På valborg befann jag mig ju alltså i Skarpnäck av alla ställen för att se The Hotelier. Stockholm Straight Edge hade arrangerat en minifestival kallad Firestorm Fest, och totalt spelade massor av band. Jag såg dock bara tre av dessa. Egentligen skulle jag ha åkt dit med Lauren, men hon hade råkat dubbelboka sig och jag ville för allt i världen inte missa The Hotelier så jag åkte dit själv.
Ett av banden jag såg var I Love Your Lifestyle. Jag hade aldrig hört dem innan men förstod redan efter en halv låt att detta är ett band för mig. Poppig emo-energi. Ska lyssna lite mer på dem framöver.
Så här såg det ut när The Hotelier laddade upp. Medan de gjorde det stod jag och drömde mig tillbaka till våren för två år sedan när jag bara lyssnade på Home, Like Noplace Is There.
dog på stört när de började
Det här var The Hoteliers första spelning i Sverige. Vi var inte särskilt många i publiken så det känns lite speciellt att ha varit med om detta ögonblick. Det var ovärderligt att äntligen få ta del av deras låtar live, eftersom Home-skivan på så kort tid den där våren stormade upp på min topplista över de bästa albumen någonsin. Och där ligger den än. I topp. Jag tror att det bara har hänt två gånger de senaste sex åren att ett album av ett relativt okänt band kommit att bli en av mina favoritskivor någonsin. Old Pride av Pianos Become the Teeth är den andra skivan. Möjligtvis håller Sprained Ankle av Julien Baker på att bli nästa bubblare på listan.
Då återstår bara att tacka Stockholm Straight Edge för att återigen ha fixat en enormt efterlängtad bokning. Så tacksam över att bo i Stockholm och kunna njuta av alla spelningar här. Efter att ha tillbringat många år i spelningsfattiga städer är det liksom något jag värdesätter väldigt högt i mitt liv.
No comments:
Post a Comment