10 mars

Plötsligt blir vilken fredag som helst en av de bästa fredagarna i ens liv. För mig blev det fredag den 9 mars 2012. I går, alltså. I går träffade jag Lars Winnerbäck. Nu ska jag berätta hela historien om denna (för mig) obeskrivligt viktiga kväll.

Klockan var runt fyra, kanske närmare fem, på eftermiddagen. Jag och Victoria funderade över vad vi skulle hitta på. Hade ingenting att göra. Vi övervägde att gå på bio. Jag var inte särskilt sugen, eftersom jag inte vill se någon av filmerna som går just nu. "Vi kanske har någon film hemma som vi kan se?" föreslog jag. Vi kom inte på någon bra film vi har hemma. Victoria satt vid datorn och googlade på om det skulle hända något kul i stan under kvällen. Då såg hon att Anna Ternheim skulle spela på Konsert & Kongress klockan åtta. Det var en konsert vi nästan hade glömt bort; för flera månader sedan tänkte vi först köpa biljetter, men tyckte senare att vi inte hade råd. På skoj tittade Victoria i alla fall om det fanns några biljetter kvar, så här i sista minuten.

"Det finns biljetter kvar!" utbrast hon. Det var två platser på balkong höger. Plats 620 och 621. Eftersom det var länge sedan jag var i den stora salen på Konsert & Kongress så kom jag inte ihåg om balkongerna är högt upp. Vi övervägde om det var värt att lägga 400 spänn var på två biljetter, om vi kanske inte skulle se så mycket. Efter en stund kom vi överens om att det ändå skulle vara riktigt kul att gå och se Anna Ternheim helt spontant. Ett bra nöje en fredag. Sagt och gjort klickade vi på Bekräfta köp, varpå jag gick iväg till närmsta ATG-ombud och hämtade biljetterna. Till middag åt vi grekkyckling, och gick sedan till bussen för att åka till stan. 

Väl framme på Konsert & Kongress hittade vi snabbt våra platser. Till vår stora glädje var balkongen inte alls högt upp, den var snarare precis lagom högt för att vi skulle se möblemanget framme på scenen. Möblemanget, ja. Det var så fint. Mysfaktor på hög nivå. Utrymmet där Anna skulle ta plats var möblerat som ett litet vardagsrum. Ett piano. Några gitarrer. Fåtöljer. Soffbord. Stolar. En kontrabas. En mandarin (instrumentet, inte frukten). En fin matta. Men nog om detta. Vi intog våra platser. Den främsta balkongraden var fullsatt, men i övrigt var det glest. Bredvid oss satt två tjejer. Vi upptäckte att halva golvytan (den bakre), eller läktaren, som det kallas där, inte användes. En gardin avgränsade den främre läktaren från den bakre, alltså. Jag sa till Victoria att det är där bakom gardinen vi ska sitta när vi ska se Laleh. Hon frågade var jag satt med min familj när vi såg Winnerbäck i samma sal för flera år sedan, och jag sa att det också var precis bakom gardinen.

Bakom oss hörde jag hur någon sa: "Ni kan sitta där nere, om ni vill. Vi kan ställa dit stolar." Jag vände mig om för att se vem som pratade, och varför i hela fridens namn någon skulle vilja sitta på en hård stol när de redan sitter i sköna fåtöljer. Då såg jag en arm där tröjan var uppdragen. På armen en tatuering. Ett ankare. "Där är någon som har en likadan tatuering som Winnerbäck", tänkte jag för mig själv. Jag tittade längre upp på människan, och såg långt, rött hår. En mössa nerdragen över öronen. Då såg jag det. Det var Lars Winnerbäck i egen hög person som satt där, snett bakom oss. Han satt där med en tjej och en kille, och den som nyss pratade om stolar verkade vara anställd på Konsert & Kongress. "Nej, vi sitter här", svarade Winnerbäck. Något i den stilen, i alla fall. Vid det här laget hade min puls gått upp med cirka 572 %, så det är svårt att minnas. LARS WINNERBÄCK SITTER BAKOM MIG PÅ EN KONSERT. Så tänkte jag. Det är overkligt. Fortfarande. Jag tittade på Victoria med uppspärrade ögon. Såg antagligen galen ut. Jag såg att hon också hade sett honom. "Är det han?!" viskade hon. "JAAAAAA!!!!!!!!" ville jag skrika. Det gjorde jag självklart inte. Jag viskade det. 

