14 mars

Jag har fått ett önskemål från en anonym människa. Så här skriver anonym:

beskriv dig själv med fem ord.
och ge förklaring till dessa ord.

:)

Givetvis är mina läsares ord min lag. Jag har sugit på karamellen i en dag eller så, eftersom uppgiften inte är helt lätt. Jag är inte särskilt bra på att avgöra hur jag är som person, men jag har försökt att välja ut fem ord som jag tror kan måla upp en bild av mig. Okej, here we go här går vi.

Ord 1: Kaffe. Precis som många andra människor dricker jag ganska mycket kaffe. I snitt 3 koppar om dagen. Detta är nog en ganska svennig kaffe-siffra; varken stor eller liten, liksom. Med det vill jag ha sagt att jag är väldigt lik många andra människor, även om det kanske inte är det intryck man får av mig (exempelvis genom att läsa min blogg). Men ordet kaffe står inte bara för det. Det är nämligen så att jag har druckit kaffe sedan jag var liten (det började med att jag som femåring (cirka?) åt upp skummet på mammas capuccino när vi var utomlands, och fortsatte med att jag njöt av en kopp svart med en bit socker i på fredagkvällen. På den vägen är det. Och det är inte bara mitt kaffe-sug som håller i sig sedan barnsben: många av de intressen jag har i dag har jag haft i många år. Av det lilla ordet kaffe kan vi alltså konstatera att jag är en person som håller fast vid saker länge. Jag bygger upp något - exempelvis ett intresse - och utvecklar det sedan under en lång tid. Kommer förmodligen aldrig att släppa.

Ord 2: Spretig. Eftersom jag alldeles nyss skrev att jag är lik många andra människor, kan jag nu kontra med att jag förmodligen är spretigare än vad många andra människor är. Det kanske låter paradoxalt, men det är det verkligen inte. Jag gör mycket och tycker om många saker som en hel del andra personer också gör, samtidigt som jag har svårt för att bara hålla mig till ett fält. Eller vad vi ska kalla det. Ett tydligt exempel är min musiksmak. Den är spretigare än många andra människors. Jag har nog den spretigaste musiksmaken av alla jag känner, faktiskt. Jag kan uppskatta en smörig pojkbandsballad lika mycket som när en punkig hardcore-kille brölar om samhällets orättvisor. Musik jag gillar är musik jag gillar, vad det än handlar om för genre. O-spretiga människor säger exempelvis "Nää fyfaaan jag hatar Britney Spears och annan kommersiell skit!" medan jag säger "Spela låten för mig, så ska jag se om jag tycker om den."

Ord 3: Tyst. Jag är en ganska tyst person. Jag lyssnar hellre än jag pratar. Om vi tar skolan som exempel, så händer det aldrig att jag räcker upp handen för att svara på lärarens fråga. Det här har många lärare sett som ett problem genom årens gång. Själv förstår jag inte problematiken. Utvecklingssamtal har man ju varit med om genom åren, och där sa lärarna alltid att jag måste prata mer i klassrummet. Exakt varför måste alla elever vara sådana som pratar i klassrummet? Det har jag aldrig förstått. Människor måste väl få vara sig själva, och prestera enligt sina egna önskemål? Bara för att man inte räcker upp handen i klassrummet och svarar betyder det inte att man inte kan. Det är lärarens uppgift att erbjuda olika slags tillfällen där elever kan visa vad de kan; det är inte upp till alla elever att slåss om vem som ska få svara på lärarens fråga. Oj, nu kom jag kanske av mig lite. Vissa som läser det här kanske tänker amen hallå du är ju inte alls så tyst du pratar ju ganska mycket faktiskt. Ja, det kan jag också göra. När jag har lust, gör jag det. Men studera mig i en vecka eller två och du kommer definitivt att se min tysta sida.

Ord 4: Tjilla. Ordet tjilla är en svennig version av det försvenskade chilla. Detta ord står för två saker: dels att jag gillar ord. Jag tycker om att leka med hur ord är uppbyggda och utformade. Tanken att vi människor äger språket är fin, tycker jag. När jag blir lärare ska jag uppmuntra mina elever att göra vad de vill med språket. The only rule is: there are no rules, så att säga. Så länge orden är begripliga för andra som talar samma språk så är all utveckling välkommen, tycker jag. Ordet tjilla står även för att jag tycker om att just tjilla. Ta det lugnt. Det innebär trivsamhet, för mig. När jag har saker någorlunda under kontroll trivs jag. Vi kan sätta det här resonemanget i ett perspektiv: jag pluggar vid filosofiska fakulteten (FilFak) på Linköpings universitet. På FilFak börjar man helst inte innan klockan tio om dagarna. Och man går helst inte i skolan längre än nödvändigt. Tjill, va? Det är perfekt för mig, eftersom jag då har lätt att kombinera mina studier med alla mina andra intressen. Jag trivs väldigt bra med mitt liv, helt enkelt, tack vare att jag har tid att tjilla och vara spontan när jag har lust.

Ord 5: Skör. Ett relativt stort antal gånger har jag fått höra att jag är stark. Det är jag inte alls. Jag är skör och bräcklig. Inte jämt och ständigt, så klart, då hade jag väl gått sönder för länge sedan. Nej, med ordet skör menar jag det här: när jag blir besviken eller nedtryckt tär det på mig. Jag är inte en person som bara kan skaka av mig det hela och köra på som om ingenting hade hänt. Folk kanske tror att jag kan det, eftersom jag är ganska bra på att dölja min skörhet, men det etsar sig fast på insidan av mig. Till exempel om jag blir besviken på en vän, då kan jag inte ta det med en klackspark, utan jag börjar fundera över varför personen gjorde si eller så mot mig. Det är svårt att förklara. Detta får inte förväxlas med att jag skulle vara långsint, för det är jag inte. Jag har inte svårt för att förlåta människor. Men ibland säger eller gör människor saker som de kanske inte hade tänkt skulle göra någon skada, men som ändå gör det. Sådana saker kan sänka mitt självförtroende enormt. Och det tar lång tid att få bort. Om ens någonsin. Att jag är skör och bräcklig hör nog förresten ihop med att jag har svårt för att komma människor nära. Jag är inte den som släpper någon in på livet, så att säga. Det beror antagligen på att jag är rädd att bli sviken eller nedtryckt och givetvis lämnad och bortglömd. Oj, det här kanske blev lite märkligt. När jag skrev att jag har svårt att komma människor nära kanske det tolkas som att jag är stängd och svåråtkomlig som person, vilket jag inte är. Jag är öppen och välkomnande (hoppas jag). Står jag i en klunga med helt okända människor är jag inte sen att säga hejsan, läget? eller något i den stilen. Hänger ni med? Jag har inte svårt för att bli vän med folk, men att bli extremt nära vän - att exempelvis kunna prata om allt med någon (förutom Victoria, alltså) - det finns liksom inte i min värld. Jag har för svårt att lita på folk.

Oj, jesus amalia, vad långdraget det här blev. Jag som bara skulle nämna några ord lite snabbt. Aja. Hoppas att du är nöjd med svaret, anonym! Den där bilden där uppe föreställer förresten skribenten i egen hög person. Dagisfoto.