31 mars

Jag hade planerat att åka longboard i dag. Så vaknar jag och det snöar. Inte för att jag är förvånad (det här är Sverige; det här är mars månad), men besviken är jag så klart. Dock gör jag det bästa av situationen och passar på att frosta av frysen, för det gjorde inte frugan och jag på hela vintern. Nu när det är nollgradigt ute igen kan man ju lika gärna passa på.

I kväll ska jag, frugan, Emma och Simon se Laleh på Konsert & Kongress. Ska bli kul att höra vilka låtar hon spelar, och se vad hon har för bandmedlemmar nu för tiden. Kör Laleh fortfarande Hide Away live? Minns inte om hon gjorde det senast jag såg henne. Vill höra den. Men skulle dö av lycka om Laleh någon gång - som ett ess i ärmen - drog fram How Wrong eller Forgive Me if I Hurt Your Heart på i alla fall en konsert jag går på. Jag räknar så klart med att hon kommer spela en hel del låtar från nya skivan. In the Comet. Den måste hon spela.

Som vanligt har jag kameraångest. Alltid inför spelningar på Konsert & Kongress. Ska jag ta med kameran? Ska jag lämna den hemma? Vet aldrig om de har kameraförbud där. Tror att de har det, men på Säkert!s spelning förra året var det tydligen hur tillåtet som helst att ta med sig en kamera in. Vet inte om de tittade noga på Anna Ternheim-spelningen senast. Över huvud taget är jag otroligt anti kameraförbud. Artister/band som bestämmer att man inte ska få fota på deras spelningar - hur tänker de? När man sedan (eventuellt) lägger upp deras bilder på nätet/framkallar dem och sätter i ramar hemma så blir det ju gratis reklam för artisten/bandet i fråga. Winnerbäck verkar vara en redig karl som inte är emot kameror (möjligtvis för att han själv fotar). På hans spelningar har jag flera gånger, utan problem, kunnat ta med mig min systemkamera.

Jaja. Vi får se hur det blir. Ska hur som haver bli kul att se Laleh igen. Vilken gång i ordningen blir det? Det måste jag räkna på.

30 mars

Vissa människor köper godis eller kakor när det är hemtentavecka. Något att smaska på. Unna sig. Inte jag. Som den yoghurt-buddha jag är så köpte jag så klart Cheerios. Onyttigt och dyrt. Och ruskigt gott. Nu är tentan förresten inlämnad (den där bilden där uppe tog jag i går). Blev klar i går kväll och läste igenom den noga i morse. Sedan cyklade jag till skolan och lämnade in den. Älskar känslan av att ha lämnat in en tenta. Känner mig så fri, för en gångs skull. Trots att jag har en hel del skolarbete att göra har jag bestämt mig för att vara helt ledig den här helgen. Det är jag värd!

I dag är det förresten To Write Love On Her Arms officiella klä dig i våra kläder-dag. Det gör jag gladeligen. Beställde även ett par nya tischor, när jag även var i farten. De gör en så bra insats för samtiden, tycker jag. De är värda allt stöd de kan få. På bilden nedanför kan ni se vad jag beställde i dag. Slängde med några klistermärken i beställningen, dagen till ära!

28 mars

Är i full gång med hemtentan. Just saying. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe.

28 mars

Ett helt år utan Scilla. Saknar hennes lurviga öron hela tiden. Världens bästa vän.

Edit: I morgon har jag levt ett helt år utan Scilla. Jag låg visst en dag före. Trodde att det var den 29:e i dag, men icke. Tydligen så är det bara den 28:e. Men det är ju inte så viktigt, egentligen. Det viktigaste är att jag längtar efter Scilla och önskar att jag kunde krama henne.

28 mars

Det fullkomligen dammar från ögonhinnan när jag studerar papperet med hemtentafrågorna. För det första är frågorna så tråkiga att det fnasar om dem. Dammet yr. För det andra så ser själva dokumentet ut att vara inskannat från år 1985. Typsnittet. Textmassan.