Så släcktes ljuset; bara en dinglande glödlampa lyste framme på scenen. En tjej med gitarr tog plats framför mikrofonen. Just det. Vi var ju där för att se Anna Ternheim. Jag försökte så gott det gick att njuta av konserten, men det var så klart svårare än vanligt. Winnerbäck satt ju precis bakom och fnissade åt samma Anna-skämt som jag; klappade efter samma låtar som jag; såg hela konserten från exakt samma vinkel som jag. Men för att lämna något slags omdöme om själva konserten så kan jag säga att den var väldigt bra. Anna har (som de flesta redan vet) en fantastisk röst, och det var kul att se henne live igen. Hon hade med sig Dave Ferguson, och tillsammans spelade de låtar på den lilla vardagsrumsliknande plätten. Jag hade bara hört en låt från nya plattan innan konserten, men det var kul att premiärlyssna på dem live. En del gamla godingar körde Anna, så klart. Shoreline, Wedding Song och My Secret, bland andra. Konserten var helt klart värd 400 kronor. Personligen tycker jag faktiskt att Anna gör sig bättre live än på skiva (nej, det är verkligen inte alla som gör det).

Runt halv tio hade Anna plinkat på sin gitarr för sista gången. Folk började strömma ut från lokalen. Winnerbäck satt kvar bakom oss, och jag bestämde mig för att vänta nedanför balkongen tills jag fick en chans att gå fram och säga hej till honom. Victoria gick ut till garderoben. Jag stod och väntade i kanske fem minuter. En tjej gick upp på balkongen för att prata med den där tjejen som Winnerbäck var där med. Han som tidigare hade pratat om stolar satte sig på platsen bredvid Winnerbäck och började prata med honom. Jag väntade en stund till. Tänkte ett tag om jag skulle skita i hela grejen; när man inte är 15 år längre känns det plötsligt lite dumt att ta upp en musikers tid, när han dessutom är där privat. Så kom jag att tänka på hösten 2006, när jag fick ett sms från min syster där hon skrev att hon i exakt den stunden såg Winnerbäck, någon tjej (antagligen hans före detta) och hans unge. Hon gick inte fram till Winnerbäck. Redan då tänkte jag att om jag någonsin ser Winnerbäck så måste jag gå fram till honom. Säga hej. Och tack. Och där stod jag ju nu och hade faktiskt chansen. Kanske mitt livs enda chans. "Jag har ägnat hundratals timmar åt att lyssna på hans låtar - nu får han banne mig ägna en halv minut åt att lyssna på vad jag har att säga", tänkte jag.

När nästan hela lokalen var tom reste sig Winnerbäck och hans sällskap. De gick ner för balkongens lilla trappsteg, och där nedanför stod jag. Jag tog ett kliv mot Winnerbäck, sträckte fram högerhanden och sa: "Får jag bara säga hej?" Han tittade på mig, skakade hand med mig och sa att javisst, det får jag. Jag var så klart sjukt nervös, så jag minns inte exakt allt jag sa. Men jag sa ungefär: "Jag vill bara säga att du är så himla bra. Din musik betyder jättemycket för mig, och för hela min familj. Jag ska hälsa från hela min familj." "Tack!" inflikade Lasse. "Ja, du är verkligen så himla bra, jag måste bara säga det. Tack för din musik", fortsatte jag (ungefär, inte ordagrant så där, antagligen). "Tack så mycket!" sa Lasse och såg glad ut. Sedan sa jag med största sannolikhet hej då - för det sa Winnerbäck till mig - och gick iväg mot garderoberna.

