31 jan

Kungen är död. Ja, vår King of Coffee, alltså. Kaffekungen. I morse la han av, förmodligen slutkörd av allt kaffe som bryggs här hemma. Det som har hänt är att själva knappen där man trycker igång kaffet har tappat sin reaktionsförmåga, så nu får vi stå och hålla in knappen tills kaffet är färdigt. Tur att man inte brygger 10 koppar varje gång.

Så om ni undrar vad vi gör framöver så står vi och håller på kaffeknappen. I alla fall tills vi har åkt till Elgiganten eller liknande och köpt oss en Moccamaster. Vi och vi, förresten. Blir väl Victoria som får betala för den där bryggaren så länge. Jag har ju nyss köpt en ny bräda.

30 jan

Det är inte meningen att den här bloggen ska bli värsta YouTube-härvan. Det har bara råkat bli så de senaste dagarna. Och nu är det alltså dags igen.

Jag har nämligen hittat det knäppaste sedan färdighackad lök. En cover som inte liknar någon annan. Är den rolig? Är den vidrig? Jag har svårt för att bestämma mig.

Här är covern:



Och här är originalet:



Feeling This-videon påminner mig för övrigt om hur jag satt framför tjock-tv:n och väntade på att videon skulle dyka upp i SVT:s gamla program Spinn så att jag skulle kunna banda den på VHS. Sådant gjorde man faktiskt för tio år sedan. Satt framför tjock-tv-apparater och bandade grejer. YouTube fanns ju inte.

29 jan

När jag hade betalat räkningarna ansåg jag att jag hade råd. Och så klickade jag hem brädan. Nu återstår endast att vänta på att snön ska smälta, och att bevaka stadens asfaltssopning (borttagning av grus) på kommunens hemsida.

Beställde brädan från England, förresten. En affär som heter RouteOne. Det blev totalt ungefär 780 kronor (bräda plus frakt). I Sverige kostar brädan ungefär 1200 kronor (på internet, i affär förmodligen lite dyrare), så jag måste säga att jag är nöjd med priset. 

28 jan

Fick lite extra CSN-pengar den här månaden. Vet ej varför. Det är ju så där ibland. Fick mindre i december, och nu mer. Trevligt, hur som haver. När jag har betalat räkningarna i morgon ska jag se om jag har råd att klicka hem en Bantam-cruiser, det vill säga en sådan bräda som är på bilden. De är ju sjukt coola. Det framgår inte av bilden, men de är väldigt små. Det är det som är så bra. Man kan i stort sett trycka ner den i en ryggsäck, om man har lust. Varför man nu skulle vilja det. Helst av allt vill man ju glida runt på den dagarna i ända.

Men det blir om jag har tillräckligt med pengar över, som sagt. Och så får jag prioritera bort lite andra saker. Exempelvis spelningen med This Town Needs Guns i Stockholm nästa vecka. Själva biljetten är billig, men det blir ändå några hundra med tåg och så. Lite tråkigt. Men håller modet uppe med tanken på att vi snart bor i Stockholm, och då kan jag gå på alla bra spelningar. Vilket innebär att jag kommer vara pank typ hela tiden, för det finns så många bra spelningar där i stan. Så länge mina pengar går till vettiga saker som livemusik är jag dock nöjd. Och så kan jag ju cruisa dit på min Bantam. Det är inte fy skam.

28 jan

Blev mycket ledsen när jag i dag fick veta att Lewis Marnell har gått bort. Lewis var alldeles för ung (30 år) och dessutom nygift. En riktigt skön svensk-australiensk skatare. Boven i dramat heter den här gången diabetes. Men som Lewis team-kamrat Cooper Wilt skrev på sin Facebook: "[...] he's gone too soon but I'm glad to know that he made the most of his life! He traveled nonstop, met and married a great girl, and got to skateboard for a living--- all with a huge smile on his face." 