Hur jag ska orka ta mig igenom tentafrågorna är i skrivande stund oklart. Jag förstår verkligen inte varför lärarna på lärarprogrammet i stort sett verkar sträva efter att göra frågorna så tråkiga som möjligt. Är det inte meningen att vi studenter ska bli bra, inspirerande lärare? Jag tror bestämt det. Och då vore det ju inte helt fel med ett bra föredöme eller två. Sådana får man, tyvärr, borsta länge efter i lärarprogramsdammet för att hitta. Hittills har jag hittat två stycken bra föredömen. På fyra år. Jag har alltså läst en hel del kurser på lärarprogrammet och hittat två bra lärare. Kanske tre, förresten.

Den ena har hur som helst slutat.

26 mars

Har spånat lite på min framtida tatuering. Som en del av er kanske minns så var jag förut inne på att skriva 182 med min egen handstil. Men på senare tid har jag blivit mer och mer sugen på Helvetica. Helvetica Light, för att vara mer exakt. Helvetica är ett av mina favoritteckensnitt. Snyggt och stilrent. Tidlöst. Är rädd att tatueringen ska se för slarvig ut om jag väljer min egen handstil. Men jag får helt enkelt gå till tatueraren med både min egen handstil och Helvetica, och så får de typ testrita in 182 i båda varianterna. En på varje handled. Är heller inte säker på hur högt upp jag vill ha tatueringen, eller hur stort. Inte för stort. Men inte så litet att det knappt syns.

För en stund sedan kom jag och Victoria hem från stan. Vi käkade där med Lauren. På BarBQ, närmare bestämt. De har god mat till bra priser. Mycket mat för pengarna. Alla blev proppmätta. Jag åkte longboard dit och hem, så nu har jag träningsvärk i push-vaden. I morgon har jag redovisning (igen - hade det i dag också), och sedan är det dags för hemtenta resten av veckan. Blir trött av hemtenta, men ska inte klaga. Gillar hemtenta mycket mer än salstenta, framför allt av den enkla anledningen att jag faktiskt lär mig något av hemtentor. Lär mig saker som jag dessutom kommer ihåg längre. Och det är ju alltid en fördel.

26 mars

Många blir skoltrötta i högstadiet. Om inte annat så definitivt i gymnasiet. Inte jag. Jag blir skoltrött nu, vårterminen 2012. Snart har jag läst på universitetet i fyra år. Det har sugit pluggmusten ur mig. Den här kursen jag läser nu suger. Den är tråkig och har dålig verklighetsförankring. Jag har ingen inspiration till att skriva en C-uppsats igen, eftersom jag nyss gjorde det. Skulle kunna tänka mig att göra det igen om den fick handla om fans eller skateboard. Det får den inte.

Jag har alltid gillat att gå i skolan. Fram till nu. Ungefär 16 år senare.

Men jag måste alltid hitta ljus. En morot. Något att se fram emot. Längtar efter att sommaren ska vara över och skolan ska dra igång igen. Höstterminen. Första campus-kaffet och upprop till fördjupningen i svenska. Det kommer att bli 60 ljuvliga högskolepoäng under läsåret 2012/2013. Svenska dygnet runt. Lära sig mer om det här språket och en massa gamla (ofta döda) tanter och gubbar som har satt ihop en massa bokstäver och gjort mellanrum ibland så att det har skapats ord och sedan har de bestämt sig för att andra ska läsa de orden och därför har det blivit böcker. Av någon (ibland oförståelig) anledning har böckerna blivit klassiker. Själv är jag generellt sett mer för människor som skrivit riktigt bra böcker nu för tiden. Amanda Svensson borde läsas på lärarprogrammet. Gunnar Ardelius. (Varför läser vi inte Gunnar Ardelius?) Inte ens Bob Hansson läser vi. Skandal. Men. De där gamla klassikerna ska vi nu läsa. Lära oss om det som någon har bestämt ska vara Sveriges litteraturkanon. Och är det något jag har lärt mig på lärarprogrammet så är det att en litteraturkanon inte är en synonym för Liza Marklund. Det kommer att bli intressant. Min förhoppning är även att fördjupningen i svenska är bättre kopplad till verkligheten än vad lärarprogrammet har varit hittills. Vi får se.

