28 feb

Det knastrar ur ett av våra eluttag. Är det farligt, eller?

Arkiveras under saker man inte fick lära sig i skolan.

28 feb

Sitter och lyssnar på den här låten. Slås av hur episkt hela det här albumet är. Det är ett helt superbt album, utan skavanker. Alla låtar på skivan håller år ut och år in; texterna känns aldrig förlegade och de instrumentala bitarna känns alltid lika aktuella. Undrar hur många gånger jag har hört den skivan. Så pass många att den känns som en del av mitt hjärtas slag, i alla fall.

28 feb

Oj. Mina misstankar har precis besannats. Min gamla musiklärare från högstadiet är pappa till en framgångsrik, svensk artist. En av alla de där tjejerna med gitarr, ni vet. Det hela började med att jag läste en intervju med artisten i en svensk dagstidning. Där berättades det en del korta grejer om pappan och jag började ganska snart ana att det var min gamla lärare.


Musikläraren vi hade i högstadiet tyckte om att prata om sin dotter, har bland annat för mig att han nämnde att hon hade spelat med Lisa Miskovsky, eller om hon hade skrivit en låt till henne eller hur det nu var. Jag minns inte exakt. Alla minnen, ihop med fragmenten ur dagstidningsintervjun, promenerade raskt i en och samma riktning: läraren är artistens pappa.

Jaha, och vad i hela bänken ska jag med den informationen till? tänker du kanske nu. Det har jag faktiskt ingen aning om. Men jag kan berätta spektakulära saker om läraren och hans musikundervisning. På den här tiden bodde jag i hålan guppet i vägen orten Trosa. För mig, som var ett barn (kanske 13 år), verkade det logiskt att under musiktimmarna spelar man musik. Men icke. Eftersom Trosa hade (har kanske fortfarande) en musikskola (ni vet en sådan där man får ansluta sig till för att spela musik tillsammans med andra på fritiden) gick det inte för sig att så mycket som röra ett instrument under musiktimmarna. Det här gjorde vi i stället: alla fick säga vilken musik de gillar. Alla killar svarade Millencolin. Sedan pratade läraren i timmar (kändes det som) om att han har tinnitus.

En annan gång fick vi göra något slags arbete om en musikgrupp. Jag valde Linkin Park. Under en hel lektion försökte läraren lära oss ungar att hitta c-tonen på ett piano. Man fick inte visa, utan var tvungen att beskriva i ord var c-tonen fanns. Men man fick inte säga "ovanför nyckelhålet", eftersom alla pianon inte har ett nyckelhål under c-tonen bara för att just det pianot vi råkade titta på hade det. Ingen fick för övrigt röra pianot. En gång skulle vi göra något med hjälp av datorer (minns inte vad), men det enda vi lärde oss var hur man sätter igång en dator och startar rätt program. Anledningen till att vi inte kom längre var att läraren inte accepterade att någon skenade iväg och började trycka på saker han inte hade sagt åt oss att trycka på - straffet som utdelades så fort någon skenade iväg blev att hela klassen fick starta om datorerna. Så där höll det på. Starta dator - någon tryckte på något - stänga av. Starta dator - någon tryckte på något - stänga av. Och så vidare.

Vad jag lärde mig om musik under musiktimmarna? Inte ett skvatt. Jag minns inte ens var c-tonen sitter, förutom att den är någonstans kring mitten. Har inget mer att tillägga i detta ämne. Inlägget bör mest ses som ett slags flashback i mitt liv och minnena är så klart otroligt subjektiva eftersom de kluckar runt i min högst personliga hjärnsubstans.

28 feb

Jessica har hängt med fotografen Annika af Klercker den senaste veckan. Det är otroligt tufft eftersom Klercker tar bilder som är så fina att det sticker i ögonen på en. Jessica tar också fina bilder. Om ni vill se några av Jessicas foton kan ni kolla på blogginlägget Annika af Klercker har tillägnat Jessica, eller galoppera in på Jessicas blogg. Eller varför inte både och?

Bilden ovan har jag tagit. Det var något slags fotouppgift i gymnasiet där jag skulle få fram Jessicas personlighet i ett porträtt. Jessica tycker om att rita och att åka skateboard, så jag fotade henne helt enkelt när hon ritade en skateboard. Det är en gammal bild, men jag gillar den.

PS: Jessica, hästbilderna var skitsnygga!