27 jan

Jag längtar verkligen till dagen då jag och Victoria äntligen flyttar till Stockholm. Att äntligen bo i en lägenhet som (förhoppningsvis) är fin och mysig i själva grunden (det vill säga inte typ asfula element som vi har nu, gråplastiga dörrar, fula golv och mörka trälister som förstör hela intrycket). En lägenhet som verkligen är ens egen, så att man vill hålla den i fint skick. En lägenhet där man får ändra vad man vill hur man vill. För den är ens egen.

Det kommer nog att bli toppen. Tänker på alla grejer och möbler jag vill köpa, när vi väl har flyttat. Lite i taget, så klart. Är det något jag är säker på så är det att man inte ska köpa allt på en gång. Man måste känna efter lite. Bo in sig. Spara ihop pengar. Här är i alla fall några grejer som jag drömmer om just nu:

 Den här taklampan. Fin, va?

En hattlampa. Antingen bordslampa eller taklampa. Snygga är de, i all fall.

Det här skrivbordet. Det är nog det snyggaste skrivbordet jag har sett på länge.

Ett ap-snyggt matbord vill jag ha. Det ska helst vara gjort av gamla golvplankor, som det ovan.

Ett annat snyggt matbord.

Det här matbordet är också fint, om det bara var i mörkare trä. 

Till matbordet vill jag gärna ha typ den här stolen. Pinnstol ska det vara, i alla fall.

På väggarna vill jag ha en massa coola grafiska affischer. Och så mina band-posters, så klart. Detta har Victoria ännu ej godkänt, men hon jobbar ju ofta kväll så jag hinner nog spika upp några tavlor utan innan hon hinner säga nej.

Någonstans i lägenheten vill jag ha någon möbel som min kompis Mimmi har gjort. Hon är nämligen sjukt duktig på att renovera möbler så att de blir finare än vad de var innan. Den gula stolen är fin, tycker jag. Sedan finns det ju så många pallar som jag vill krama om och ta hem... Någon Mimmi-möbel ska det i alla fall bli! Här är hennes hemsida, förresten.

Som pricken över i drömmer jag även om denna exklusiva förstärkare från Marshall. Vore perfekt att ha som högtalare till datorn. Tyvärr tillverkas den endast i ett begränsat antal, så den kostar alldeles för mycket för mig just nu. Men om jag vinner på Triss, så...

26 jan

Såg Fish Tank häromdagen. Gillade den verkligen. Riktigt bra skådespeleri - att Katie Jarvis (som spelar Mia) inte har gjort fler filmer efter Fish Tank förvånar mig verkligen. Eller snarare gör mig ledsen. Vill se mer av Katie.

Fish Tank handlar om Mia som drömmer om att få dansa streetdance på heltid. Hon bor med sin ansvarslösa mamma och sin uppkäftiga lillasyster. Mamman kan definitivt klassas som en av de sämsta mammorna någonsin - hon vill själv vara en ungdom och kör ut båda ungarna för att få festa tillsammans med sina kompisar. Hennes sätt att vara sätter tyvärr djupa spår i barnen; Mia har sina problem men det som framför allt bekymrar mig är hur lillasystern anammar mammans livsstil.

Hur som helst: mamman träffar en ny kille, Connor. Han verkar vara den första vuxna personen som verkligen tar en vuxenroll i Mias liv. En person som ser henne, som intresserar sig för hennes liv. Connor verkar vara en hyvens kille. Nästan lite för bra. Mia bli misstänksam, och försöker ta reda på vad Connor döljer.

Det här är en film precis i min stil. Den hårda, grymma och gråa verkligheten skildras på ett sätt som nästan känns dokumentärt. Fattigdomen. Vemodet. Många scener fastnar i hjärnan. Jag kommer inte att kunna släppa den här filmen på ett bra tag. Och det är sådana filmer jag uppskattar mest. De som verkligen gör ett avtryck i livet. Ja, jag tror ta mig tusan att jag ska köpa filmen på dvd en vacker dag. Det händer inte ofta, kan jag lova.

Rekommenderas för alla som gillar den brutala sanningen och diskbänksrealism.