22 mars

Egentligen vill jag gå och lägga mig. Men jag måste söka sommarjobb. Hoppas innerligt att jag får tag i något. Plan B är att läsa sommarkurser; har sökt några stycken. Vi får se hur det blir.

I morgon är min sista VFU-dag någonsin. Under nästa läsår har jag nämligen ingen praktik. Nu får jag klara mig själv, helt enkelt. Gjorde en utvärdering med några ettor i dag, ska läsa igenom dem i morgon. Spännande att se vad de har att säga om mig! Den här månaden får jag förresten 750 kronor för att ha vikarierat, också. Alltid bra med pengar man inte hade räknat med. Vikarierade några timmar i går, också, så nästa månad ramlar det nog in några hundralappar igen. Som om det inte vore generöst nog med pengar från min praktikplats fick jag i dag även matlådor. Det hade nämligen blivit över mat från ett studiebesök i går; mat som skulle ha slängts om ingen förbarmade sig över den. Och jag tackar ju aldrig nej till gratis mat. Käkade en låda till lunch, tog hem två och sparade en till lunch i morgon.

Nu ska jag göra en kopp kaffe och skriva ihop några personliga brev.

21 mars

Första gången Alfons var ute i koppel:

Alfons med sin moster:

21 mars

Helgen i Stockholm var förresten väldigt lyckad. Äntligen fick vi berätta för pappa vad han ska få i 60 års-present: en helg i Göteborg med hela familjen och herr Springsteen! Inte för att Bruce själv kommer att vara medveten om att han deltar, men ändå. Vi kommer att sitta och se honom på avstånd. Det blir grymt!

I fredags, när jag och Victoria kom till Stockholm, åt vi middag hemma hos Therése och Stoffe. Mamma och pappa var på spaghettioperan, så vi ungdomar fick klara oss själva. Vi åt garam masala-kyckling och pratade. De bor i en kartongröra, eftersom de ska flytta in i sin nya lägenhet snart. Jag kanske inte ens har skrivit det i bloggen, men Therése och Stoffe har i alla fall köpt en tvåa i Hammarby sjöstad. Så nu har de både fast jobb och bostadsrätt - vuxenpoäng!

På lördagen gick Victoria och jag på stan. Då köpte jag brädan (se förra inlägget). På kvällen åt hela familjen middag (förutom Stoffe, han var tvungen att jobba) på Bistro Sud vid Mariatorget. Riktigt bra restaurang! Jag åt hemlagad hamburgare till varmrätt och crème brûlée till efterrätt. Kunde knappt minnas att jag någonsin hade ätit crème brûlée innan, men det var galet gott.

Sedan blev det söndag och vi förmiddagsfikade hemma hos Therése och Stoffe. Därefter åkte vi til Djurgården och kollade in Liljevalchs vårsalong. Jag blev chockad - nästan förolämpad - över hur konstnärerna hade kryddat priserna på sina verk. En tvåminuters-dvd för 50 000 pix? Skulle inte tro det. Efter vårsalongen blev det lunch på Ulla Winbladh. Där hade vi det lugnt och skönt och åt bra mat.

Ja, det var väl det. För att fatta sig kort, alltså. Tack till Emma som var Alfons-vakt hela helgen! Han sov som en stock när han kom hem; han var väl helt slut efter att ha umgåtts med Melker så länge. Nu ska jag se om jag hinner redigera lite fler bilder och lägga upp dem på bloggen innan jag börjar med middagen. Gamla bilder på Alfons som jag hade glömt att jag har tagit. Håll till godo!

21 mars

Köpte en kort longboard i Stockholm i helgen. En trettiotretummare från Gravity Skateboards. Det jag föll för var framför allt den surfinspirerade kicktailen (tvestjärtstail, som jag framöver kommer att kalla det). Innan jag åkte till Stockholm hade jag tänkt att jag nog ville ha en old school-bräda snarare än en longboard, men efter ett snack med en kille inne på Hollywood ändrade jag åsikt. En lång longboard vill jag dock absolut inte ha, men en kort passar mig perfekt.

