29 maj

Jag kanske har hamnat i en identitetskris. Plötsligt har jag nämligen fått för mig att jag måste testa allt. Och jag pratar inte om droger. Men det är i slutändan nästan lika illa. Ni kanske minns att jag nyligen skaffade en Flickr? Och en Twitter? Dessa två fenomen kunde jag inte längre motstå. Jag var tvungen att ta reda på vad alla pratade om; vad som är så fantastiskt med dessa moderiktiga syber-inslag. Och nu är jag givetvis fast. I Twitter och Flickr. Och så tog jag ju klivet in i Grooveshark.

Som om det inte vore nog vill jag nu skaffa mig en Tumblr. Varje gång jag besöker någons Tumblr-sida blir jag helt förälskad i utseendet på alla kollage-liknande arkiv; jag kan inte slita blicken från alla märkliga animationer och fantastiska ihopplock av bilder. Jag vill också samla på mig en massa bilder och kunna njuta av ett fint arkiv. Det skulle kännas så... populärkulturellt!

Frågan är alltså: ska jag skaffa en Tumblr? Den största motfrågan som jag ställer mig själv är: vad ska jag ha den till? Men varför fråga sig det, egentligen? Vad har man saker till, liksom? Man har dem för att man kanske kommer att blir glad av att ha dem. Och inte förrän jag har provat vet jag ju. Om jag kommer att bli glad av min Tumblr. Ni ser, jag har redan börjat skriva om den som om jag var medlem och hela faderullan. Bäst att göra slag i saken.

Men glöm icke, fina läsare, att min blogg alltid är huvudsaken. Det viktigaste. Själva navet i hjulet, så att säga. Alla andra grejer jag har är bara spinoff-produkter på min huvudvara. Den här bloggen är ju trots allt mitt wordtrack. Min livs-soundtrack i ord.

28 maj

Kommer ni ihåg när jag hade en bulle bakom örat? Det var förra vintern (november 2009), som den dök upp för första gången. Från ingenstans. Jag gick till vårdcentralen och frågade vad bullen ville mig, varpå sjuksyrrorna blev förvånade. De verkade aldrig ha sett något liknande. En sjuksyrra började till och med klämma på min bulle. Jävlar i havet vad ont det gjorde. Bullen var säkert en centimeter i diameter och bodde mellan min örsnibb och huvudet och var fylld med blod och var. Efter en aceton-behandling försvann bullen. Ett tag. Sedan fick den för sig att komma tillbaka igen. Själva bullen har jag alltså haft två gånger, men däremellan (och nu) är det liksom mörkrött bakom örat. Det kliar. Ibland flagar det.

Hur som helst. Jag frågade så klart hudläkaren om min bulle när jag var där för några veckor sedan. Han kikade in bakom min örsnibb och sa sedan lite avfärdande: "Jaja, det där är en aknecysta." Som om det var det mest naturliga i hela världen, liksom. Som om han såg sådana var och varannan dag där på hospitalet (okej, mottagningen). Att över huvud taget kombinera orden akne och cysta är för mig en helt ny företeelse. Jag visste inte ens att detta sammansatta ord finns. Läkaren sa att aknecystan med största sannolikhet kommer att försvinna när jag har proppat i mig en herrans massa tetralysal under flera månaders tid. Han hoppades det. Det hoppas jag också.

Nu har jag i alla fall ägnat några minuter åt att googla de två orden "acne cyst". Efter denna google-session kan jag konstatera att jag 1) har en lindrig aknecysta och 2) borde praisa the lord för att min aknecysta bestämde sig för att bo bakom örat och ingen annanstans. Hade inte varit lika kul att ha den bredvid näsan, liksom.

27 maj

Här kommer några bilder från Theréses examen. Bilderna längst ner är tagna hemma hos Therése och Stoffe, innan middagen. Therése fick en ring i present av mamma och pappa, och det är den hon visar för folk på bilderna. Ska nog lägga upp en bild på ringen senare i kväll.

