Det här är Ian Watkins. Han är känd som sångare i det walesiska rockbandet Lostprophets. Just nu sitter han häktad, misstänkt för sexuellt ofredande mot minderårig (möjligtvis i plural, det vill säga flera olika barn), innehav av både barn- och djurpornografi samt att han tillsammans med två andra personer ska ha planerat att våldta en ettåring.
Ja, han verkar vara sjuk i huvudet. Och visst, man ska inte döma någon i förväg (än så länge har han ju inte dömts, utan är i nuläget misstänkt). Att han har suttit häktad sedan december tyder dock på att det finns starka bevis mot Ian. Resten av killarna i Lostprophets verkar lika chockade som vi andra, med tanke på meddelandet de har lagt upp på sin hemsida.
Jag tror att jag var ungefär 14 år när jag hörde Lostprophets första gången. Den första låten jag hörde var Last Train Home, och jag älskade den från första stund. Jag behövde bara höra introt för att förstå att det där var en låt jag verkligen skulle gilla. Jag köpte skivan. Start Something heter den. Jag gillade verkligen albumet. Det snurrade många varv i skivspelaren; låtarna följde med mig när jag lämnade högstadiet och tog mig igenom hela gymnasiet. Och efter det. Det fanns ett driv i låtarna som ofta passade in, var jag än tycktes befinna mig i livet.
Det var alltid bara den där skivan. Aldrig någon annan Lostprophets-skiva. Det de hade gjort innan klingade inte lika bra i mina öron, och efter följde bara ett enda långt förfall. Start Something var deras enda fullträff.
När jag fick höra om misstankarna mot Ian förändrades hela min snäva Lostprophets-relation. Hur ska jag nu förhålla mig till bandet? Jag raderade Start Something och några B-sidor jag hade på datorn. Funderade på att gå och slänga mina Lostprophets-album i plastinsamlingen. Nu är det ju inte längre bara en kille som heter Ian som sjunger de där låtarna som jag har kunnat utantill; det är även (bland annat) en pedofil. En person som jag inte respekterar och aldrig mer kan se på samma sätt. Vinkeln är annorlunda. Jag minns när Chris Brown hade misshandlat Rihanna, och jag ansåg att ingen skulle lyssna på hans musik. Ingen skulle köpa hans skivor, spela hans låtar på Spotify eller gå på hans konserter. Ingen skulle bidra till kvinnomisshandlarens leverne. För mig var det enkelt; jag har aldrig tyckt om Chris Browns musik och kommer aldrig att göra det heller (men kul för honom att han har hittat autotune-knappen i Logic, liksom).
Men nu handlar det plötsligt om min musik. Min skiva som jag gillar. Min bandkille som har funnits i ett litet hörn av mitt lilla liv sedan typ 2004. Ska jag ta avstånd från Lostprophets? Ska jag slänga deras skivor? Ska jag aldrig mer lyssna på Start Something? När jag började fundera över det här insåg jag verkligen att det är svårt att leva som man lär. Nu hade jag lite "tur", i och med att jag inte är och aldrig har varit värsta Lostprophets-fanet. Kommer aldrig att bli. Men jag började tänka i lite större banor och tanken slog mig att världen är full av svin (surprise!). De finns överallt och de kan finnas bland mina favoritmusiker. Mina idoler. Tänk om Tom DeLonge skulle genomföra ett massmord. Vad skulle jag göra då? Aldrig mer lyssna på blink? Slänga alla deras skivor? Tänk om Winnerbäck skulle bli åtalad för innehav av barnpornografi. Vad skulle jag göra då? Kämpa med svettiga tårar för att sudda bort honom ur mitt liv? Skulle det ens gå?
Jag har ingen lösning på de här frågorna. Man skulle ju kunna tro att jag hade det, eftersom jag tog upp ämnet, men det har jag alltså inte. Just nu har jag fullt upp med att be till alla mighty powers att mina idoler inte har några märkliga böjelser; inte planerar några dåd.
Just nu hoppas jag först och främst självklart att Ian är oskyldig. För alla eventuellt offers skull hoppas jag verkligen det. Men om han nu är skyldig så hoppas jag att han får ett hårt och långt straff. Skit ska skit ha, heter det ju. Är han skyldig så är han ett större svin än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men jag hoppas att han i så fall tar sig igenom hela sitt straff (utan att typ bli dödad i fängelset - lycka till liksom). När man har tagit sitt straff är man nämligen värd en andra chans. Det tycker jag, i alla fall. Och då kanske jag kan damma av Start Something, lägga skivan i spelaren, trycka på play, höra introt till We Still Kill the Old Way och bläddra i det tummade konvolutet. Minnen kommer att fladdra i hjärnan. Till varje låt finns egna minnen. Skillnaden kommer att vara att varje minne har blivit smutsigt. Fläckat av Ians osmakliga val av vägar genom livet.
2 comments:
jätteintressant, jag har också funderat på sånt. hur gör man när den som gjort något man tycker om, även gör saker man inte står bakom på något vis?
ett dilemma. väldigt svårt.
Post a Comment