Har inte hunnit åka så mycket på den än, eftersom gatorna inte är helt sopade i Linköping. En fördel med longboard är i och för sig att lite smågrus inte gör något, men här i stan ligger det storgrus lite här och där. Får därför behärska mig ett tag till, eller hålla mig till de få cykelvägar som är sopade. Hur som helst är det sjukt ovant att åka på en longboard i stället för en skateboard. Truckarna är ju mjuka som smält stearin! Så fort jag pushar så vill brädan svänga åt alla möjliga håll. En skateboard åker ju liksom rakt fram, och svänger när man tar i en smula. Eller så är jag bara ovan vid att brädan är så stor (det vill säga: mer brädyta = mer att kontrollera). Får helt enkelt öva mig i att ta kommandot över min lilla tvestjärt. Sedan kommer det att bli riktigt smidigt att ta sig fram i världen, vill jag lova.

16 mars

Snart ska jag åka till Emma och Simon för att lämna Alfons. Han ska bo där i helgen, eftersom jag och Victoria ska till Stockholm. Pappa fyller 60 år nästa vecka, så hela familjen ska fira honom. Eller nej, inte riktigt hela familjen; Stoffe kan inte vara med för han måste jobba. Men vi andra ska fira. Ska bli kul att åka till Stockholm. Inte lika kul att vara utan Alfons, dock. Hoppas att han får det bra hos Emma och Simon! Eller ja, det får han, så klart. Hoppas bara att han kan sköta sig. Och att han och Melker blir lite bättre vänner nu när de har en hel helg på sig.

Nu måste jag ta en kaffe och fixa det sista innan jag ska åka. Alltid grejer att fixa på slutet; gå med sopor, bädda och sådant. I går pruttade Alfons när han låg och gosade i mitt knä, förresten. Schysst!

14 mars

När Alfons och jag vaknade i morse kom han och la sig bredvid mitt huvud. Först låg han på min hals, men jag lyckades inte få någon bra bild på det. Inte för att den här bilden är så mycket att hänga i granen, den heller. Men ändå.

12 mars

Blev både förvånad och väldigt glad när jag såg det här i min Tumblr-feed. Brainosaurus (som för övrigt har en riktigt bra Tumblr-blogg) älskar tydligen just mitt Laleh-foto. Att någon tycker att min Laleh-bild är den bästa Laleh-bilden någonsin gör mig varm i hjärtat. Och förresten, vilken tur att jag följer Brainosaurus på Tumblr, så att jag hade möjlighet att se det här. Och hade jag inte varit inne på Tumblr vid just det här tillfället hade jag kanske missat det hela (följer minst 80 Tumblr-bloggar, så saker och ting försvinner snabbt i feeden). Sammanträffande!

12 mars

I går eftermiddag och kväll var vi alltså hos Emma och Simon. Alfons och Melker försökte bli bästisar. Det var i alla fall vårt mål; vad missarna själva vill är ju mindre viktigt. Det gick halvbra. De dödade inte varandra, men började inte precis kramas heller. De låg mest och tittade på varandra, och försökte förstå vad den andra gjorde där. Ibland frästes och morrades det lite, men inget allvarligt hände. Nästa gång blir det säkert roligare, då känner de ju i alla fall igen varandra.

11 mars

I eftermiddag ska Victoria och jag besöka Emma och Simon. Vi ska ta med Alfons, för att se om han och Melker (deras katt) tycker om varandra. Det lär ju märkas. Jag kanske borde klippa Alfons klor i förebyggande syfte. Blir även intressant att se om Alfons kan gå på samma låda som Melker.

Jag var ensam hemma i går kväll. Victoria jobbade. Jag köpte pizza och såg Virgin Suicides. En bra film. Kommer nog att tänka på den länge. Känner dock att den saknade något; kanske hade den mått bra av att bearbetas ett tag till innan Sofia Coppola ansåg den färdig. Jag tycker att den la lite för mycket tid på vissa scener och alldeles för lite tid på andra.

