28 okt

Hemtentavecka. Tentar kursen i textanalys. Det här har jag skrivit hittills:
- San Francisco. (Warped Tour.)
- Los Angeles.
- OC.
- San Diego.

Som ni (förhoppningsvis) förstår har det där ingenting med textanalys att göra. Det är min Kalifornien-planering! Ett litet projekt jag jobbar på. Jag vill rysligt gärna åka till USA nästa sommar och gå på Warped Tour. Har ju velat gå på Warped sedan jag var typ 14 år och upptäckte att det var där alla mina favoritband höll hus. I det stora Amerikat. Nu är jag 22 år och känner att jag måste till Warped innan jag blir alltför gammal. Vill inte vara typ 30 när jag åker dit första gången.

Warped Tour är en festival som turnerar runt lite här och där i USA. Men jag kände att det här ju är ett ypperligt tillfälle att se USA:s västkust. Kalifornien. Därför bestämde jag att dit åker vi. Vi, det är alltså Victoria och jag. Hon gillar visserligen inte den typ av band som spelar på Warped, men jag tar med henne ändå. Det är ju bara en dag. Resten av alla dagar kan vi hitta på vad vi vill. Alcatraz. Yosemite. Hollywood. Stå utanför Travis Barkers hus. Leta upp alla klassiska skatespots och fota dem. Gå på en massa bra spelningar och konserter som man alltid missar på grund av att Sverige ligger så långt bort (i förhållande till resten av världen). Okej, de där sista grejerna kanske inte Victoria vill. Men ändå.

Min första tanke var att besöka ovanstående ställen i den ordningen. Men nu har jag börjat tänka i nya banor. Kanske vara en vecka i San Francisco, och en vecka i Los Angeles. Åka till OC över en dag. Hoppa över San Diego den här gången. Det får bli nästa gång, helt enkelt. Men precis när jag hade börjat tänka i de här banorna fick jag följande tips av en amerikan: La Jolla. Här är en bild på La Jolla:

SÄLAR! MASSOR AV SÄLAR! På land. I vattnet. Det där måste jag se någon gång i mitt liv. La Jolla ligger i San Diego, så vi får väl se hur det blir. Skulle vara kul att åka på roadtrip på USA:a västkust någon gång, kanske kan man se San Diego då. Den här gången blir det inget bilåkande för oss. Jag är den enda som har körkort och jag kör nästan aldrig bil så jag är inte direkt sugen på att göra det i ett annat land. Nej. Buss/tåg/tunnelbana. Där har vi vårt äventyr.

Kalifornien, alltså. I juni 2013. Hoppas att vi kan spara ihop tillräckligt mycket pengar för att åka dit. Skulle verkligen vara så galet kul. 

Ni behöver inte oroa er, förresten. Jag har skrivit på hemtentan, också. För en gångs skull känner jag faktiskt att tentan är lite rolig. Den går i stort sett ut på att lägga upp en planering för ett ämnesområde i svenska. Det är ju helt otroligt att universitetet för en gångs skull har lyckats skapa en inspirerande tenta, i stället för att ge oss alla tentaångest.

27 okt

P.O.S. är rappare. Han är en väldigt bra rappare. Nu behöver han en ny njure, och därför finns en insamling till hans hjälp. Sådant där kostar ju skjortan borta i staterna. Det är fint att läsa alla små hälsningar från folk som har givit ett bidrag. Vissa ger $200. Andra $2. Det är fint att så många har bestämt sig för att faktiskt hjälpa till, oberoende av hur mycket eller lite pengar de vill eller kan ge. Jag, till exempel, jag satte "bara" in $10. Men det är bättre än om jag inte skulle ha bidragit med något alls.

Så är det alltid.

Som ni ser där uppe till höger har det i skrivande stund samlats in runt $20000. Väldigt bra och väldigt fint. Vi är ju många som vill att P.O.S. ska känna sig bättre snart, och kunna rappa fram fler låtar ur munnen.

Det här är ingen vädjan om att folk ska sätta in pengar till P.O.S. Det är bara ett inlägg som visar hur fina människor är ibland. Hjälper varandra. Kramas. Denna lilla text tänkte jag nu avsluta med en P.O.S.-video. En av mina favoritlåtar med honom: Optimist.