Efter att ha hittat Victoria, och berättat för henne om mitt lilla samtal med Winnerbäck, kom jag på att jag inte hade tagit någon bild. Jag ångrade mig en smula. Jag insåg att jag kommer att ångra mig hela livet (eller tills jag eventuellt träffar Winnerbäck en annan gång) om jag inte tar en bild på honom. Victoria och jag stod en stund och väntade på att vi skulle på syn på Winnerbäck när han gick ut från konsertlokalen. Så dök han upp. Han gicm mot garderoberna, och jag tog några snabba steg i hans riktning. Han och en annan man var på väg mot utgången, såg det ut som, så han hade ryggen mot mig. Jag petade på hans rygg med mitt pekfinger. Ingenting hände. Fast besluten (kom ihåg att det här möjligtvis var min enda chans i livet) att få den där bilden petade jag två gånger till på Lasses rygg. "Lasse?", sa jag. Han vände sig om. "Hej igen!" sa jag. "Hej igen!" svarade han. "Snälla, får jag bara ta en bild?" Lasse såg lite stressad ut och vände på huvudet för att titta åt hållet som den andra mannen hade försvunnit. "Snälla? Jag  måste ta en bild till min mamma", sa jag, för jag tänkte att mamma skulle bli så lycklig om jag hade bildbevis från denna fantastiska händelse. "Ja, okej, det får du om det går fort", sa Lasse och log. "Jaa, det går jättefort!" sa jag och höll upp kameran. Tog en bild och tackade så jättemycket. "Javisst!" sa Lasse och gick iväg.

Fotot innehåller så många fel enligt alla fotografiska rekommendationer att de knappt går att räkna. Men det spelar ingen roll. Det är min bild på Winnerbäck, och han står där och ler och ser glad ut för min skull. Att en toalettskylt råkar peka rakt in i hans huvud på högersidan har ingen betydelse i sammanhanget. Jag ska framkalla bilden och ha den typ överallt, så att jag alltid kan titta på den. Hur många gånger har jag inte bävat för att jag, när jag väl råkar springa in i Winnerbäck, inte ska ha en kamera med mig. Synd så klart att jag inte hade min vanliga kamera med just i går kväll, men jag är glad över att min iPhone har en duglig uppsättning megapixlar, så att det blev en bild över huvud taget.

För en del människor kommer det att vara svårt att förstå storheten i det här. För mig utgör Winnerbäck en fjärdedel av de musiker jag verkligen vill få chans att tacka personligen. De andra tre är Mark, Tom och Travis (killarna i Blink-182). Inga andra musiker har jag älskat så innerligt under så lång tid som Winnerbäck och Blink-182. När möjligheten dyker upp att säga tack så måste jag ta den. Nu dök den upp. "Amen hallå det är ju bara Winnerbäck likssss det är ju inte precis Springsteen ba va liksom hallå" tänker säkert vissa. Winnerbäck är min Springsteen. Min Dylan. Min Cohen. Jag har lyssnat på honom i halva mitt liv (since typ 2001). Och Blink. De har varit en del av mitt liv sedan ungefär samma tidsperiod (1999-2000, skulle jag tippa). Därför var kvällen i går obeskrivligt stor för mig. Nu har jag äntligen träffat Winnerbäck. Ödet måste verkligen ha bestämt sig för att det var min tur nu, med tanke på att jag och Victoria lika gärna hade kunnat hamna på bion framför någon halvdålig film. Vi hade lika gärna kunnat hamna på balkong vänster, alltså på andra sidan konsertlokalen. Men nej. Vi hamnade precis framför Lars Winnerbäck. Det är stort. Större än hur många ord som helst.