10 mars

Apropå ingenting: dammsög i dag. Har i flera veckor tyckt att det har varit lite dåligt sug i slangen. Det har liksom känts som att dammsugaren slappar lite, som att den plötsligt fick för sig att den inte behövde jobba så hårt. Så i dag mitt i dammsugandet kom jag på (jag är ett geni) att det kanske vore en bra idé att byta ut dammsugarpåsen. Möjligtvis kan sugbristen bero på att dammsugarpåsen är full. Jag vet ingenting om dammsugare. Jag chansar alltid hejvilt. 

Gjorde slag i saken och bytte påsen. Sedan startade jag dammsugaren igen. Jävlar i havet, vilket sug det blev i spektaklet! Dagens tips är alltså: byt dammsugarpåsen om du inte tycker att dammsugaren gör sitt jobb ordentligt. Lär av mästaren.

10 mars

Så här skrev jag på Twitter i går kväll. När jag hade upptäckt Winnerbäck var jag, som ni ser, lite skakig på handen. Jag menade ju varken "herrehud" eller "Winnerbåck". Skrattar dock gott åt det i dag. Blir förresten fortfarande lycklig när jag tänker på hur jag kände när jag upptäckte Lasse W i fåtöljen bakom. Svårslagen känsla!

10 mars

Plötsligt blir vilken fredag som helst en av de bästa fredagarna i ens liv. För mig blev det fredag den 9 mars 2012. I går, alltså. I går träffade jag Lars Winnerbäck. Nu ska jag berätta hela historien om denna (för mig) obeskrivligt viktiga kväll.

Klockan var runt fyra, kanske närmare fem, på eftermiddagen. Jag och Victoria funderade över vad vi skulle hitta på. Hade ingenting att göra. Vi övervägde att gå på bio. Jag var inte särskilt sugen, eftersom jag inte vill se någon av filmerna som går just nu. "Vi kanske har någon film hemma som vi kan se?" föreslog jag. Vi kom inte på någon bra film vi har hemma. Victoria satt vid datorn och googlade på om det skulle hända något kul i stan under kvällen. Då såg hon att Anna Ternheim skulle spela på Konsert & Kongress klockan åtta. Det var en konsert vi nästan hade glömt bort; för flera månader sedan tänkte vi först köpa biljetter, men tyckte senare att vi inte hade råd. På skoj tittade Victoria i alla fall om det fanns några biljetter kvar, så här i sista minuten.

"Det finns biljetter kvar!" utbrast hon. Det var två platser på balkong höger. Plats 620 och 621. Eftersom det var länge sedan jag var i den stora salen på Konsert & Kongress så kom jag inte ihåg om balkongerna är högt upp. Vi övervägde om det var värt att lägga 400 spänn var på två biljetter, om vi kanske inte skulle se så mycket. Efter en stund kom vi överens om att det ändå skulle vara riktigt kul att gå och se Anna Ternheim helt spontant. Ett bra nöje en fredag. Sagt och gjort klickade vi på Bekräfta köp, varpå jag gick iväg till närmsta ATG-ombud och hämtade biljetterna. Till middag åt vi grekkyckling, och gick sedan till bussen för att åka till stan. 

Väl framme på Konsert & Kongress hittade vi snabbt våra platser. Till vår stora glädje var balkongen inte alls högt upp, den var snarare precis lagom högt för att vi skulle se möblemanget framme på scenen. Möblemanget, ja. Det var så fint. Mysfaktor på hög nivå. Utrymmet där Anna skulle ta plats var möblerat som ett litet vardagsrum. Ett piano. Några gitarrer. Fåtöljer. Soffbord. Stolar. En kontrabas. En mandarin (instrumentet, inte frukten). En fin matta. Men nog om detta. Vi intog våra platser. Den främsta balkongraden var fullsatt, men i övrigt var det glest. Bredvid oss satt två tjejer. Vi upptäckte att halva golvytan (den bakre), eller läktaren, som det kallas där, inte användes. En gardin avgränsade den främre läktaren från den bakre, alltså. Jag sa till Victoria att det är där bakom gardinen vi ska sitta när vi ska se Laleh. Hon frågade var jag satt med min familj när vi såg Winnerbäck i samma sal för flera år sedan, och jag sa att det också var precis bakom gardinen.