25 jan

Nu har det hänt något mycket märkligt. Vi kan kalla det ett paradigmskifte. En ny era. Jag - ja, du läste rätt; jag - har köpt märkesschampo. Jag som alltid har lagt så lite pengar som möjligt på schampo och balsam. Har väl inte precis köpt Eldorado, men vi kan säga att jag har hållit mig i prisklassen 30-40 kronor per flaska. Cirka. 

Så här började det: jag var och klippte mig innan jul. Då frågade frisören om jag inte hade ont i hårbotten, för hon upptäckte något som såg ut som eksem. En irriterad hårbotten med någon form av utslag. Kliar det inte? frågade hon. Det hade jag aldrig reflekterat över. Det kliade inte, inte vad jag hade lagt märke till i alla fall. Men så sög jag på den där karamellen och insåg att det kanske kliade, bara det att jag var så van vid det att jag inte märkte det längre. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer kom jag på mig själv med att klia i hårbotten.

Frisören hade berättat för mig att hårbottnen kan bli irriterad av att man använder "fel" schampo. Vad "fel" schampo är enligt en frisör har jag ingen aning om, men allt som kostar mer än 40 kronor per flaska måste ju vara lite mer rätt, i alla fall. Därför slog jag till på produkterna ni kan skåda i bilden ovan. Ett schampo och ett balsam. Scalp betyder alltså hårbotten, och det där ska tydligen vara bra för just den. Och nu sitter jag alltså här med två dyra flaskor och hoppas att min lilla scalp ska bli lite mindre arg på mig. Det är ju värt ett försök, i alla fall.

Det är alltså ingen vanlig gammal dammig ungdomsblogg ni avnjuter längre. Nej. Härmed kan ni arkivera denna blogg under kategorin hälsa. Välmående. Kanske mode. Modelejonets blogg. Jag är så gott som en fashionista. Om jag köper en egen burk av den där Clarins-krämen som Victoria har (som jag snyltar av typ varannan dag) så är jag nog det. En fashionista med en välmående hårbotten.

Nog om det! Ni måste långsamt vänja er vid det nya modelejonet inom mig; det får inte bli för mycket på stört. Därför kommer här lite av det gamla vanliga: Alfons. Han har faktiskt bott hos oss i nästan exakt ett år nu. Lite mer, till och med. Han flyttade hit i början av januari förra året. Det firar jag med ett par bilder jag tog i dag. 

24 jan

Det här är Ian Watkins. Han är känd som sångare i det walesiska rockbandet Lostprophets. Just nu sitter han häktad, misstänkt för sexuellt ofredande mot minderårig (möjligtvis i plural, det vill säga flera olika barn), innehav av både barn- och djurpornografi samt att han tillsammans med två andra personer ska ha planerat att våldta en ettåring.

Ja, han verkar vara sjuk i huvudet. Och visst, man ska inte döma någon i förväg (än så länge har han ju inte dömts, utan är i nuläget misstänkt). Att han har suttit häktad sedan december tyder dock på att det finns starka bevis mot Ian. Resten av killarna i Lostprophets verkar lika chockade som vi andra, med tanke på meddelandet de har lagt upp på sin hemsida.

Jag tror att jag var ungefär 14 år när jag hörde Lostprophets första gången. Den första låten jag hörde var Last Train Home, och jag älskade den från första stund. Jag behövde bara höra introt för att förstå att det där var en låt jag verkligen skulle gilla. Jag köpte skivan. Start Something heter den. Jag gillade verkligen albumet. Det snurrade många varv i skivspelaren; låtarna följde med mig när jag lämnade högstadiet och tog mig igenom hela gymnasiet. Och efter det. Det fanns ett driv i låtarna som ofta passade in, var jag än tycktes befinna mig i livet. 

Det var alltid bara den där skivan. Aldrig någon annan Lostprophets-skiva. Det de hade gjort innan klingade inte lika bra i mina öron, och efter följde bara ett enda långt förfall. Start Something var deras enda fullträff.