24 maj

Om en stund kommer pappa och hämtar mig och Victoria. Vi ska åka till Helsingborg, eftersom min kära syster tar examen i morgon. När man säger det till folk tror en del att hon tar studenten, vilket hon inte gör. Det gjorde hon faktiskt för flera år sedan (hon var för övrigt magsjuk på sin student eftersom hon hade ätit buffé-skinka några dagar tidigare, men det är nog en annan historia). Nu har hon varit duktig och studerat på universitet i flera år. Fyra år, tror jag att det rör sig om. Detta betyder att bilden ovan är lite missvisande, eftersom jag - i stundens hetta - försökte vara lite fyndig och få henne att se rolig ut samtidigt som det står "Slow" på skylten bakom. Therése är inte slow. Hon är smart. Det bör man ju blir om man vistas på ett universitet i en massa år.

I morgon gäller det i alla fall. Jag vet inte hur en universitetsexamen går till, och jag tänker inte spekulera så mycket i det heller. Vad jag har förstått ska vi sitta i någon stor aula av något slag på Lunds universitet och lyssna på någon gubbe som pratar. Det är alltid gubbar som pratar vid sådana där tillfällen. På den punkten handlar det alltså inte om spekulation, utan om empirisk vetenskap.

Nu borde jag packa ner det sista. Bestämma mig för vilka kameragrejer jag ska ta med. Och skivor till bilfärden. Att välja rätt skivor är viktigt. Om man inte har otur och pappa rattar in någon sportsändning i radion.

23 maj

Pappa: Jag ska bara knipsa några kvistar åt er.
Jag: Okej.

När jag två minuter senare går ut på baksidan ser jag att i stort sett hela trädet ligger på marken.

Vi fick i alla fall mycket gjort när pappa var här i går och hälsade på. Först putsade han våra fönster. Medan han gjorde det torkade Victoria och jag rent mellan alla fönsterrutor. Dammsög upp spindelnät und so weiter. Sedan hjälpte pappa oss att skruva ihop lådorna på våra sängbord från Ikea (de vi köpte för ett tag sedan, de var ju felkonstruerade så att de inte gick att sätta ihop ordentligt). Efter det satte vi upp en gardinstång och ett par gardiner i vardagsrummet. Sist men inte minst ordnade vi lite med cyklarna och dessutom sopade pappa rent på vår balkong (den var typ täckt i spindelnät och pollen). Pappor är väldigt bra att ha, helt enkelt!

23 maj

- Nä, hushållspapperet är slut för den här månaden. Och pengarna är också slut, så vi kan inte köpa något nytt.

Det sa jag till pappa i går. Ett typexempel på citat jag i framtiden kommer att se tillbaka på. Skratta lite gottigt åt mig själv och student-eran. Försöka - för mitt tidigare student-jags skull - att njuta extra av lyxen att äta kyckling mitt i veckan. Sådant kan man ju aldrig göra nu. Men sedan. Sedan är inte lax med ris lördagsmat utan torsdagsmat. Och pannkakor är lunch. Inte middag.

Det där sista, med pannkakorna, var nog förresten lögn. Jag kommer för evigt att vara ett barn som blir överlyckligt när det blir pannkakor till middag. Med äppelmos och sylt.

20 maj

Jag förstår inte. Är det bara jag som tycker att färgerna gul och röd (särskilt i kombination) signalerar GIFT FÖR BÖVELEN, GIFT! HÅLL DIG UNDAN! ...? Det fick man ju lära sig som liten knodd att giftgrodor är gula och/eller röda, eftersom dessa färger får andra rovdjur att hålla sig borta. Det verkar helt ologiskt att göra medicin i giftfärger. Vill gärna ha svar av den som införde detta trams.

18 maj

Jag har inte glömt bort det där med att jag ska skriva om barndomsminnen. Faktum är att jag tänkte på det precis i dag. Nej, i går var det nog. Jag tänkte att jag borde verkligen hitta mina dagböcker från när jag var liten och utgå från dem när jag skriver ner dessa minnen i bloggen. Dagböckerna ligger i en kartong på vinden. Victoria och jag har planerat att gå igenom kartongerna på vinden någon regnig dag i sommar, så det här minnes-projektet kommer att hålla på ett bra tag. Håll till godo!