Bakom oss hörde jag hur någon sa: "Ni kan sitta där nere, om ni vill. Vi kan ställa dit stolar." Jag vände mig om för att se vem som pratade, och varför i hela fridens namn någon skulle vilja sitta på en hård stol när de redan sitter i sköna fåtöljer. Då såg jag en arm där tröjan var uppdragen. På armen en tatuering. Ett ankare. "Där är någon som har en likadan tatuering som Winnerbäck", tänkte jag för mig själv. Jag tittade längre upp på människan, och såg långt, rött hår. En mössa nerdragen över öronen. Då såg jag det. Det var Lars Winnerbäck i egen hög person som satt där, snett bakom oss. Han satt där med en tjej och en kille, och den som nyss pratade om stolar verkade vara anställd på Konsert & Kongress. "Nej, vi sitter här", svarade Winnerbäck. Något i den stilen, i alla fall. Vid det här laget hade min puls gått upp med cirka 572 %, så det är svårt att minnas. LARS WINNERBÄCK SITTER BAKOM MIG PÅ EN KONSERT. Så tänkte jag. Det är overkligt. Fortfarande. Jag tittade på Victoria med uppspärrade ögon. Såg antagligen galen ut. Jag såg att hon också hade sett honom. "Är det han?!" viskade hon. "JAAAAAA!!!!!!!!" ville jag skrika. Det gjorde jag självklart inte. Jag viskade det. 

Så släcktes ljuset; bara en dinglande glödlampa lyste framme på scenen. En tjej med gitarr tog plats framför mikrofonen. Just det. Vi var ju där för att se Anna Ternheim. Jag försökte så gott det gick att njuta av konserten, men det var så klart svårare än vanligt. Winnerbäck satt ju precis bakom och fnissade åt samma Anna-skämt som jag; klappade efter samma låtar som jag; såg hela konserten från exakt samma vinkel som jag. Men för att lämna något slags omdöme om själva konserten så kan jag säga att den var väldigt bra. Anna har (som de flesta redan vet) en fantastisk röst, och det var kul att se henne live igen. Hon hade med sig Dave Ferguson, och tillsammans spelade de låtar på den lilla vardagsrumsliknande plätten. Jag hade bara hört en låt från nya plattan innan konserten, men det var kul att premiärlyssna på dem live. En del gamla godingar körde Anna, så klart. Shoreline, Wedding Song och My Secret, bland andra. Konserten var helt klart värd 400 kronor. Personligen tycker jag faktiskt att Anna gör sig bättre live än på skiva (nej, det är verkligen inte alla som gör det).

Runt halv tio hade Anna plinkat på sin gitarr för sista gången. Folk började strömma ut från lokalen. Winnerbäck satt kvar bakom oss, och jag bestämde mig för att vänta nedanför balkongen tills jag fick en chans att gå fram och säga hej till honom. Victoria gick ut till garderoben. Jag stod och väntade i kanske fem minuter. En tjej gick upp på balkongen för att prata med den där tjejen som Winnerbäck var där med. Han som tidigare hade pratat om stolar satte sig på platsen bredvid Winnerbäck och började prata med honom. Jag väntade en stund till. Tänkte ett tag om jag skulle skita i hela grejen; när man inte är 15 år längre känns det plötsligt lite dumt att ta upp en musikers tid, när han dessutom är där privat. Så kom jag att tänka på hösten 2006, när jag fick ett sms från min syster där hon skrev att hon i exakt den stunden såg Winnerbäck, någon tjej (antagligen hans före detta) och hans unge. Hon gick inte fram till Winnerbäck. Redan då tänkte jag att om jag någonsin ser Winnerbäck så måste jag gå fram till honom. Säga hej. Och tack. Och där stod jag ju nu och hade faktiskt chansen. Kanske mitt livs enda chans. "Jag har ägnat hundratals timmar åt att lyssna på hans låtar - nu får han banne mig ägna en halv minut åt att lyssna på vad jag har att säga", tänkte jag.