När jag fick höra om misstankarna mot Ian förändrades hela min snäva Lostprophets-relation. Hur ska jag nu förhålla mig till bandet? Jag raderade Start Something och några B-sidor jag hade på datorn. Funderade på att gå och slänga mina Lostprophets-album i plastinsamlingen. Nu är det ju inte längre bara en kille som heter Ian som sjunger de där låtarna som jag har kunnat utantill; det är även (bland annat) en pedofil. En person som jag inte respekterar och aldrig mer kan se på samma sätt. Vinkeln är annorlunda. Jag minns när Chris Brown hade misshandlat Rihanna, och jag ansåg att ingen skulle lyssna på hans musik. Ingen skulle köpa hans skivor, spela hans låtar på Spotify eller gå på hans konserter. Ingen skulle bidra till kvinnomisshandlarens leverne. För mig var det enkelt; jag har aldrig tyckt om Chris Browns musik och kommer aldrig att göra det heller (men kul för honom att han har hittat autotune-knappen i Logic, liksom). 

Men nu handlar det plötsligt om min musik. Min skiva som jag gillar. Min bandkille som har funnits i ett litet hörn av mitt lilla liv sedan typ 2004. Ska jag ta avstånd från Lostprophets? Ska jag slänga deras skivor? Ska jag aldrig mer lyssna på Start Something? När jag började fundera över det här insåg jag verkligen att det är svårt att leva som man lär. Nu hade jag lite "tur", i och med att jag inte är och aldrig har varit värsta Lostprophets-fanet. Kommer aldrig att bli. Men jag började tänka i lite större banor och tanken slog mig att världen är full av svin (surprise!). De finns överallt och de kan finnas bland mina favoritmusiker. Mina idoler. Tänk om Tom DeLonge skulle genomföra ett massmord. Vad skulle jag göra då? Aldrig mer lyssna på blink? Slänga alla deras skivor? Tänk om Winnerbäck skulle bli åtalad för innehav av barnpornografi. Vad skulle jag göra då? Kämpa med svettiga tårar för att sudda bort honom ur mitt liv? Skulle det ens gå?

Jag har ingen lösning på de här frågorna. Man skulle ju kunna tro att jag hade det, eftersom jag tog upp ämnet, men det har jag alltså inte. Just nu har jag fullt upp med att be till alla mighty powers att mina idoler inte har några märkliga böjelser; inte planerar några dåd. 

Just nu hoppas jag först och främst självklart att Ian är oskyldig. För alla eventuellt offers skull hoppas jag verkligen det. Men om han nu är skyldig så hoppas jag att han får ett hårt och långt straff. Skit ska skit ha, heter det ju. Är han skyldig så är han ett större svin än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men jag hoppas att han i så fall tar sig igenom hela sitt straff (utan att typ bli dödad i fängelset - lycka till liksom). När man har tagit sitt straff är man nämligen värd en andra chans. Det tycker jag, i alla fall. Och då kanske jag kan damma av Start Something, lägga skivan i spelaren, trycka på play, höra introt till We Still Kill the Old Way och bläddra i det tummade konvolutet. Minnen kommer att fladdra i hjärnan. Till varje låt finns egna minnen. Skillnaden kommer att vara att varje minne har blivit smutsigt. Fläckat av Ians osmakliga val av vägar genom livet. 

Det var väl det om detta, ungefär. Vill man läsa mer om Ian Watkins åtal så har BBC skrivit om det här. Några svenska hänvisningar är den här, den här och den här. Annars kan man ju alltid googla själv. Eller fråga Jesus Kristus från Nasaret (om man nu råkar vara lite religiös av sig).

23 jan

I morgon kommer två saker att hända:
1) Jag ska försöka gå upp klockan halv sju på morgonen för att ta mig till föreläsningen som börjar klockan åtta plus akademisk kvart.
2) Jag ska blogga om en kille som är dömd för sexuellt ofredande mot barn samt innehav av djurporr på datorn. Vinkeln på detta (en vinkel ska man väl alltid ha?!) är att den här killen tyvärr är medlem i ett band som har gjort en skiva som jag tyckte var väldigt bra. Skulle fortfarande ha tyckt. Nu vet jag inte vad jag ska tycka längre. Mer om detta i morgon, som sagt.