17 okt

Det här var ni inte beredda på! En Justin Bieber-video mitt i bloggen. Men jag måste ju bara lägga upp ett YouTube-klipp där ni kan skåda min nuvarande idol.

Nej, självklart menar jag inte Bieber. Jag har i och för sig inget emot honom (orkar inte ens bry mig - det är väl bara kul att folk gör musik, liksom). Nej. Det här inlägget tillägnas Justin Biebers gitarrist. "Va? Vem?" undrar du kanske nu. Tryck på play och titta på mösskillen med gitarren. Där är han. Har sett några andra akustiska Bieber-videor (fråga mig inte varför), och den där gitarrkillen sitter alltid som en klippa bredvid Bieber.

Har du inte tryckt play än? Är du "emot" Justin Bieber? Skit i det nu! Sätt igång klippet för gitarrkillens skull. Kolla bara hur han spelar för glatta livet på sina strängar. Är det bara jag, eller har han mer inlevelse i låten än Bieber själv? Han verkar verkligen älska att spela den där låten. Och han gör det ju exemplariskt, dessutom. Själv var jag tvungen att titta på klippet två gånger bara för att gitarrkillen ser så lycklig ut under sin mössa. Och se så koncentrerad han är!

Ett väldigt bra YouTube-klipp, helt enkelt. Tänkte bara säga det.

13 okt

Hur känns det när någon dör. Inte finns mer. Det är ingen fråga. Trots att meningen börjar med ordet hur så är det långt ifrån en fråga. För det finns ju inget svar. Inga ord som kan utreda; ingen lösning att applicera. Det känns helt enkelt på olika sätt för alla.

Om jag hade haft möjligheten att förbereda mig själv på att snart vara den som måste handskas med döden hade jag kunnat säga: "Var beredd på att allt kommer att kännas meningslöst och så kommer du ha diarré i typ två veckor". Oj, glömde varna känsliga läsare. Men så var det ju. Från telefonsamtalet från pappa fram till begravningen två veckor senare härjade diarrén mitt i kroppen. Gick till apoteket och köpte Omeprazol och världens största förpackning med Novalucol för att kunna leva någorlunda normalt. Men det var ju det minsta problemet.

Det stora - och förmodligen för en lång tid framöver återstående - problemet är meningslösheten. Allt känns meningslöst. Det är inte som när man gick i gymnasiet och undrade varför i helvete man skulle lära sig om pythagoras sats för det kändes ju helt onödigt eftersom man redan då visste att man aldrig mer skulle använda sig av den. Nej. Det här är något helt annat. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Det känns meningslöst att läsa i en tråkig kursbok (som en gubbe skrev på nittiotalet) om hur det svenska språket har vuxit fram under århundraden; det känns meningslöst att gå upp tidigt på morgonen; det känns meningslöst att gå upp sent; det känns meningslöst att äta; det känns meningslöst att titta på tv; det känns meningslöst att handla saker; det känns meningslöst att spara de pengar man har; det känns meningslöst att ha hela livet framför sig; det känns meningslöst att åstadkomma något varje dag; det känns meningslöst att röra på sig; det känns meningslöst att ligga still.

Vad jag kan minnas har jag aldrig i hela mitt liv legat efter i skolan. Nu gör jag det. En hel kurs har jag totalmissat. Och så mitt examensarbete, som skulle ha varit klart i våras. Just nu är mitt examensarbete ett gäng halvskrivna sidor, med lite minnesanteckningar här och var om vad jag bör fylla på med. Men det finns ingen inspiration. Det känns meningslöst att skriva om bedömning när en familjemedlem precis har dött. Så svårt att hitta en liten tråd att greppa och dra sig upp i; hitta en ingång igen. Och den där omtentan. Den får jag göra efter jul. Jag varken oroar eller bryr mig. Tänker bara läsa på och skriva skiten så att jag blir godkänd och kan gå vidare. Samma med uppsatsen. Orkar inte anstränga mig för att fokusera på att skriva en bra uppsats med djuuuuuuuuupa slutsatser. Vill bara fylla ut sidorna, lämna in och få mitt G i Ladok.