27 feb

En kille jag har lyssnat på en del de senaste veckorna är Christopher Smith. Hans skiva The Beckon Call från förra året är väldigt fin, lugn, mysig, drömsk och välgjord. Avskalad, men ändå tillräcklig. Christopher har bara 906 lyssnare på Last.fm, och jag förstår verkligen inte varför. Att lyssna på honom känns som att sitta på ett luddigt moln och titta ner på mänskligheten, alternativt som att se slow motion-flygande måsar när man blickar mot himlen och solen sticker i ögonen.

Lyssna gärna på Christopher Smith på Spotify, eller varför inte ladda ner en gratislåt här.

26 feb

Ibland blir jag extra glad över att jag har valt att bli just lärare. Råkade alldeles nyss komma in på en blogg, och där hade ungen skrivit "pricennt" i stället för "present".

Dog en smula.

Sedan slog det mig: när jag blir lärare och har egna elever att styra och ställa över kan jag lära dem att stava rätt (så att folk begriper vad de vill ha sagt - det är ju typ det viktigaste i hela världen).

Tillägg kanske två minuter senare: hamnade nyss i en annan blogg. Där hade ungen skrivit "gemföra" i stället för "jämföra". Ungen föddes 1987.

26 feb

På vårt kylskåp har vi bland annat en att göra-lista från Johnny Cash. Jag tycker att den är fin. Tryck på bilden för större version. Så här har Johnny skrivit:

Things to do today!
1. Not smoke
2. Kiss June
3. Not kiss anyone else
4. Cough
5. Pee
6. Eat
7. Not eat too much
8. Worry
9. Go see mama
10. Practice piano

22 feb

Härom dagen när jag läste dödsannonserna i DN såg jag - till min stora glädje - att någon hade valt att citera Neil Young. Jag brukar läsa dödsannonser* just av den anledningen: jag vill se vilka texter folk väljer när de ska skriva något fint om de bortgångna. En gång hade någon citerat Winnerbäcks Kom änglar. En annan gång skymtade jag en LeMarc-text. Den här gången handlade det som sagt om Neil Young. Dödsannonsen inleddes (i vanlig ordning) med att informera om födelse- och dödsdatum. 3 mars 1962 respektive 11 februari 2011. Sedan stod det så här:

Got fuel to burn
got roads to drive
Keep on rockin'
in the free world

Så himla fint. Det var säkert personens favoritlåt. Och bilden högst upp i dödsannonsen var en elgitarr.

* Ta gärna med det här med dödsannonsläsandet om du gör en djupgående analys av min personlighet. Det går säkert att göra en intressant vinkling på det. Alltid när jag ser att ett barn har dött börjar jag nästan gråta. Min dröm är att någon person någon gång ska välja den här frasen: "To live in the hearts of those that you loved is not to die".

19 feb

Gick in på AP och kollade vad som har hänt i musikvärlden de senaste dagarna. Fick då nys om en massa albumsläpp! Med band som jag inte visste är albumaktuella! Sådant kan helt klart göra en hel lördag. Det rör sig bland annat om Thrice, Brand New, Bayside, Taking Back Sunday (bilden) och Thursday. Taking Back Sunday borde jag ha anat - de släppte ju trots allt en ny låt förra året. Men jag trodde nog inte att deras skiva skulle komma så fort. Jag är riktigt nyfiken på deras nya skiva, dels eftersom de senaste plattorna har varit skitdåliga rent ut sagt och dels eftersom John äntligen är tillbaka i bandet (på bilden ser ni dock Adam).

Jag har hört rykten om att Thursday har kört en ny låt live ett tag, men trodde inte riktigt att en ny skiva skulle komma redan. Riktigt kul! Gillar deras äldre grejer mest, så jag hoppas att de letar tillbaka till sina utgångspunkter och inspireras av dem.

18 feb

I senaste numret av Rolling Stone säger Justin Bieber tydligen att han är emot abort. "Jag tror inte riktigt på abort. Det är som att döda ett barn?" säger han lite halvosäkert som bara en tjockhårig pubbe-unge kan. Inte ens när journalisten konfronterar honom med att tjejer kan bli gravida av att bli våldtagna (något Bieber inte tycks ha reflekterat över) tycker han att abort är ett alternativ att föredra. Är det bara jag som undrar vad Bieber har för föräldrar, egentligen?

Själv är jag emot Justin Bieber, men inte fan bryr han sig om det.

18 feb

När jag och Victoria var hos Lauren i går kväll visade hon oss den här videon. Ta en titt - du kommer inte att ångra dig!

