Det har hänt något med min fot. När jag satt och åt min grötlunch kände jag att det gjorde lite ont i stortån. Inte alls mycket, bara så där lite plötsligt ont som man kan få i någon kroppsdel ibland, utan anledning. Så jag tänkte inte så mycket mer på det, utan fortsatte äta min gröt och läsa min bok. Sedan reste jag mig och gick ut i vardagsrummet. Då gjorde det lite mer ont i tån, och så knäckte det i den varje gång jag tog ett steg. När jag lite senare gjorde mig en kopp kaffe och återigen satt vid köksbordet och läste kände jag att tån gjorde mer ont än innan. Den kändes svullen, men såg inte direkt svullen ut.
Sedan rullade det på, eller vad man ska säga. Efter någon timme hade jag så ont från tån neråt foten att jag fick hoppa på ett ben genom lägenheten. Bara det att när jag hoppade och höll upp den onda foten så böjde jag liksom tån av ren reflex, vilket gjorde väldigt ont. Jag höll till i sängen. Tyvärr tog min bok slut, och jag var tvungen att hämta en ny i vardagsrummet. Då kröp (!) jag dit. Alfons trodde att jag lekte eller i alla fall var där för att gosa med honom. Sedan kravlade jag mig tillbaka till sängen, och där har jag i stort sett befunnit mig sedan dess.
Om tån inte känns mindre stel och svullen och ond i morgon så måste jag kanske ringa vårdcentralen. Problemet är bara att jag inte tror att man kan göra så mycket. Vad ska man göra, liksom? Tån är paj. Det är nog bara att vänta på att den repar sig igen.
Det allra märkligaste med det här är att jag inte har gjort något med min fot. Problemet bara dök upp. Den närmstsa känslan man kan likna det här vid är att stuka/vricka foten/tån, men det har jag inte gjort. Det enda jag har gjort i dag var att gå fram och tillbaka till en föreläsning på campus. Jag halkade inte. Slog inte i något. Sparkade ingen. Man kan säga att min lilla promenad var exemplarisk. Ändå blev det alltså så här.
No comments:
Post a Comment