2 okt

Hilfe! Någon har googlat på "john bauer personal bea" och självklart hamnat här i bloggen. Näääääää. Inget hilfe på det. Välkommen, älskade, googlande människa. Hane eller hona. Vad vet jag. Kanske var det just mig du var ute efter; kanske någon helt annan John Bauer-Bea.

Denna lilla händelse fick mig att tänka på det här med folk som är "rädda" för att deras chefer/personalansvariga ska hitta deras Facebook/bloggar/Twitter-inlägg osv osv etc etc vid en googling på namnet. Vem i hela jävla havet bryr sig, egentligen? Om du är så jävla rädd, säg upp bredbandet och skit i att leva loppan på nätet. Varför ska man anpassa sig efter att någon KANSKE kommer att googla på ens namn och därmed MÖJLIGTVIS hitta exakt rätt hemsida? Okej, om man är en idiot som förespråkar rasism/våld/liknande på sin fritid så förstår jag att man är lite hispig över detta fenomen. Själv bloggar jag typ om mig själv (mina allra innersta, ådersurplande känslor) och liknande krafs.

Äsch. Vet inte vad jag vill med det här inlägget, egentligen. Kom bara att tänka på alla gånger man har fått höra typ "asså man behöver ju inte ha värsta FESTBILDEN på Facebook, liksom, för det ser ju inte särskilt bra ut om din blivande arbetsgivare googlar på dig och hittar den". Nähä. Som om det ser så jävla bra ut att ha en sådan där äckligt översminkad/skrämmande dåligt fotad Modell för en dag-bild, då. Eller vad? Hade jag varit arbetsgivare och googlat upp någons Facebook-konto och personen hade en sådan sliskig profilbild hade jag knöglat ihop CV:t och kastat det i papperskorgen på stört. Sådana människor litar jag inte på för fem öre.

Jaja, det var väl det om detta. Sitter för övrigt här och dricker en kopp kaffe. Nej, förresten, det här är kaffekopp nummer två. Lyssnar på Peter LeMarcs senaste skiva Svag doft av skymning. Den har gått på repeat sedan jag fick den i lådan förra veckan. Apropå det så brukar folk bli förvånade när jag säger att jag älskar Peter LeMarc. Japp. Så hardcore är jag.