18 feb

Äntligen har jag kommit på en rolig sak jag skulle vilja skriva om på hemtentan. Innan jag avslöjar idén ska jag kort sammanfatta vad tentan går ut på. Uppgiften ser ut som följande: man ska välja en aktuell populärkulturell text. (OBS! Ordet text kan betyda i stort sett vad som helst - skriven text, bilder, filmer, affärer och så vidare. Jag vet att det låter sinnessjukt men det är väl något snille som har kommit på att så ska det minsann vara.) Därpå ska man motivera varför texten är poppiskultis. Dessutom ska man redogöra för innehållet. När detta är gjort är det dags att beskriva vilka diskurser (ett av mina hatord, för er som undrar - det är för luddigt för sitt eget bästa) man hittar i texten. Det handlar alltså om att reda ut vilka underliggande meningar och konventioner man hittar i texten. Dessa diskurser ska sedan sättas i ett större perspektiv, där man reder ut hur de kan kopplas till andra poppiskultis-texter/-fenomen. Det gäller alltså att hitta en förklaring varför ens valda text ser ut som den gör. Diskurserna man har hittat ska sedan studeras ur något/några specifika perspektiv, exempelvis barn, feminism eller globalisering.

Okej, nog om detta. Nu till det roliga: mitt eventuella text-val. Jag funderar på att skriva om The Sims 3. Nu kanske några av mina yngre läsare tänker typ what in the hela värld! får man skriva om Sims på universitetet? Ja, det får man. Tänk vad mycket det finns att hämta i The Sims 3. Vad simmarna blir lyckliga av (att köpa saker + att lyckas på jobbet), hur simmarna får se ut (alla tjejer måste ha klänning/kjol när de är "finklädda"), hur barnen ska uppfostras för att bli "bra" simmar (göra sina läxor, jobba extra för att öka sina prestationer i skolan) och så vidare. Nu ska jag bara skumma igenom litteraturen en aning för att försäkra mig om att jag verkligen kommer kunna skriva flera sidor om Sim-världen.

17 feb

Aaron Gillespie har en av världens bästa sångröster. To-tal-lyh! Nu när senaste Underoath-skivan har funnits i några månader känner jag att det är något som fattas på den. Det är så klart Aarons fina stämma. Hur ska Underoath nu göra på konserterna? Vem ska sjunga "Up against the wall, up against the WAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLL" som bara Aaron kan? Vem ska göra det fulländade, perfekt raspiga "You're still listenIIIIING" i Anyone Can Dig A Hole But It Takes A Real Man To Call It Home?

16 feb

Apropå ingenting så har Travis Barker twittrat om att Blinks album släpps i sommar och ingenting annat. Fantastiskt!

16 feb

I Fredrik Strages bok Strage Text är hans intervju med Björk en av de utvalda texterna. Så här skriver Strage:

"[Björk] citerar ofta kompositören Karlheinz Stockhausen som en gång sa att man bör lyssna på ny musik 364 dagar om året och ägna bara en dag åt klassikerna. [...]

- Jag säger inte att man aldrig någonsin ska tänka på det förflutna. Men måste man göra det så ofta? Jag tycker om att besöka mina morföräldrar och titta på bilder av mig själv som barn, det ger mig en känsla av samhörighet. Men jag låter inte den känslan ta över mitt liv som så många gör." (sid. 25)

Det här har jag funderat över ända sedan jag läste det (efter jul någon gång; fick boken i julklapp). För mig är nostalgin livsviktig. Att endast en dag om året lyssna på musik som redan är känd för mig skulle aldrig fungera. Anledningen till att vissa av alla skivor jag har hört har blivit mina favoritskivor beror ju på att jag har lyssnat på dem hundratals gånger, och att de är viktiga beståndsdelar i den person som har kommit att bli den jag är i dag. Allt jag har varit har format mig; allt jag har varit är egentligen allt jag är.

På samma sätt som jag älskar att fotografera för att föreviga ögonblick och sedan kunna - i viss mån - gå tillbaka till dem, så är det nödvändigt för mig att veta att viss musik jag lyssnar på just i år kommer jag att kunna återkomma till om sju år och fortfarande minnas exakt hur jag mådde, vad jag tänkte på, vad som hände i mitt liv. Förstår ni hur jag menar? Även om jag nu för tiden i stort sett aldrig lyssnar på Avril Lavigne kan jag fortfarande stoppa in hennes album Let Go i skivspelaren och på så vis komma ihåg hundratals saker som hände i sjuan. Saker jag diskuterade med mina vänner, saker vi gjorde, saker vi ville göra. Jag kan förstå hur och varför den skivan påverkade mig under ett par års tid. Även om den skivan är långt ifrån ett mästerverk hade jag aldrig blivit den jag är i dag utan den.

