Träffade Peter LeMarc i dag! Har ju säkert nämnt det förut, men har alltså lyssnat på denne man sedan jag var kanske 5-6 år. Satt på bilmattan i mitt rum och lekte med leksaker medan Hittegods snurrade i bandspelaren. Kassettband var det som gällde, alltså. Little Willie John, Vägen, Tidvatten, Drivved och hela baletten. Jag fattade ju antagligen ingenting av vad Peter sjöng om (vuxenvardag hade jag ännu inte upplevt), men jag måste ha gillat rösten och melodierna för det där bandet rullade runt runt medan jag lekte och lekte.
Kassettband, förresten. Fan vad gammal jag känner mig. Men det var ju så på den tiden.
Som ni förstår av denna lilla anekdot så är Peter med största sannolikhet den artist som jag har gillat allra längst. Han har hängt med ett tag, helt enkelt. Ett slags trygghet; någon man vet var man har. Bilden där uppe är tagen med min iPhone. Någon på Bengans tog den. Peter fick luta sig en del för att hamna i min höjd. Jag tog en del bilder med min vanliga kamera också, som jag hade tänkt lägga in här i bloggen nu. Men så har jag inte installerat programvaran för att föra över bilder på min nya Mac, och installationsskivan ligger uppe på vinden. När jag skulle importera med hjälp av iPhoto kom inte RAW-bilderna med, och det var ju inte så bra. Så jag får fixa det där i morgon, helt enkelt.
När resten av bilderna kommer upp här får ni även se vad jag fick signerat av Peter. God natt så länge.
No comments:
Post a Comment