Jag minns i våras när jag hade haft examenstorka och skrev här i bloggen att jag hade fått ny inspiration; bestämt mig för att ta nya tag och skriva så att det ryker. Då ringde mamma och sa att hon hade läst det där blogginlägget. Hon var glad för min skull. Sa att jag skulle maila uppsatsen till henne när jag var klar, för hon såg fram emot att läsa den.

Men uppsatsen ligger ju fortfarande där den ligger. Halvfärdig i min dropbox. Oläst av mamma.

Nu är klockan tjugo i sju. Jag börjar känna mig lite hungrig. Vet inte vad jag ska äta till middag, men antagligen blir det mackor och yoghurt. Det är ungefär så mycket jag orkar anstränga mig när Victoria jobbar kväll. Jag gillar i och för sig mackor, så det gör inte så mycket. Ska ha norrbodakorv på dem. Bäst att ta fram mackor ur frysen redan nu, så att de hinner tina innan jag blir alltför hungrig. Så det blir väl mack-ätning och några avsnitt av Breaking Bad, så här på lördagkvällen. Lördagkvällar, eller olika kvällar i allmänhet, känns för övrigt också väldigt meningslösa nu för tiden. Tomheten sitter ju där den sitter, vare sig det är lördag eller tisdag. Så är det bara.

11 okt

Fick nyss ett Flickr-meddelande av Johan Rheborg. Då tänkte jag lite på det här: vad många schyssta fotografer jag har kommit i kontakt med bara tack vare att jag startade The Photollection. Min kändisfotoblogg, ni vet. Så ofta som möjligt försöker jag ta reda på vem som har tagit bilden jag vill lägga upp, och kontaktar sedan fotografen i fråga för att se om hen godkänner publicering eller inte. Har hittills inte fått ett enda nej. Tvärtom. Fotograferna blir glada och smickrade. Så klart. Det hade jag också blivit. Varför skulle man bli tacka nej till att ens namn och foton sprids? 

Atiba Jefferson, Austin Hargrave, Carl Bengtsson, Adam Elmakias, Kevin Westenberg, Myriam Santos. Ja. En massa fotografer som jag gillar, helt enkelt, och som jag plötsligt har en anledning att skriva till. Påminna dem om att det de gör är riktigt bra. Sådana saker gör vardagen lite finare, tycker jag. 

Men men. Nog babblat om det där. Tryck gärna här för att ta en titt i bloggen. Vill du komma till det coola arkivet, som ser ut som bilden nedan, så kan du trycka här.

8 okt

Äntligen har jag hittat den där installationsskivan, och därmed kunnat lägga in bilder från kameran. Det firar jag med att lägga upp några bilder från Peter LeMarcs signering på Bengans i Linköping. När jag var nästan framme vid Peter så kom en tjej från 24Corren (lokal-tv) fram och skulle göra ett litet inslag. Peter signerade hennes mikrofon. Längst ner kan ni se vad jag fick signerat, nämligen 100 sånger-boken och Sången dom spelar när filmen är slut-skivan. 

8 okt

Vi köpte några nya muggar i går. Eller, vi beställde dem på nätet, och kunde hämta dem i går. Fina, hur som helst. Just nu har vi så många muggar/koppar att vi knappt får plats med alla i köksskåpen. Måste försöka rensa lite. Av de nya muggarna känner jag direkt att den blå kommer att bli favoriten!

6 okt

Träffade Peter LeMarc i dag! Har ju säkert nämnt det förut, men har alltså lyssnat på denne man sedan jag var kanske 5-6 år. Satt på bilmattan i mitt rum och lekte med leksaker medan Hittegods snurrade i bandspelaren. Kassettband var det som gällde, alltså. Little Willie John, Vägen, Tidvatten, Drivved och hela baletten. Jag fattade ju antagligen ingenting av vad Peter sjöng om (vuxenvardag hade jag ännu inte upplevt), men jag måste ha gillat rösten och melodierna för det där bandet rullade runt runt medan jag lekte och lekte. 