Att jag blir så nostalgisk när det kommer till skivor, låtar och artister beror nog på att dessa saker är vad som främst fungerar som milstolpar - eller vad man ska kalla det - i mitt liv. Det perspektiv jag har på mitt liv utgår i mångt och mycket utifrån vad jag lyssnade på för musik vid en viss tidpunkt. Exempelvis: jag vill komma ihåg vad jag gjorde i femman. Då kan jag försöka komma ihåg vilken musik jag lyssnade på just i femman. Aqua-perioden var väl över, men jag minns att jag och min bästa vän brukade hitta på danser ihop så det måste ha varit poppig musik i stil med Backstreet Boys, Five, NSync och så vidare. Och så började annan musik komma in i mitt liv (främst tack vare Tony Hawk-spelet), exempelvis Rage Against The Machine.

När jag tänker tillbaka på högstadiet vet jag att det var då jag verkligen började lyssna på många och åter många olika band; mitt intresse för att aktivt leta upp ny musik formades. Blink-182s episka, självbetitlade album såväl som Good Charlottes två första och band som Taking Back Sunday, Rancid, Finch, Brand New, Our Last Night, Goldfinger, Millencolin, Coheed And Cambria, Underoath, Lars Winnerbäck och The Used är för mig starkt förknippade med högstadieperioden. Jag lyssnar fortfarande på alla nämnda band och artister. De är viktiga för mig. Den nostalgiska känslan kring deras musik tar inte över livet för mig, för att anknyta till Björks formulering ovan, men den ger mig mer än bara en känsla av samhörighet. Den ger mig en känsla av vem jag är. Vem jag har varit. Minnen av vad jag värdesatte i fjortonårsåldern. Och den syn jag har på mig själv präglas av att jag måste veta vad jag tidigare har värdesatt för att förstå vad jag värdesätter nu.

Eftersom jag har haft en ordentlig Good Charlotte-period i mitt liv blir jag väldigt lycklig av att titta på exempelvis den här videon:

Dessutom kan skymten av en bild som den här göra mig glad i en hel dag, minst:

Anledningen till detta är att Good Charlotte (det finns så klart fler band, men jag använder dem som ett exempel) under en relativt lång period var en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Sådant här förstår man inte om man aldrig har älskat ett band som om de var livsviktigt syre. Kanske har Björk aldrig känt så. Kanske är det för att hon aldrig har känt så som hon tycker att ny musik är bättre än gammal musik. Jag säger inte att gammal musik är bättre än ny musik, men den är minst lika bra och personlighetsutvecklande.

15 feb

Det bästa med dagens DN var Robert Henrikssons bidrag. I min värld är Robert mest känd för den här bilden på Annika "Jag kan typ fem ackord" Norlin. Robert är en fantastisk fotograf. I dag hade han skrivit ett reportage om treåriga Ellen som var tvungen att operera bort sitt ena öga på grund av tumörer. Han hade även fotat bilder som tillhör reportaget.

Läs Robert Henrikssons reportage om Ellen här. Jag kan även rekommendera er att besöka/följa Roberts blogg.

14 feb

Death From Above 1979:s episka You're A Woman, I'm A Machine får mig alltid att känna mig som 15 år igen. Sitter och lyssnar på den skivan nu. Det är något speciellt med tvåmanna-band. Vid första anblick tänker man hallå, är det inte något som fattas? Det ser glest ut mellan bandmedlemmarna. Sedan hör man låtarna och förstår varför det räckte med två musiker. De klarar sig själva. Inget onödigt skit.

För er som är nyfikna: Death From Above 1979 spelar alternativ oljudsrock med en grunge:ig släng av punk. Vissa kallar det för danspunk. Själv finner jag inga ord.

13 feb

Redigerad 2 mars 2016:

Har fått en anonym kommentar. Sådana får man ibland, om man bestämmer sig för att ha en blogg. Och det tycker ju jag är kul. Både att ha en blogg och att få kommentarer. Så här skriver anonym:
kan du inte berätta mer om dig och Victoria? hur ni träffades, hur det är att leva tillsammans o s v. Hur kom du själv på att du gillar tjejer?

Hej anonym,[...]

