Denna affisch såg jag i en Hemnet-annons i dag. Det var alltså foton på en bostad där själva affischen stod inramad på en sideboard. I en lägenhet med uppenbar brist på just böcker (det fanns inte en enda bok eller bokhylla i hela bostaden - det enda läsbara som syntes var ett fåtal tidningar) måste ju detta vara något slags skämt från ägarnas sida? En affisch med sarkastisk underton? Snälla, säg att det är så. Annars är det hela lika sorgligt som när människor skriver "Live, laugh, love" på väggen eller köper en "Carpe diem"-kudde och lägger i soffan. När jag hör live laugh love vill jag liksom inte leva skratta älska utan helst dö gråta hata. Så är det bara. På något sätt känns det som ett rop på hjälp att behöva krydda hemmet med "peppiga" budskap. En stark vilja att livet ska vara något det inte är, och därför måste orden upp i bostaden så att man till slut förhoppningsvis har hjärntvättat sig själv till att tro på dem. Precis så känns "I cannot live without books"-affischen. Det enklaste är ju alltid att måla upp en bild av sig själv genom att säga att man tycker om något. Man ser den där affischen varje dag och intalar sig att man är en sådan som läser mycket. Och hoppas att alla som besöker ens hem också ska tro det.
What a time to be alive, helt enkelt. I ren protest får jag lust att rama in ett A4 där jag med första bästa bläckpenna slarvigt skrivit: "döden närmar sig. gråten har fastnat i halsen. hatet är bensinen." Vore bara kul att se hur folk reagerar på den peppen. Lite som en plot twist, kan man säga.
No comments:
Post a Comment