Kassettband, förresten. Fan vad gammal jag känner mig. Men det var ju så på den tiden.

Som ni förstår av denna lilla anekdot så är Peter med största sannolikhet den artist som jag har gillat allra längst. Han har hängt med ett tag, helt enkelt. Ett slags trygghet; någon man vet var man har. Bilden där uppe är tagen med min iPhone. Någon på Bengans tog den. Peter fick luta sig en del för att hamna i min höjd. Jag tog en del bilder med min vanliga kamera också, som jag hade tänkt lägga in här i bloggen nu. Men så har jag inte installerat programvaran för att föra över bilder på min nya Mac, och installationsskivan ligger uppe på vinden. När jag skulle importera med hjälp av iPhoto kom inte RAW-bilderna med, och det var ju inte så bra. Så jag får fixa det där i morgon, helt enkelt. 

När resten av bilderna kommer upp här får ni även se vad jag fick signerat av Peter. God natt så länge.

4 okt

Viktig information till samtiden: Äntligen har Ernst Krish- Kitsch- Kiss- Kirchsteiger gjort en Amelia Adamo/Elin Kling/Blondinbella och startat en alldeles egen tidning! Så himla härligt, verkligen!
Tidningskungen.se skriver: "Årets mest efterlängtade tidning är här! Hemma med Ernst är Ernst Kirchsteigers egna bebis och allt du hittar i tidningen har hans unika känsla i sig."

Ernsts lilla bebis. Kan kalaset beskrivas bättre? Några av premiärnumrets rubriker i urval:
"NY TIDNING! Inredningen, Maten, Trädgården, Livet", "Njut mer av livet! Ernsts bästa klokheter som gör dig lyckligare", "Gör som Ernst: Lev på landet och njut av livet". Tre nummer av allt detta går att få för den blygsamma summan 99 kr.

Känner det redan på mig: jag kommer att somna varm och lycklig i kväll. Världen blir lite bättre from now on.

3 okt

Kaffet är upphällt. Nu är jag tillbaka med en ny iakttagelse av samtiden. Jag var nämligen inne på Spottan och skulle leta upp en kille vid namn Chris Beach. Hade läst om honom i senaste Sonic (för att på ett snyggt sätt anknyta till föregående inlägg) och blev lite nyfiken på hur hans musik låter. Med andan i halsen (typ) skrev jag alltså "chris beach" i sökrutan och tryckte enter. Gick in på artistnamnet och möttes av detta:

Chris Beach - A New Life With Jesus. Det var något helt annat än Chris Beach - kul och ses. verkligen, som jag egentligen letade efter. För att förtydliga skärmdumpen så ser alltså skivomslaget ut så här:

Av imagen att döma tycks Neil Young vara Chris Beachs stilikon. Där står han lite ledigt framför kyrkan (?) med sin gitarr dinglandes under högerarmen. Han ser lycklig ut; kanske är han stolt över de tio Jesus-låtarna han har pillat ihop, eller så är han bara glad över att solen skiner. Jag kommer att tänka på Aaron Gillespie. Att denna Jesus-inspirerade Chris Beach kanske är Aarons pappa. Det skulle inte förvåna mig, med tanke på 1) hårsvallet och 2) de otroligt kristna låttitlarna. Här är Aaron Gillespies soloplatta:

Ja. Kanske borde de bli vänner, Chris och Aaron. Spela in en låt tillsammans. Själv överväger jag om jag ska våga lyssna på någon av Chris-låtarna eller inte. Var ska jag i så fall börja? Kanske spår 4: Jesus Saved Me From the Fall. Kanske spår 8: Without Jesus I'm a Shadow of Myself. När jag tänker ett extra varv känns förresten spår 6, Jesus Worked Overtime, some det rätta valet. Om jag börjar där, och queue:ar Aarons sjätte spår, I Will Worship You, och sedan fortsätter varvandet mellan skivorna på det viset, då borde jag i stort sett kunna räkna mig som dunderkristen redan i eftermiddag.

