13 jan

Här är en gubbe. Ingen särskilt snygg gubbe, heller. Färgåtergivningen av målningen är inte direkt den bästa, så gubbens hår är nästan lite rosa-skiftande. Frisyren är väldigt... gammalmodig. Ögonen är lite ojämna och själva gubben ser lite ledsen ut.

Vad gör då denne sorgsna gubbe i min blogg? Det undrar ni så klart nu. Här är det nämligen jag som bestämmer vad som ska undras och inte. Så här ligger det till: genom att visa er denna bild hoppas jag att ni som ser det här inlägget ska bli lockade att läsa en bok. Om jag nu ska vara en sådan där jobbig människa som försöker få folk att läsa böcker (huga!) hejvilt borde jag ju i alla fall haft vett att locka med en snygg bild, kan tyckas. Borde jag inte ha valt en jämn och glad gubbe? Svaret är självklart nej. Det borde jag inte ha gjort. Att gubben ser ledsen ut passar nämligen väldigt bra med själva boken, som jag ännu inte tänker avslöja namnet på. Det är gubben på bilden som har skrivit boken. 

Vad är det då han har skrivit? Det ska jag strax komma till. Först ska jag bara nämna att jag har en läslogg. Det är en anteckningsbok där jag skriver vilka böcker jag har läst, och när jag läste dem. Det allra bästa med min läslogg är att jag även skriver citat ur boken ifråga, om jag har hittat några meningar jag gillar, eller kanske bara ett ord som har fastnat. Uttryck. Formuleringar. Sådana grejer plitar jag ner under boktiteln och det där. Skitbra (och kul) att ha en läslogg att bläddra i ibland. Se vilka böcker man borde läsa om. Vilka man minns.

I boken som den ledsna och ojämna gubben har skrivit hittade jag ovanligt många citat som jag antecknade i min läslogg. Förutom bilden på gubben är det dessa citat jag hoppas ska locka er att göra som jag och en gång för alla läsa den boken (kan avslöja att det är en klassiker som gamla skolfröknar och alla möjliga tjatar om typ hela tiden och detta eviga tjat gjorde liksom att man (jag) blev helt anti och inte ville läsa den hajpade boken (man (jag) tänkte typ: ofta den är bra om en massa gamla dammiga lärare tjatar om den) och därför blev det helt enkelt aldrig av). Så, bered er nu, för här kommer citaten:

"Varje träd, varje häck är en blombukett, och man skulle nästan ha lust att vara en ollonborre för att få sväva omkring i detta hav av dofter och suga all sin näring därur."

"Det finns icke ett ögonblick, som ej förtär dig och de dina, icke ett ögonblick, då du ej är en förstörare av liv, och måste vara det!"

"Jag tänker ofta: om du bara en gång, bara en enda gång kunde få trycka henne till detta hjärta, så skulle hela din tomhet vara utfylld."

" [...] du känner ej, att i ditt krossade hjärta, i din rubbade hjärna ligger din olycka [...]."

Vilka formuleringar! Så otroligt gamla formuleringar som är så fina! De här citaten är nämligen ungefär 200 år gamla. Den ledsna gubben måste ha varit emo-kulturens grundare, typ! Jag tänker fortfarande inte avslöja vilken bok det är. Inte riktigt än. Först ska jag dra handlingen lite grann (och eftersom den är så välkänd så kommer jag även att avslöja slutet): en kille blir superkär i en tjej som tyvärr redan är förlovad med en annan kille. Den första killen är så olyckligt kär att han nästan blir besatt av själva kärleken. Hela boken utgörs av brev som han skriver till en kompis, där han helt enkelt vältrar sig i sina känslor. Sina känslostormar. Han har så mycket kärlek till både den där tjejen och naturen att kompisen som tar emot alla brev måste bli helt trött i huvudet. Killen som är olyckligt kär hoppas hoppas hoppas att han ska kunna bli ihop med tjejen, men till slut inser han att det är kört. Han kommer aldrig att få henne. Då svämmar hans känslor i stort sett över, och han bestämmer sig för att han måste dö. Det är det enda sättet att få ett slut på lidandet. Han begår självmord, och sedan är boken slut.

En emo-bok från 1700-talet, helt enkelt. Boken heter Den unge Werthers lidanden och gubben på bilden där uppe heter Johann Wolfgang von Goethe. Emo som jag är så kan jag direkt säga att jag kommer att läsa boken igen. Flera gånger. Werther - så heter alltså han som är olyckligt kär - klamrar sig liksom fast i hjärtat när man har läst boken. Det går inte att sluta tänka på honom. Hur han kunde vara så glad över att ha träffat den där tjejen, trots att känslorna åt upp honom och gjorde så att han tog livet av sig. 

Ja, vad mer kan jag säga. Läs den, för sjuttsingen. Ge Werther en chans. Det är han väl värd? Så länge man gillar ledsen musik (och vem gör inte det? Ursäkta att jag frågar, men vem sjutton lyssnar på glad musik och tycker att den är bättre än den ledsna musiken? Typ ingen) så borde man helt klart gilla Werthers hjärtslitande brev.