14 mars

Hade seminarium om New York-trilogin i dag. Det var väldigt intressant. Alla har så många olika tankar och idéer om innehållet; alla är så förvirrade, upprörda, förvånade; alla försöker dra kopplingar fram och tillbaka. Alla vill ju bara komma fram till något. Förstå. Paul Auster, alltså. Vilken rackare. Antagligen satt han där vid sitt skrivbord för alla de där åren sedan och ba "Don Quijote, släng dig i väggen! Nu ska jag ge mänskligheten något att verkligen bita i och fundera över i århundraden. Japp, det will bli an instant classic!" Och New York-solen bara strålade in genom fönstret och Paul knäckte sina fingrar (som en pianist) och smattrade loss på sin skrivmaskin så att den där tjocka grejen plingade våldsamt (som när Långben äter majs).

Och om hundra år sitter folk säkert fortfarande och undrar samma sak: vad faan läste jag nyss? Och vad vill han mig?!

Ingen kommer att förstå. För det finns säkert inget svar. Paul skrev det för att alla som läste skulle ba omg omg omg mind = blown och har hela tiden haft för avsikt att själv sitta inne på alla svar. Eller så vet han inte ens själv. För vem har egentligen skrivit romanen? Paul Auster som står på omslaget, eller Paul Auster som är författare i boken?

I den upplaga av New York-trilogin som jag äger har Jonas Hassen Khemiri skrivit ett förord. Det första han klargör att man kan bli galen av att läsa Paul Austers roman. Jonas har rätt. Alla bör se sig varnade. Endast folk som anser sig ha tid med att bli en smula knäppa bör läsa New York-trilogin. Om du är en av dem - läs noggrant.

(Den här skrämmande blicken föreställer jag mig att Paul hade när han skrev hela kalaset.)