När nästan hela lokalen var tom reste sig Winnerbäck och hans sällskap. De gick ner för balkongens lilla trappsteg, och där nedanför stod jag. Jag tog ett kliv mot Winnerbäck, sträckte fram högerhanden och sa: "Får jag bara säga hej?" Han tittade på mig, skakade hand med mig och sa att javisst, det får jag. Jag var så klart sjukt nervös, så jag minns inte exakt allt jag sa. Men jag sa ungefär: "Jag vill bara säga att du är så himla bra. Din musik betyder jättemycket för mig, och för hela min familj. Jag ska hälsa från hela min familj." "Tack!" inflikade Lasse. "Ja, du är verkligen så himla bra, jag måste bara säga det. Tack för din musik", fortsatte jag (ungefär, inte ordagrant så där, antagligen). "Tack så mycket!" sa Lasse och såg glad ut. Sedan sa jag med största sannolikhet hej då - för det sa Winnerbäck till mig - och gick iväg mot garderoberna.

Efter att ha hittat Victoria, och berättat för henne om mitt lilla samtal med Winnerbäck, kom jag på att jag inte hade tagit någon bild. Jag ångrade mig en smula. Jag insåg att jag kommer att ångra mig hela livet (eller tills jag eventuellt träffar Winnerbäck en annan gång) om jag inte tar en bild på honom. Victoria och jag stod en stund och väntade på att vi skulle på syn på Winnerbäck när han gick ut från konsertlokalen. Så dök han upp. Han gicm mot garderoberna, och jag tog några snabba steg i hans riktning. Han och en annan man var på väg mot utgången, såg det ut som, så han hade ryggen mot mig. Jag petade på hans rygg med mitt pekfinger. Ingenting hände. Fast besluten (kom ihåg att det här möjligtvis var min enda chans i livet) att få den där bilden petade jag två gånger till på Lasses rygg. "Lasse?", sa jag. Han vände sig om. "Hej igen!" sa jag. "Hej igen!" svarade han. "Snälla, får jag bara ta en bild?" Lasse såg lite stressad ut och vände på huvudet för att titta åt hållet som den andra mannen hade försvunnit. "Snälla? Jag  måste ta en bild till min mamma", sa jag, för jag tänkte att mamma skulle bli så lycklig om jag hade bildbevis från denna fantastiska händelse. "Ja, okej, det får du om det går fort", sa Lasse och log. "Jaa, det går jättefort!" sa jag och höll upp kameran. Tog en bild och tackade så jättemycket. "Javisst!" sa Lasse och gick iväg.

Fotot innehåller så många fel enligt alla fotografiska rekommendationer att de knappt går att räkna. Men det spelar ingen roll. Det är min bild på Winnerbäck, och han står där och ler och ser glad ut för min skull. Att en toalettskylt råkar peka rakt in i hans huvud på högersidan har ingen betydelse i sammanhanget. Jag ska framkalla bilden och ha den typ överallt, så att jag alltid kan titta på den. Hur många gånger har jag inte bävat för att jag, när jag väl råkar springa in i Winnerbäck, inte ska ha en kamera med mig. Synd så klart att jag inte hade min vanliga kamera med just i går kväll, men jag är glad över att min iPhone har en duglig uppsättning megapixlar, så att det blev en bild över huvud taget.