I dag har jag i alla fall tänkt delge ett minne. När jag var liten brukade jag ofta använda sommarlovet till att hoppa över tandborstningen på morgonen. Ingen visste om det här, men det var mitt egna lilla projekt. Det hela var mycket enkelt. Jag var alltid uppe först om morgnarna, eftersom jag som liten var sjukligt morgonpigg. Så fort jag vaknade satte jag mig framför SVT1 eller något liknande (det var väl typ den enda kanalen vi hade i sommarstugan) medan resten av familjen snusade vidare. När alla andra kom upp hade jag oftast varit vaken i minst en timme. När mamma eller pappa sa åt mig att det var dags att borsta tänderna sa jag alltid: "Det har jag redan gjort. Jag gjorde det medan ni sov." Eftersom de inte hade några motbevis och man förmodligen bör visa inför sina barn att man litar på dem kom jag oftast undan. Då log jag för mig själv och såg antagligen helt galet nöjd ut. Typ som på bilden där uppe (som är tagen i en fjällenstuga, och inte i vår sommarstuga). Det mest fantastiska med hela den här berättelsen är att jag aldrig har haft hål i tänderna. Annars kan man ju tro att detta tandborstningssmitande skulle straffa sig senare i livet. Men icke. Kanske är det tvärtom så att det har härdat mina tänder så att de är extra starka. Jag tycker om att låtsas det, i alla fall.

18 maj

Det har pluggats mycket i dag. Började skoldagen klockan 11 (ett av mina livsmotton lyder: passa på att ta sovmorgon medan du är student) och jobbade till 16.30, ungefär. Vi hann en hel del på uppsatsen, faktiskt. Och förberedde frågor till vår handledare inför morgondagens möte. Och nu har jag precis ägnat ungefär en och en halv timme åt att plugga, igen. Materialinsamling. Det tar sannerligen sin tid.

Nu är jag sugen på att sova. Har för övrigt lyssnat på Thursdays nya skiva No Devolución, och kan meddela att jag rekommenderar den. Om de kör på i den där stilen och dränker Geoff lite till i gitarrerna och låter honom skrika lite mer kan de snart räkna sig som en del av den nya genre Pianos Become The Teeth helt apropå ingenting slängde fram förra året. Det handlar så klart om screamgaze.

15 maj

Bilder från Tony Hawk's Grand Jam (#2) i Cloetta Center i går.

Takeshi Yasutoko. 

Tony Hawk.

Takeshi Yasutoko.

Tony Hawk.

Jesse Fritsch.

Neal Hendrix.

Takeshi Yasutoko.

Mitchie Brusco.

En rolig bild på Tony Hawk.



En rolig bild på Jesse Fritsch.

Lyckades tyvärr inte ta några dugliga bilder på Sam Beckett, Jocke Olsson eller Eito Yasutoko. But still!

14 maj

Det här är så episkt att ord saknas. Tony Hawk, 43 år, landade en 900 i dag som avslutning på showen i Cloetta Center. För er som inte är så insatta kan denna information sättas i ett större perspektiv: en 900 innebär att man snurrar två och ett halvt varv i luften. Endast 5 skateboardåkare har landat tricket (i tävling eller på film). Tony Hawk säger att han har landat 900 omkring 40-50 gånger. Sällsynt, alltså.

Hela härligheten finns redan upplagd på internet: klicka här.

I övrigt var kvällen fantastisk. De här skateboardåkarna deltog: Tony Hawk, Neal Hendrix, Mitchie Brusco, Jocke Olsson, Sam Beckett och Jesse Fritsch. Dessutom var två av världens bästa inlinesåkare på plats, nämligen bröderna Yasutoko.

Victoria och jag hade bra sittplatser långt fram, men jag gjorde även ett gästspel bland ståplatserna för att fota lite mot slutet. Vi stötte för övrigt på både Karolina och Sara på Cloetta. Karolina hade fullt upp med att intervjua folk om deras intryck av Linköpings skatevecka, men hon hann avnjuta lite av Yasutoko-showen med oss. Sara stötte jag på i pausen. Hon jobbade i kiosken och bjöd på läsk. (Tack!)