Mer om mig och Victoria: hon tycker om att läsa skvallertidningar, jag suckar alltid lite först och himlar med ögonen men läser sedan alla hennes tidningar i smyg och riktigt gottar mig i alla detaljer om kronprinsessparets liv. Ibland låter hon mig spela Underoath-skivor jättehögt trots att hon inte tycker om när de skriker. Om jag frågar riktigt snällt (och sätter på en färsk kanna) går hon med på att spela Tony Hawk med mig. Jag vill alltid gå på en massa spelningar där folk brölar i mikrofonerna och föreviga det hela på bild, och då brukar Victoria gå med för min skull. Jag brukar skaka hennes täcke på kvällen så att det ska vara sådär hotell-fluffigt när hon lägger sig. Jag har aldrig förstått grejen med att äta frukost i sängen, men eftersom Victoria gillar det så händer det att jag är fantastisk och tar med en frukostbricka in i sovrummet (nu när vi har ordentliga sängbord kommer denna procedur förhoppningsvis underlättas). Även om jag inte är så mycket för att gå på stan brukar jag ge med mig och hänga med dit en lördagförmiddag bara för att trängas bland en massa folk på H&M, MQ och liknande. Hon brukar skölja ur kaffekannan och tömma filtret när hon går upp tidigt på morgonen så att kaffebryggaren ska vara fräsch när jag vaknar. Vi brukar vara snälla mot varandra och se filmer tillsammans som egentligen bara den ena vill se. Jag har gjort en Spotify-lista till henne där jag lägger in alla fina låtar jag kommer på. [...]

10 feb

Bandet på bilden ovan heter The Reign Of Kindo. De har gjort ett av mina favoritalbum: Rhythm, Chord & Melody. Det släpptes för några år sedan. Förra året släppte de sin andra fullängdare, nämligen This Is What Happens. Om du är sugen på att höra ett band som tillför något nytt till musikindustrin rekommenderar jag verkligen The Reign Of Kindo. Deras musik beskrivs bäst som jazzig, pianopoppande indierock med en progressiv längtan. Personligen tycker jag att det förstnämnda albumet är vassast, men det som släpptes förra året är också riktigt bra.

The Reign Of Kindo finns givetvis på min Spotify-lista med mindre kända förmågor.

9 feb

Har skickat ett blygsamt kärleksbrev i dag. Till ett av mina bästa band. Se ovan och nedan. De är verkligen fantastiska.

you can't see but you're the best at hearing the friends we could be / insipid but still charming the hair off of our tongues / singing of dying early just to be loved / i'm ignoring grasp / decorating your walls with our senses / i'll tease you with a breeze in the heat / do your bottoms touch your tops? / you are a parrot to what you hear / you are a parrot to what you've heard / do the levels talk about you? / you can't see but you're the best at hearing the friends we could be / "you had this sadness and the pain, it made you attractive" / oh oh oh well trucks, they know the water they throw so well, so at sea / saved faces are still faces / what we knew we didn't say, what we didnt, we mouthed / we are not just as good as our words / we are not just elevator talk.

(Pianos Become The Teeth - Quit Benefit)

7 feb

Spotify är otroligt hippt. Det är så där krispigt färskt som annars bara en fransk baguette kan vara. Jag förstår er som nu tänker saker i stil med: amen hallå spottan har ju typ liksom funnits i flera år. Ja, det har det. Men några år hit eller dit är ingenting om man jämför med exempelvis istiden. Och just den tiden är väldigt bra att jämföra med.

Hur som haver. Eftersom Spotify är inne och det är modernt och tidsenligt att göra egna Spotify-listor så vill man ju inte verka efter. Man vill vara med och göra listor. Min senaste lista har jag döpt till mindre kända förmågor, och där samlar jag alla band som jag tycker är värda mer uppmärksamhet än de hittills har fått. En del är demoband, andra har kommit något steg längre än så. Visst låter det ljuvligt? Det är precis vad det är, också. Listan innehåller band och artister inom alla möjliga olika genrer. Ett har de i alla fall gemensamt: jag tycker att de är så pass bra att de har att göra på min fina lista.

Aventure, som ni ser på bilden där uppe, är ett av alla band som just nu finns på min lista. Om du vill hänga med i svängarna och vara först med att lyssna på schyssta band bör du absolut prenna på listan. KLICKA HÄR FÖR ATT NJUTA AV MINDRE KÄNDA FÖRMÅGOR. Ta chansen. Upptäck något nytt.