3 okt

Innan jag häller upp dagens andra kopp kaffe vill jag bara upplysa samtliga läsare om att Jonas Adners blogg är min favorit just nu. Har inte kunnat koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa en bok på ett bra tag nu (läste dock Sonic härom dagen, vilket gick bra - antagligen för att Peter LeMarc var med i den (herregud, vad jag tjatar om honom nu för tiden)), men Jonas-bloggen kan jag knappt slita mig från. Skrattar så att tårarna sprutar, inombords.

2 okt

Hilfe! Någon har googlat på "john bauer personal bea" och självklart hamnat här i bloggen. Näääääää. Inget hilfe på det. Välkommen, älskade, googlande människa. Hane eller hona. Vad vet jag. Kanske var det just mig du var ute efter; kanske någon helt annan John Bauer-Bea.

Denna lilla händelse fick mig att tänka på det här med folk som är "rädda" för att deras chefer/personalansvariga ska hitta deras Facebook/bloggar/Twitter-inlägg osv osv etc etc vid en googling på namnet. Vem i hela jävla havet bryr sig, egentligen? Om du är så jävla rädd, säg upp bredbandet och skit i att leva loppan på nätet. Varför ska man anpassa sig efter att någon KANSKE kommer att googla på ens namn och därmed MÖJLIGTVIS hitta exakt rätt hemsida? Okej, om man är en idiot som förespråkar rasism/våld/liknande på sin fritid så förstår jag att man är lite hispig över detta fenomen. Själv bloggar jag typ om mig själv (mina allra innersta, ådersurplande känslor) och liknande krafs.

Äsch. Vet inte vad jag vill med det här inlägget, egentligen. Kom bara att tänka på alla gånger man har fått höra typ "asså man behöver ju inte ha värsta FESTBILDEN på Facebook, liksom, för det ser ju inte särskilt bra ut om din blivande arbetsgivare googlar på dig och hittar den". Nähä. Som om det ser så jävla bra ut att ha en sådan där äckligt översminkad/skrämmande dåligt fotad Modell för en dag-bild, då. Eller vad? Hade jag varit arbetsgivare och googlat upp någons Facebook-konto och personen hade en sådan sliskig profilbild hade jag knöglat ihop CV:t och kastat det i papperskorgen på stört. Sådana människor litar jag inte på för fem öre.

Jaja, det var väl det om detta. Sitter för övrigt här och dricker en kopp kaffe. Nej, förresten, det här är kaffekopp nummer två. Lyssnar på Peter LeMarcs senaste skiva Svag doft av skymning. Den har gått på repeat sedan jag fick den i lådan förra veckan. Apropå det så brukar folk bli förvånade när jag säger att jag älskar Peter LeMarc. Japp. Så hardcore är jag.

1 okt

Alfons fyller ett år i dag! Då är han väl officiellt ingen kattunge längre. Kan inte fatta att vi redan har haft honom i snart nio månader. En hel graviditet, liksom. Galet. Alfons är dock busigare än någonsin och busar nu i stort sett mer än vad han sover. Känns det som. Min teori är att han har kommit i trotsåldern. Hur som helst: grattis på dig, Alfons "Fonzie/Affe/Alfon (franskt uttal)" Karlsson! (Victoria blir sur på mig när jag bestämmer att Alfons efternamn är Karlsson, men jag tycker att det klingar bättre än Andersson). 

1 okt

Sålde en laptop som mamma och pappa har haft i några år. Ringde till pappa och sa att den var såld för 900 pix, och då sa pappa att jag kunde behålla pengarna. Jippi! tänkte jag och började planera vad jag skulle köpa för summan. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för följande (observera vuxenpoäng): pengarna ska användas till att göra en sådan där undersökning/kontroll hos tandläkaren. Jag har ju trots allt inte varit hos tandläkaren sedan typ 2007/2008 (dåligt, jag vet. Men de sa faktiskt att allt såg så bra ut att jag inte behövde komma tillbaka!), och nu sitter jag här med en massa hundralappar som jag inte hade räknat med att ha.

Det allra bästa med beslutet är att hela summan inte går åt till tandläkaren. Då kan jag alltså spendera resten på något roligare. Jag tror att pengarna kommer att komma väl till pass när Victoria och jag är i Köpenhamn. Hur som helst: tack, pappa!