För en del människor kommer det att vara svårt att förstå storheten i det här. För mig utgör Winnerbäck en fjärdedel av de musiker jag verkligen vill få chans att tacka personligen. De andra tre är Mark, Tom och Travis (killarna i Blink-182). Inga andra musiker har jag älskat så innerligt under så lång tid som Winnerbäck och Blink-182. När möjligheten dyker upp att säga tack så måste jag ta den. Nu dök den upp. "Amen hallå det är ju bara Winnerbäck likssss det är ju inte precis Springsteen ba va liksom hallå" tänker säkert vissa. Winnerbäck är min Springsteen. Min Dylan. Min Cohen. Jag har lyssnat på honom i halva mitt liv (since typ 2001). Och Blink. De har varit en del av mitt liv sedan ungefär samma tidsperiod (1999-2000, skulle jag tippa). Därför var kvällen i går obeskrivligt stor för mig. Nu har jag äntligen träffat Winnerbäck. Ödet måste verkligen ha bestämt sig för att det var min tur nu, med tanke på att jag och Victoria lika gärna hade kunnat hamna på bion framför någon halvdålig film. Vi hade lika gärna kunnat hamna på balkong vänster, alltså på andra sidan konsertlokalen. Men nej. Vi hamnade precis framför Lars Winnerbäck. Det är stort. Större än hur många ord som helst.

5 mars

Spelningen med The Sounds och The Limousines var ju inte i går, precis. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet. Har inte kommit mig för att fixa bilderna förrän nu, mer än en månad senare. Jag var där med Victoria och Kaisa. De ville mest se The Sounds och jag ville bara se The Limousines. Ena halvan av The Limousines är ju nämligen den fantastiske Eric Victorino. Som ni kanske minns så var jag lite starstruck över att han skulle besöka lilla Linköping. Hur som helst. Jag fotade bara The Limousines. De var underbara. Ibland skrek Eric rakt in i en megafon; det säger väl allt? Har inte hunnit kolla igenom alla bilder från spelningen så noga, men nu får ni i alla fall njuta av ett gäng. Bättre sent än aldrig!

4 mars

Söndag. Dagen inleddes med att Victoria gick upp och gjorde i ordning frukost. Själv låg jag kvar i sängen och gosade med Alfons; han kurrade som en puttrande motorbåt på Trosa-ån. Jag visualiserade en långfrukost framför Nyhetsmorgon med DN Kultur i högsta hugg. Så blev dock inte fallet. Nej. I dag var det tydligen Vasaloppet, och kring detta har Victoria tydligen stränga traditioner. Vasaloppskanalen ska stå på non-stop till dess att förste man och första kvinna har åkt över mållinjen. Så fick det alltså bli. Söndagskaffe och Vasaloppet. Det var ju inte fy skam, det heller.

Efter långfrukosten gick vi på en promenad. På väg hem handlade vi mat och hämtade ut Winnerbäck-biljetterna. Han ska nämligen spela hem-hemma i höst. Hem-hemma är stort. Episkt. För Winnerbäck innebär hem-hemma att han inte bara spelar i Linköping, utan närmare bestämt i stadsdelen Vidingsjö. Där växte han upp. Där åkte han på sin åttiotalsskateboard längs med de rensopade asfaltsgatorna; där satt han på en brassestol i sommargräset och drack saft; där satt han i pojkrummet med Anders "Anders och Måns" Johansson och utbrast: "Nej, för sjuttsingen! Om man skulle ta och starta ett punkband!", varpå Anders lyriskt började studsa i Lasses säng och skrek: "Ja! Ja! Ja! Snoddas ska vi heta!"

Nu fantiserar jag så klart bara. Men så där skulle Lasses barndom ha kunnat se ut. Herregud, man har väl verklighetsförankring. Poängen är i alla fall att Winnerbäck ska ha en konsert i just Vidingsjö. Och den ska jag bevittna. Det kommer att bli så fint.

4 mars

Jag minns när jag var 15-16 år och tyckte att livet sög ibland. Dessa "ibland" inträffade när jag ville gå på en spelning, bara för att få veta att det var 18-årsgräns på just den spelningen. Jag missade så många fina spelningar på grund av åldersgränsen. Livet var hårt. Nu är jag plötsligt 22 år och kan gå på alla spelningar. Ibland är det så lätt att glädjas över det lilla.