Hur känns det när någon dör. Inte finns mer. Det är ingen fråga. Trots att meningen börjar med ordet hur så är det långt ifrån en fråga. För det finns ju inget svar. Inga ord som kan utreda; ingen lösning att applicera. Det känns helt enkelt på olika sätt för alla.
Om jag hade haft möjligheten att förbereda mig själv på att snart vara den som måste handskas med döden hade jag kunnat säga: "Var beredd på att allt kommer att kännas meningslöst och så kommer du ha diarré i typ två veckor". Oj, glömde varna känsliga läsare. Men så var det ju. Från telefonsamtalet från pappa fram till begravningen två veckor senare härjade diarrén mitt i kroppen. Gick till apoteket och köpte Omeprazol och världens största förpackning med Novalucol för att kunna leva någorlunda normalt. Men det var ju det minsta problemet.
Det stora - och förmodligen för en lång tid framöver återstående - problemet är meningslösheten. Allt känns meningslöst. Det är inte som när man gick i gymnasiet och undrade varför i helvete man skulle lära sig om pythagoras sats för det kändes ju helt onödigt eftersom man redan då visste att man aldrig mer skulle använda sig av den. Nej. Det här är något helt annat. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Det känns meningslöst att läsa i en tråkig kursbok (som en gubbe skrev på nittiotalet) om hur det svenska språket har vuxit fram under århundraden; det känns meningslöst att gå upp tidigt på morgonen; det känns meningslöst att gå upp sent; det känns meningslöst att äta; det känns meningslöst att titta på tv; det känns meningslöst att handla saker; det känns meningslöst att spara de pengar man har; det känns meningslöst att ha hela livet framför sig; det känns meningslöst att åstadkomma något varje dag; det känns meningslöst att röra på sig; det känns meningslöst att ligga still.
Vad jag kan minnas har jag aldrig i hela mitt liv legat efter i skolan. Nu gör jag det. En hel kurs har jag totalmissat. Och så mitt examensarbete, som skulle ha varit klart i våras. Just nu är mitt examensarbete ett gäng halvskrivna sidor, med lite minnesanteckningar här och var om vad jag bör fylla på med. Men det finns ingen inspiration. Det känns meningslöst att skriva om bedömning när en familjemedlem precis har dött. Så svårt att hitta en liten tråd att greppa och dra sig upp i; hitta en ingång igen. Och den där omtentan. Den får jag göra efter jul. Jag varken oroar eller bryr mig. Tänker bara läsa på och skriva skiten så att jag blir godkänd och kan gå vidare. Samma med uppsatsen. Orkar inte anstränga mig för att fokusera på att skriva en bra uppsats med djuuuuuuuuupa slutsatser. Vill bara fylla ut sidorna, lämna in och få mitt G i Ladok.
Jag minns i våras när jag hade haft examenstorka och skrev här i bloggen att jag hade fått ny inspiration; bestämt mig för att ta nya tag och skriva så att det ryker. Då ringde mamma och sa att hon hade läst det där blogginlägget. Hon var glad för min skull. Sa att jag skulle maila uppsatsen till henne när jag var klar, för hon såg fram emot att läsa den.
Men uppsatsen ligger ju fortfarande där den ligger. Halvfärdig i min dropbox. Oläst av mamma.
Nu är klockan tjugo i sju. Jag börjar känna mig lite hungrig. Vet inte vad jag ska äta till middag, men antagligen blir det mackor och yoghurt. Det är ungefär så mycket jag orkar anstränga mig när Victoria jobbar kväll. Jag gillar i och för sig mackor, så det gör inte så mycket. Ska ha norrbodakorv på dem. Bäst att ta fram mackor ur frysen redan nu, så att de hinner tina innan jag blir alltför hungrig. Så det blir väl mack-ätning och några avsnitt av Breaking Bad, så här på lördagkvällen. Lördagkvällar, eller olika kvällar i allmänhet, känns för övrigt också väldigt meningslösa nu för tiden. Tomheten sitter ju där den sitter, vare sig det är lördag eller tisdag. Så är det bara.
No comments:
Post a Comment