14 maj

Jag vet att jag i går lovade att jag skulle lägga upp bilder här i bloggen. Som ni ser har jag inte hunnit det. Och jag hinner inte just nu, heller. Ska plugga en stund, och sedan cyklar Victoria och jag ner på stan för att ta en pizza. Efter pizzan är det dags för Tony Hawk och gänget att göra sin grej medan vi andra lutar oss tillbaka. Om jag får se en 900 kommer mina ögon antagligen att ploppa ur sina hålor.

11 maj

Åldersskillnaden mellan mig och min syster är två och ett halvt år. Hon är äldst, och har nog fått utstå en del grejer. Nog för att jag som barn var bra på att roa mig själv, men ibland ville jag så klart umgås med Therése vare sig hon ville det eller inte. En gång, när hon hade kommit i telefonåldern (ni vet, då tillbringar timmar med att trycka luren mot örat. En hel kväll kan ägnas åt telefonpratande), hade hon låst dörren till sitt rum för att få vara ifred medan hon pratade i telefon. Jag var kanske nio år och tyckte inte att det var okej att man tog sig friheten att låsa ute andra familjemedlemmar. Jag ville umgås.

Therése öppnade inte när jag knackade. Hon ropade antagligen något i stil med "Jag pratar faktiskt i telefon!" Det hjälpte inte att tjata. I stället bestämde jag mig för att bryta mig in. Var det inte min rättighet att som yngst i familjen få uppmärksamhet, kanske? Sagt och gjort började jag prova olika metoder för att få upp dörrlåset. Nyckeln satt i från insidan, så steg ett var att peta ut den. Jag hämtade nyckeln från mitt eget rum, men den hjälpte så klart inte. Då hittade jag en gammal klubb-pinne, och med den var det hur enkelt som helst att peta ut nyckeln. Den föll till golvet. Therése verkade inte reagera, så jag kunde lugnt fortsätta. Jag förstod att det fanns något i låset jag behövde vrida runt, eftersom det ju är det som nyckeln gör i vanliga fall. Jag pillade runt lite med klubb-pinnen, testade alla möjliga olika håll och varianter. Till slut klickade det till! Jag hade låst upp dörren! Då var det bara att öppna och spatsera in i Theréses sovrum och fråga om hon ville hitta på något med mig.

Det ville hon antagligen inte efter mitt inbrott. Hon skällde säkert ut mig, ropade på mamma och fortsatte sedan sitt telefonsamtal. Jag fick väl lunka tillbaka till mitt eget rum och underhålla mig på egen hand.

En annan gång var jag ännu yngre. Jag kanske var sju år och Therése nio. Vi var ute i sommarstugan, och Therése hade väl kommit i åldern då man är lite mer medveten om att man är en människa och därmed vill sköta sin hygien någorlunda. Det ville inte jag; jag tyckte att vi kunde umgås hela tiden oavsett vad den andra höll på med. Så en morgon var Therése inne i badrummet och tvättade sig. I vår sommarstuga ligger badrummet precis till vänster innanför ytterdörren, och utanför ytterdörren finns ett par bänkar där man kan sitta, som en liten farstu fast utomhus. Om man sitter på den vänstra bänken befinner man sig i princip precis utanför badrumsfönstret. Eftersom jag var ganska liten så klättrade jag upp på nämnda bänk och lutade mig över räcket för att nå fram till badrumsfönstret. Sedan tog jag tag i den fladdrande badrumsgardinen, höll undan den och hälsade glatt på min syster.

"Mammaaaa! Bea tittar in när jag tvättar mig!" utbrast Therése så klart. Sedan berättade mamma för mig att man inte får titta in i badrummet när någon annan är där. Jag lunkade antagligen ner till baksidan och spelade fotboll med mig själv.

9 maj

Fick relativt nyss veta att Early To Bed inte ska spela på Tony Hawks andra Cloetta-session på lördag, utan endast på den första. Så nu är jag lite ledsen i ögat, faktiskt.