7 feb

Frugan fyller år om en vecka. Därför ska vi fira henne hela helgen, och lite till. På söndag, till exempel, så kommer mina päron plus Victorias mamma plus Victorias mammas man. Det blir skojigt. Min mamma gillar att shoppa ljus på Ikea, och det ska hon så klart få passa på att göra när de ändå är här. Victoria och jag ska kanske köpa sängbord på Ikea. Mina penningar råkade ta slut den här månaden, så jag borde absolut inte köpa något sängbord.

Men det är lite kul att inte ha så mycket pengar, också. Faktiskt. Helt ärligt. Det är lite spännande. Det känns som att man är en gubbe i Sims som bara har trettio simdaler kvar och därmed inte ens har råd att köpa en sim-pizza. Då måste gubben ut och fixa pengar, på något sätt. Kylen är ju länsad (det är den alltid i Sims precis när man inte har några simdaler att leva av). Antingen kan gubben rensa sitt penga-träd, eller så får han ställa sig på gatan och spela gitarr och hoppas att någon slänger en krona eller två i fodralet framför honom. Eller sälja något i sitt hem. Det går ju också.

Jag har inget penga-träd. Det är synd. Jag kunde behöva ett nu.

6 feb

Efter att ha letat efter nya band typ hela kvällen har jag nu funnit följande:

- Landscapes
- Daylight
- Low Sky
- Manbearpig
- Dead Heroes
- Make Do And Mend

Var så goda.

6 feb

Såg The Tourist på bio i går med Victoria. Tyvärr var filmen tråkig. Men det är ju alltid trevligt med en ursäkt för att få äta en hel påse ljuvliga M-godisar. De där jordnötterna med choklad, ni vet. Dem äter jag alltid på bio.

6 feb

Helt apropå ingenting började en massa namn snurra i mitt huvud. Namn på människor som har spelat på [hg] (Herrgårn) här i metropolen Ryd, Linköping. Jag ska nu lista dessa namn för er. Får jag be om största möjliga tystnad, för det här är stora namn och tanken på dem i Ryd kräver andakt. Håll gärna i hattarna eller hårstråna, också, eftersom de riskerar att flyga av i ren extas. Here we go här går vi:

- James Mercer (The Shins)
- Sam Beam (Iron & Wine - tillsammans med ovan nämnda Mercer - jag vet, tanken är svindlande!)
- Ron Sexsmith
- Bright Eyes
- Grizzly Bear

Ja, jag säger då det. Fantastiskt. Vad jag ville ha sagt med detta? Poängen är väl given: att boka band/artister som i stunden inte är helt kända men som så småningom tillhör världseliten är nog det häftigaste en klubb/festival/whatever kan göra.

PS: Nu blir alla torra akademiker lyckliga, här kommer nämligen en källa till allt jag nyss skrev. Tjo-ho! DS.

4 feb

Snubblade precis över en riktigt bra EP av en kille vid namn Benjamin Francis Leftwich. Han kommer från New York och finns på Spotify. Jag kan tänka mig att Benjamin faller dig på läppen om du uppskattar lugn singer-songwriter-musik med en indie:ig touch av folk. Du kanske gillar Bon Iver eller S. Carey? Spåret Atlas Hands påminner, i ackord-väg, en hel del om Death Cab For Cuties klassiska dänga I Will Follow You Into The Dark.

4 feb

Äntligen börjar vårkänslorna sprudla! Nu gäller det bara för snön att hålla sig borta och för asfalts-soparna att göra det de är bäst på. Lite slät, ljuvlig asfalt gör susen för humöret och skatesuget.

Men det vet ju alla att soparna brukar dröja lite längre än vad man hade hoppats på. Så det slutar väl med att man får ta med sig en sopkvast ut på parkeringen och sopa sig en lagom stor fläck.

I alla fall. I väntan på knopparna och ivriga småfåglar lyssnar jag på en vrålbra vårpepp-låt: Look Mexico - You Go. I Go. No Following. (Se video ovan.)

1 feb

Fotade lite reverse lens i dag. Johan Palm den andre mår inte så bra nu för tiden. Han har börjat bli skallig på några ställen (endast stumpar sticker upp ur jorden - inga blad kvar) och så har något slags ohyra börjat härja över hela honom. Stackars Johan. Eftersom jag och Victoria är extremt okunniga när det kommer till växter och hur man håller dessa vid liv känns det som att det så att säga börjar dra ihop sig för Johan.