Lauren har nyss gått hem. Hon var här och åt middag med mig och Victoria. Vi åt en variant av nasi goreng, mumsigt! Sedan såg vi en Beck-film (tomheten efter att Lost tog slut för oss blev så stor att vi blev tvungna att komma på något annat att titta på, så nu ska vi se alla Beck-filmer).

22 jan

Inspirerad av Sandra hoppar även jag på Fredrik Wass projekt om att skriva minst ett blogginlägg i 100 dagar. 100 dagar i sträck, alltså. Min personliga ambition med utmaningen kommer att bli att publicera fler foton och skaka liv i det som min blogg brukade vara. Göra den lite mer tilltalande igen.

I morgon börjar projektet. Vi får se hur det går!

15 jan

Sitter och skriver på min hemtenta och inser saker om mig själv. I dag har jag verkligen - en gång för alla - insett och accepterat att jag måste ha en deadline för att få något gjort. Inte bara ha en deadline, utan även vara nära den. När vi fick tentan i måndags förra veckan fick vi veta att den skulle in onsdagen veckan därpå (det vill säga i morgon). Ovanligt lång tid för en hemtenta. Detta innebar för min del att jag fick väldigt lite gjort de där första dagarna. Letade lite citat i några romaner. Började skriva ett ganska luftigt kladdpapper om saker jag eventuellt skulle kunna ta upp. Det gick långsamt framåt, helt enkelt.

Men nu jäklar. Nu är det bara en dag kvar, och jag skriver så att alla möjliga tangenter på datorn blir fingerfettade. Det går undan. Det skrivs och suddas och flyttas och tas bort och citeras huller om buller. Har inte ens hunnit duscha i dag för att jag har skrivit så mycket.

Sådan är jag. Tydligen. Får mest gjort när slutet är nära. Nu måste jag återgå till tentan. Adjö.

13 jan

Här är en gubbe. Ingen särskilt snygg gubbe, heller. Färgåtergivningen av målningen är inte direkt den bästa, så gubbens hår är nästan lite rosa-skiftande. Frisyren är väldigt... gammalmodig. Ögonen är lite ojämna och själva gubben ser lite ledsen ut.

Vad gör då denne sorgsna gubbe i min blogg? Det undrar ni så klart nu. Här är det nämligen jag som bestämmer vad som ska undras och inte. Så här ligger det till: genom att visa er denna bild hoppas jag att ni som ser det här inlägget ska bli lockade att läsa en bok. Om jag nu ska vara en sådan där jobbig människa som försöker få folk att läsa böcker (huga!) hejvilt borde jag ju i alla fall haft vett att locka med en snygg bild, kan tyckas. Borde jag inte ha valt en jämn och glad gubbe? Svaret är självklart nej. Det borde jag inte ha gjort. Att gubben ser ledsen ut passar nämligen väldigt bra med själva boken, som jag ännu inte tänker avslöja namnet på. Det är gubben på bilden som har skrivit boken. 

Vad är det då han har skrivit? Det ska jag strax komma till. Först ska jag bara nämna att jag har en läslogg. Det är en anteckningsbok där jag skriver vilka böcker jag har läst, och när jag läste dem. Det allra bästa med min läslogg är att jag även skriver citat ur boken ifråga, om jag har hittat några meningar jag gillar, eller kanske bara ett ord som har fastnat. Uttryck. Formuleringar. Sådana grejer plitar jag ner under boktiteln och det där. Skitbra (och kul) att ha en läslogg att bläddra i ibland. Se vilka böcker man borde läsa om. Vilka man minns.

I boken som den ledsna och ojämna gubben har skrivit hittade jag ovanligt många citat som jag antecknade i min läslogg. Förutom bilden på gubben är det dessa citat jag hoppas ska locka er att göra som jag och en gång för alla läsa den boken (kan avslöja att det är en klassiker som gamla skolfröknar och alla möjliga tjatar om typ hela tiden och detta eviga tjat gjorde liksom att man (jag) blev helt anti och inte ville läsa den hajpade boken (man (jag) tänkte typ: ofta den är bra om en massa gamla dammiga lärare tjatar om den) och därför blev det helt enkelt aldrig av). Så, bered er nu, för här kommer citaten:

"Varje träd, varje häck är en blombukett, och man skulle nästan ha lust att vara en ollonborre för att få sväva omkring i detta hav av dofter och suga all sin näring därur."