9 maj

Sitter här framför skärmen. Har bara en strumpa på mig, eftersom det är så fantastiskt varmt. Victoria serverade mig precis en kopp kaffe. Jag ska ta och sätta igång med att läsa igenom medie-treornas tidningar från temaveckan. Nu kanske inte alla hänger med i tugget, och eftersom jag är en pedagogiskt och diplomatiskt lagd hona ska jag nu förklara vad detta innebär: De som läser tredje året vid programmet mediekommunikation på Tessin i Nyköping(det heter nog inte mediekommunikation längre, men konceptet är det samma och det handlar fortfarande om ett medieprogram) har i slutet av sin sista termin en temavecka. Då delas man in i en tv-redaktion och två tidningsredaktioner. Det blir som tre små arbetsplatser, som alla sköter sitt (med handledning av lärare). Faktum är att det är ett riktigt trevligt inslag i gymnasiegången. Jag har nämligen själv fått erfara denna temavecka, då jag ju läste just mediekommunikation.

Och nu ligger det alltså till så att jag i år igen har fått äran att vara med i juryn som studerar de två tidningarna. Det handlar om att meddela vilket foto man tycker är bäst, vilken artikel man främst föredrar, vilket reportage som sög sig fast hårdast und so weiter. Temat i år har tydligen varit skola och utbildning, så det ska bli spännande att läsa igenom tidningarna. Kör lite Pianos Become The Teeth på det.

8 maj

Här kommer ett inlägg tillägnat Sandra Nordin. Det handlar alltså inte om Kents PR-kvinna, utan om den Sandra jag lärde känna tack vare att både hon och jag gjorde valet att läsa mediekommunikation när vi gick i gymnasiet.

Sandra och jag hade mycket för oss under gymnasietiden. I mitten av ettan, eller så, gjorde vi något slags fotoserietidning i franskan som handlade om att tomten hade dött. Vi tillbringade även många mattelektioner med att rita så kallade atchar (vilket givetvis har sitt ursprung i mitt smeknamn Beatch; med ett atch blir till exempel Sandra Sandratch osv osv), vilka vi sedan adresserade till Kenta P och stoppade in i brevinkastet till lärarrrummet. Under våren i ettan anordnade vi tävlingen "Pop-projektet". Vi lärde lärarna vad pop-tecknet var (ena handen för munnen, andra handen i ett V-tecken över ögonen), och sedan fotade jag Sandra tillsammans med olika lärare när båda gjorde detta tecken. Bilderna la vi ut på Bilddagboken, där alla som ville fick rösta på sin favorit-poplärare. De tre lärare som fick flest röster fick sedan var sitt diplom med sin fina pop-bild på.

Och det kommer mer. En kväll satt jag och Sandra hemma i min etta och var övertrötta. Då kom vi på den fenomenala idén att skriva ett brev till alla medielärare. Vi tyckte inte att skolgången dög som den var, och ville därför få igenom några förändringar. Bland annat skrev vi att vi ville göra ett "stort fucking arbete", det vill säga ett arbete i både engelska och grafisk kommunikation. Lite som ett tema-arbete. Vi gav även förslag på hur vi skulle kunna ordna fotostudion så att den blev bättre, vilka fotografer vi tyckte skulle bjudas in för att föreläsa, vad vi tyckte att man inte fick lära sig tillräckligt av och hur vi skulle kunna piffa upp hela Folkets Hus (huset där alla medieelever vistades) för att det skulle se trevligare ut. Och så vidare och så vidare. Trots att brevet var fyllt av ironiska kommentarer (tack vare vår övertrötthet) så fick vi igenom en del förslag (bland annat det stora fucking arbetet).

