åt pappa att sätta i antennsladden till tv:n där ute, eftersom den nog inte var i. Sagt och gjort gick pappa ut och fixade sladden. Klockan var runt tjugo över nio. Eftersom vi skulle missa så lite som möjligt av filmen tyckte Victoria och jag att det var bäst att vi satt inne i den stora stugan fram tills nyheterna vid tio, och därefter förflytta oss.
Snart ändrade vi oss dock. Jag höll på att somna så Victoria sa att vi kunde förflytta oss in till den lilla stugan tidigare. Hon gjorde sig i ordning för natten. När hon var klar skulle jag borsta tänderna och allt det där. Då sa Victoria att hon skulle gå ut i lilla stugan medan jag borstade och hade mig. Efter cirka fem minuter kommer Victoria inrusandes i stora stugan igen och börjar banka på badrumsdörren. "Du måste öppna!" sa hon. "Va?" slöddrade jag fram (munnen full av löddrig tandkräm). "Det ryker ur tv:n!" Där blev det så klart fart på mig. Sköljde ur det mesta av löddret ur munnen och sprang in till mammas och pappas sovrum. "Pappa! Tv:n brinner!" sa jag och sprang ut till Victoria som redan var tillbaka vid lilla stugan. Halva lilla stugan (på bredden) var halvfylld (på höjden) av rök. Brandlarmet hade alltså inte gått igång. Jag gick in i stugan för att kolla vad som hände i tv:n och även för att ta bort brandlarmet så att inte hela stugområdet skulle vakna upp och undra vad som var på gång. I tv:n, precis innanför knapparna, under själva skärmen, såg man glöd. Pappa kom ut i stugan. Vi fattade ingenting. Vi visste inte riktigt var vi skulle göra, men att vi måste lyfta ut tv:n. Wallander-filmen var i full gång, trots att det glödde.
I nästa sekund började dock glöden tillta. Den blev lågor. Inne i tv:n härjade nu små lågor och tv:n sa poff och Wallander försvann och det blev svart. Pappa tog tag i tv:n för att lyfta ut den. Sedan kom han på att han måste dra ur alla sladdar. Det gjorde han. Sedan lyfte han tjock-tv:n och ställde den på gräset utanför stugan. Då var nästa fråga: vad ska vi göra nu? Vad gör man med en brinnande tv, liksom? Ännu en sak man inte fick lära sig i skolan. Jag förstår inte. Skolan är värdelös när det kommer till verklighetsförankring! Det här med att lära sig hantera brandsituationer, det måste bli ett större undervisningsområde, tycker jag. Släng in det i hemkunskapen, eller något. Pappa kom dock fram till att vi måste hälla vatten på den. Jag blev nervös. Vatten på en grej med el i? Går det verkligen? "Ja, men vad ska vi göra då?" frågade pappa och där hade han ju en poäng. Han tog en hink och fyllde den med vatten från en tunna och precis när han gjorde det såg jag och Victoria hur lågorna inne i tv:n blev större och liksom flammade upp över tv-skärmen. "Okej, men stå långt ifrån när du kastar vattnet!" sa jag till pappa.
Att kasta vatten på en brinnande tv som sladdarna är utdragna ur är tydligen inte farligt, kan jag härmed meddela. Pappa gick för att fylla på hinken igen, och jag hittade en vattenkanna jag kunde fylla med vatten. Vi hällde vatten några gånger till på tv:n tills den verkade slockna. Vid det här laget hade även mamma kommit upp ur sängen och ut från den stora stugan. Vi sa att tv:n brann och hon blev så klart väldigt förvånad. Efter några minuter hällde pappa lite mer vatten på tv:n, för att försäkra sig om att den verkligen var släckt. Vi öppnade alla fönster i lilla stugan för att försöka få bort så mycket rök som möjligt. Det konstaterades dock ganska snart att jag och Victoria inte kunde sova där den natten. Vi sov i våningssängen i mitt och Theréses gamla sovrum.
Ja, det var den berättelsen. Medan vi stod där och tittade på tv:n, och hålet där plasten hade smält och de svarta spåren av lågorna på skärmen, var vi alla väldigt förvånade. Lite chockade, tror jag. Om Victoria hade väntat på mig inne i den stora stugan medan jag borstade tänderna, då hade förmodligen hela den lilla stugan börjat brinna. Om vi verkligen hade suttit kvar i den stora stugan ända till nyheterna, då hade vi tittat ut och sett hur den lilla stugan stod i lågor. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha i oturen. Det kunde ha blivit så att vi hade gått ut till lilla stugan för att titta på filmen, men tröttnat på den efter två minuter och sedan stängt av. Då hade kanske den där tv:n börjat ryka och pysa lite, lite, lite inifrån. Och sedan ökat gradvis medan vi låg och sov. Det hade inte heller varit så skojigt. Att vakna upp i en rökig stuga och inte fatta någonting.
Men som jag skrev på Twitter härom dagen: tv:n tänkte förmodligen precis som Neil Young. Han har ju många gånger sjungit "It's better to burn out than to fade away". Ett originellt farväl från den sista tjock-tv:n i familjens ägo.
5 aug
Victoria och jag har haft lite semester. Fem dagar, närmare bestämt. Vi har hunnit besöka både Nyköping och Trosa. I Nyköping blev det bara en snabbvisit - en middag i hamnen med Victorias mamma och Carl-Arne. Morgonen efter det tog vi bussen till Trosa. Under måndagen och tisdagen gjorde vi inte så mycket. En fika i Trosa (självklart på Hannahs - godare vaniljbullar får man leta länge efter!). Badade i sjön vid sommarstugan. Låg i solstolar och läste. Spelade Wordfeud (jag). Klippte gräset. Sandpapprade och oljade om utemöbler.
På onsdagen åkte vi till Mariefred. Promenerade runt i butiker och längs vattnet. Tittade på Gripsholms slott. Fikade medtaget fika (kaffe och mammas vaniljbullar). Lunchade på Taxinge slott. Åkte till Skottvångs gruva. Mamma och pappa skulle köpa grillkol från Skottvång, och jag fick äntligen se hur det ser ut inne i restaurangen där (många spelningar har de - synd att det ligger helt off). På torsdagen åkte vi in till Trosa igen. Gick runt bland butikerna, träffade gamla bekanta (svårt att undvika när man är i en så liten stad). Sedan åt vi lunch och efter det åkte vi tillbaka till sommarstugan. På eftermiddagen badade vi igen.
Bra dagar har det varit, i alla fall! Mysigt att komma till landet och kaffa med mammis och pappis. Tror att de gillade att få lite sällskap av mig och Victoria, också. Nu får ni njuta av lite bilder från dagarna som gått. Inleder med en gullig bild på en död insekt.
Subscribe to:
Posts (Atom)