"Det finns icke ett ögonblick, som ej förtär dig och de dina, icke ett ögonblick, då du ej är en förstörare av liv, och måste vara det!"

"Jag tänker ofta: om du bara en gång, bara en enda gång kunde få trycka henne till detta hjärta, så skulle hela din tomhet vara utfylld."

" [...] du känner ej, att i ditt krossade hjärta, i din rubbade hjärna ligger din olycka [...]."

Vilka formuleringar! Så otroligt gamla formuleringar som är så fina! De här citaten är nämligen ungefär 200 år gamla. Den ledsna gubben måste ha varit emo-kulturens grundare, typ! Jag tänker fortfarande inte avslöja vilken bok det är. Inte riktigt än. Först ska jag dra handlingen lite grann (och eftersom den är så välkänd så kommer jag även att avslöja slutet): en kille blir superkär i en tjej som tyvärr redan är förlovad med en annan kille. Den första killen är så olyckligt kär att han nästan blir besatt av själva kärleken. Hela boken utgörs av brev som han skriver till en kompis, där han helt enkelt vältrar sig i sina känslor. Sina känslostormar. Han har så mycket kärlek till både den där tjejen och naturen att kompisen som tar emot alla brev måste bli helt trött i huvudet. Killen som är olyckligt kär hoppas hoppas hoppas att han ska kunna bli ihop med tjejen, men till slut inser han att det är kört. Han kommer aldrig att få henne. Då svämmar hans känslor i stort sett över, och han bestämmer sig för att han måste dö. Det är det enda sättet att få ett slut på lidandet. Han begår självmord, och sedan är boken slut.

En emo-bok från 1700-talet, helt enkelt. Boken heter Den unge Werthers lidanden och gubben på bilden där uppe heter Johann Wolfgang von Goethe. Emo som jag är så kan jag direkt säga att jag kommer att läsa boken igen. Flera gånger. Werther - så heter alltså han som är olyckligt kär - klamrar sig liksom fast i hjärtat när man har läst boken. Det går inte att sluta tänka på honom. Hur han kunde vara så glad över att ha träffat den där tjejen, trots att känslorna åt upp honom och gjorde så att han tog livet av sig. 

Ja, vad mer kan jag säga. Läs den, för sjuttsingen. Ge Werther en chans. Det är han väl värd? Så länge man gillar ledsen musik (och vem gör inte det? Ursäkta att jag frågar, men vem sjutton lyssnar på glad musik och tycker att den är bättre än den ledsna musiken? Typ ingen) så borde man helt klart gilla Werthers hjärtslitande brev.

8 jan

Känns som att min blogg är tunn och tråkig nu för tiden. Bloggar sällan och när jag väl gör det så är det typ om något helt ointressant. Men men. Så kan ju livet också vara, ibland. Händelselöst. Har i alla fall fått hemtentan nu och den kommer nog bli ganska rolig att skriva. Den ena delen består av att man ska göra en ordlista, där man själv väljer ord/begrepp/författare som man tycker bäst beskriver den tidsperiod i litteraturhistorien som vi nyss har studerat och läst om. Har kommit på några ord som jag överväger att ta med. Suger på karamellen, kan man säga. Lite kul och annorlunda tentafråga tycker jag, i alla fall!

Annars händer väl inte särskilt mycket, så här i hemtentavecka-tider. I morgon blir det en promenad till stan med Victoria. Jag ska bland annat kolla på Myrornas efter skönlitteratur till nästa kurs. På fredag blir det examensfirande, då blir nämligen Emma en utbildad sjuksköterska! Skoj!

För att avrunda detta otroligt intressanta blogginlägg kommer nu några Instagram-bilder från den senaste tiden. (Har ett gäng bilder på vanliga kameran också, som behöver överföras till datorn. En annan dag.)

