20 okt

livet/döden

det enda jag kan tänka på är döden det enda jag kan tänka på är att jag kanske redan är död det finns en möjlighet en liten liten möjlighet att när jag föddes så föddes jag inte alls utan i själva verket dog jag. det jag alltid har trott var födseln var egentligen döden det som var innan tog slut försvann slutade och så började något nytt något alldeles nytt och i det nya sitter jag nu och skriver det här sätter ihop några bokstäver och hoppas på det bästa. ingenting. jag minns ingenting av det som var innan. everything is gone forever. med största sannolikhet är det så. om vi då alltså hela tiden har frågat oss vad som kommer efter livet kan vi sluta med det nu svaret har du framför dig öppna dina ögon det enda som kom efter livet var det här det blev aldrig bättre än så här man sitter i ett cementgrått höghus det är mörkt ute alltid lika mörkt det här blev inte alls som jag hade hoppats jag hade föreställt mig något helt annorlunda något fantastiskt och så blev det inte bättre än så här. och det är alltid lika mörkt.

nu kanske jag går för långt men jag har en annan teori också sådan är jag jag växlar mellan olika teorier kan aldrig stå fast vid något byter perspektiv onödigt instabil jag skulle aldrig kunna vara den som ställde ner foten och slängde fram hela armen och sa att så här är det så här är det så här ska det alltid vara. nej. precis innan foten sätts ner och armen åker fram så ser jag något nytt ett annat perspektiv en annan teori och där hamnar jag. det är där jag hamnar. min andra teori är att det här inte är livet och inte heller döden det här är bara en dröm det enda jag gör är att drömma jag ligger någon helt annanstans i ett helt annat liv och drömmer det här. det är inte en ovanligt lång dröm det är bara här i själva drömmen som det känns långt för så kan det vara i drömmar det kan vara helt absurt och det är det också kanske är jag inte ens jag i det andra livet kanske är jag någon helt annan. någon som bara drömmer om den här personen som sitter och skriver ihop det här. jag drömmer om saker jag inte ens förstår mig på jag drömmer om att rymden expanderar i ingenting och kinesiska och bokföring och death metal-musik jag måste vara otroligt smart som kan drömma allt det där trots att jag egentligen inte förstår mig på det men sådan är jag. överraskande. och när jag dör i det här livet så dör jag egentligen inte det enda som händer är att jag vaknar upp i mitt andra liv det riktiga livet där jag ligger och drömmer. kanske är alla människor i det här livet sådana människor som i det andra livet ligger och drömmer samtidigt som jag. det är därför det ibland verkar som att vissa människor dör så himla plötsligt i bilolyckor och sjukdomar och de blir mördade men egentligen blir de inte det egentligen vaknar de bara upp och då försvinner de då är de inte längre med i den här drömmen. så kan det vara. vissa av dem vaknar och minns inte ens vad de drömde och för dem var hela det här livet i onödan jag vet inte om jag kommer att minnas vad jag drömde kanske gör jag alla ansträngningar i onödan kanske presterar jag förgäves kanske kanske kanske det finns ingenting som är säkert det finns ingenting som varar för evigt evigheten finns inte den är ingenting den är en illusion kanske en förhoppning men allting faller isär går sönder slutar att vara. bara det som kan sluta att vara finns om något inte kan upphöra så finns det inte så måste det vara det är en teori jag har och därför kan inte evigheten finnas eftersom själva begreppet evighet innefattar att det inte kan sluta men jag tror inte på det jag tror att de som tror på evigheten har en del gemensamt med religiösa människor tron på något som inte kan falla isär jag tror tvärtom att allting kommer att falla isär sådan är jag. trasigt. allting känns trasigt. allting känns bräckligt. vad kommer efter döden kanske vaknar jag om tio sekunder kanske vaknar jag om det som i drömmen räknas som fyrtiotvå år. ingenting är säkert. allting tar slut.