Sandra och jag har även varit ute på äventyr. En gång hade vi sportlov och vi var uttråkade. Då bestämde vi oss för att ta tåget till Kolmården och gå på Akvariet (heter det så?). Djurparken var ju inte öppen, så fiskarna fick duga. Att ta sig dit gick fint. Äventyret tog fart när vi skulle hem igen. Då upptäckte vi att det inte gick några bussar från djurparken till tågstationen förrän om alltför många timmar. Vi fick helt enkelt börja gå från djurparken till tågstationen, trots att det var snöstorm. Det kändes som en mil, minst. Vi gick och gick utan att riktigt veta var vi var. Vi bara följde vägen, liksom. När vi nådde en busskur slog vi oss ner för att ta en kopp termoskaffe. Vi insåg att vi inte orkade gå mer, så vi bestämde oss för att sitta där tills det kom en buss. Det gjorde det till slut. Busschauffören tyckte så synd om oss att han bjöd oss på resan till tågstationen. Nedan ser ni en bild som jag tog medan vi satt i busskuren.

En annan gång var det lucia. Då hade jag och Sandra kommit på idén att spela en låt för vår lärare Gunnel. Vi tog melodin till Winnerbäcks Faller och jag skrev en text. Sedan spelade vi den (jag på gitarr, båda på sång) för Gunnel på Folkets Hus. Jag tror att hon nästan började gråta. Det var även Sandra jag var snabbast med att dra med i hela Typ en festival-karusellen. Så fort jag och mamma började spåna på att starta en festival frågade jag Sandra om hon ville vara med, och det ville hon så klart. Det där barnet kallat Typ en festival närde vi sedan i två år innan vi adopterade bort det till nya, fräscha föräldrar. En gång när vi som bäst höll på att planera festivalen gick vi och såg Bob Hansson. Efter uppträdandet gick vi fram till honom och frågade om han ville uppträda på vår festival. När han började gräva i sin väska för att hitta papper och penna hittade han i stället en bild på sig och sin tjej (Nour) och utbrast: "Visst är hon snygg?!" varpå han pussade fotot. Sedan gav han mig en euro.

Det finns säkert tusen andra minnen jag skulle kunna ta upp. Som när jag och Sandra åt bara pommes och ketchup till lunch och Fride kallade oss förtappade. Eller när vi skulle fråga Gunnel om vi fick åka med henne till Linköpings universitet eftersom vi ville se hur det såg ut. Jag: "Men tror du att vi kommer få åka med?" Sandra: "Klart att vi får, vi är ju underbara!" Vi frågade Gunnel och hon sa visst, häng på. Sedan satt vi på en liten kulle utanför D-huset och åt marabou medan Gunnel var på något tråkigt möte. Vi fick dessutom gratis mat, så det var ju helt klart värt det.

Och nu då? Som ni vet så bor jag i Linköping och pluggar till lärare. Sandra var på väg att bli bibliotekarie, men ändrade sig snart och bestämde sig för att bli fotograf. Just nu gör hon praktik på Borås Tidning, och det med besked. Ni kan se några av hennes bilder här, annars är det så klart också rekommenderat att följa hennes blogg.

Sandra! Du kommer alltid att vara mitt enda pommes-strå! Vi är ju underbara.

8 maj

Redigerad 26 juni 2016:

I fredags hade vi grillkväll här i ghettot. Listan på deltagande medborgare var: jag (surprise!), Victoria, Emelie, Kaisa, Desireé och Olof. Vi drog en sliten trasa över vår pollendrabbade klotgrill och invigde den. Och vilken invigning, sedan! Grillen fick jobba som aldrig förr. Den tillagade både kött, kyckling, korv, bröd och halloumi.

Efter middagen var det bara jag, Victoria, Emelie och Kaisa kvar. Desireé hade gått iväg för att jobba, och Olof skulle på Utekravallen. Vi som var kvar spelade TP och åt kladdkaka. Och så visade jag Kaisa hur The Sims 3 ser ut. När Kaisa sedan skulle cykla hem till sitt bo så följde jag, Victoria och Emelie med en bit. Passade på att dra in lite pollendamm i lungorna, så att säga. När vi kom hem igen spelade jag och Emelie Mario Kart. Dock var vi så trötta att vi bara orkade spela fyra banor. Sedan somnade allihopa.