Fick en akustisk gitarr i födelsedagspresent/julklapp av pappis! Hur snällt?! Tim Armstrongs signaturgitarr från Fender, även kallad Hellcat-gitarren. Den är lite retro i designen. Och så dödskallar på. Punk som tusan!

Hittade lite ankor i en frysdisk. (Ja, jag vet att det heter änder. Men ankor låter mycket bättre.)

En helg var vi hundvakt åt Nova. Nova ville busa med Alfons, men Alfons kände inte riktigt att han var i behov av någon ny buskompis, utan betraktade hellre "monstret" på avstånd.

Firade jul hos släkten i Karlshamn. Victoria och Malin målade en av mina naglar. Man måste ju kunna bjuda på sig själv.

En dag fick Alfons för sig att han får vila på köksbordet. Vilket han så klart inte alls får.

Jag beställde lite grejer från det stora Amerikat: en Pianos Become The Teeth-t-shirt och två AP-tidningar. Gamla nummer av AP, bör tilläggas. Blink-numret ville jag köpa när det begav sig, men så fanns inte just den tidningen på Press-Stop här i stan. Så hittade jag den äntligen nu. Slog till på ett nummer med Taking Back Sundays historia, också. Ska bli intressant att läsa.

4 jan

"Hur sjutton går det för lilla Bea nu då, med all den där läsningen som skulle bli av und so weiter?" frågar ni er säkert med jämna mellanrum. Jo tack, det går framåt! Har betat av alla romaner nu och även ett par pjäser, nu är det främst lyriken kvar och så lite utdrag ur olika böcker. Och så facklitteraturen, så klart. Det ska nog gå, det här. Att hinna läsa allt, alltså. Hur själva tentan ska gå har jag ingen aning om. Men i vanlig ordning har jag planerat att göra mitt bästa.

Det var allt jag hade på hjärtat i dag. Nu ska jag göra en kopp kaffe och återgå till att läsa. Kanske tar en macka på det, också.

2 jan

Hade inget kaffe i munnen när jag öppnade studentmailen för en stund sedan. Men hade jag haft det så hade jag satt det rakt i vrångstrupen. I inkorgen fanns nämligen ett mail från den här kursens lärare, där hon lite glatt (kan jag tänka mig) överraskade (chockerade) oss studenter med att hemtentan äger rum nästa vecka.

Okej, resten av människorna i min klass kanske inte blev chockade. Vad vet jag. Själv hade jag i alla fall ingen aning om att vi redan ska ha tenta på den här kursen. Jag hade räknat med att det var minst ett par veckor kvar till dess. Det här ändrar minst sagt mina planer för det som återstår av den här veckan. Tentan delas ut på måndag och så måste jag ha läst i stort sett allt. Det är svårt att hinna läsa under tiden man har hemtenta. Hittills har jag kvar en hel drös romaner plus några hundra sidor i facklitteraturen. "Amen hallå asså vad kul å ba läza en massa spenande böcker liksom!!!11!!" tänker ni kanske nu. Då kan jag på stört upplysa er om att det inte är ett dugg spännande att läsa en massa skitgamla böcker från typ 1500-/1600-/1700-talet när man är tvungen att göra det. Dessutom måste man (i alla fall jag, eftersom jag ligger efter i planeringen) läsa hejdundrande snabbt samtidigt som man måste memorera allt det viktiga ur alla böcker, eftersom i stort sett vilken fråga som helst kan dyka upp på tentan.

Så ligger det till. Blev så stressad nu att jag känner mig lamslagen. Har i alla fall gjort i ordning en kanna kaffe, och ska nu ta plats i sängen och fortsätta läsa Prinsessan de Clèves. Har väl ungefär hälften kvar av den (astråkig bok). Sedan blir det Den unge Werthers lidanden eller Tartuffe eller något. Till min stora glädje har även UR gjort tv-program om typ romantiken, upplysningen och så vidare. De ska jag helt klart se. Behöver titta på något som omväxling till allt läsande. Och UR lär ju vara sjukt pedagogiska. Perfekt för mig just nu.