På bilderna ovan ser ni dock inget från grillkvällen, utan från dagen efter när vi var på McDonalds och åt McFlurry. Mums fillibabba! Efter det spelade Emelie och jag basket medan Victoria solade. Och när Emelie hade åkt hem till Norrköping påtade jag och Victoria i vår lilla trädgård. Det vill säga jag härjade med häcksaxen och sekatören och klippte allt som enligt mig stod ut för mycket från sitt moderskepp. Hittade även hundbajs på vår gräsplätt.

7 maj

Pratade med mamma i telefon i dag.

"Du var verkligen söt som en sockerstrut när du var liten! Man kunde pussa på dig hela tiden."

Vilket sammanträffande! Det överensstämmer ju på pricken med den självbild jag har nowadays.

För att riktigt bevisa hur sockersöt jag var när jag var liten har jag bönhört er, kära läsare. Som ni kanske minns så röstade några av er angående vad ni vill ha mer av i min blogg. Resultatet som vann var Ostrukturerade återgivningar av barndomsminnen. Sådana kommer alltså att figurera i min blogg framöver. Apropå omröstningen är jag en smula förnärmad över att inte en endaste kotte ville ha fler musiktips. Å andra sidan är jag glad att ingen röstade på Bloggtorka. Lägg ner skiten.

5 maj

Paul Simon - Paul Simon och Nikola Sarcevic - Roll Roll And Flee. Ingen kommentar.

5 maj

Taking Back Sundays nya, självbetitlade album släpps den 28 juni. Inte långt kvar nu! Men för oss som inte kan bärga oss går det bra att lyssna på nya EP:n Faith (When I Let You Down) på Spotify. Två av de nya låtarna finns med, samt en akustisk version av Great Romances of the 20th Century. Det är faktiskt en av mina favoritlåtar med Taking Back Sunday. Tycker dock att de kunde ha gjort en bättre akustisk version. Men men. Man kan inte få allt!

4 maj

Till skillnad från i går lagade vi i dag en god middag. Den såg i och för sig ut som en hundspya, men smakade riktigt bra. För er som undrar vad det var för någon maträtt så var det pasta med en morots-touchad tomatsås. Det hela toppades med fetaost och ruccola.

I skrivande stund ser Victoria på Grey's Anatomy. Ett skitdåligt, musikalinspirerat avsnitt. Det gör ont att höra alla dåliga covers. Själv har jag nog blivit beroende av Twitter.

4 maj

Nu har det hänt. Jag har skaffat mig en sådan där Twitter. Här är min profil. Anledningen till att jag bestämde mig för att börja twittra är att jag behöver kött på benen inför B-uppsatsen. Där studerar vi trots allt Twitter-sidor (bland annat). Än så länge fattar jag typ ingenting. Men det reder sig säkert.

3 maj

Ett nyss passerat ögonblick: Victoria bad mig smaka av wok-rätten, som har envisats med att vara på tok för stark i dag. Jag tog en tesked och stoppade in den i munnen. Efter att jag hade svalt wok-såsen kände jag hur det sved från gommen upp i näsan.

Då insåg vi att det här kommer vi inte att kunna äta. Vi hade redan provat att få bort det starka genom att späda ut med mer vatten och dessutom crème fraiche. Tyvärr hjälpte det inte, som vi hade hoppats på, utan maten blev i stället ännu starkade eftersom cayennepepparn och curryn hade fått ännu mer tid på sig att utsöndra sina aromer.

Några glas vatten senare:

"Ska vi gå till McDonalds i stället?"

Så nu blir det en sväng till McDonalds. Sedan ska vi gå till Kaisa, som jag tror har gett sig på att baka en morotskaka dagen till ära! Det tackar man ju inte nej till.

3 maj

Det här känns inte okej. Centimeterstora flingor som hetsar sig ner mot marken från himlen. I maj. Någon måtta får det ändå vara på eländet!

2 maj

Har läst i Aftonbladet att Eric Saade och hans nippertippa Molly Sandén har flyttat ihop. Det spektakulära i detta är inte just själva flytta ihop:andet, utan att de nu lever under skyddad identitet. Enligt Eric och Molly själva beror det på att de inte vill att fansen ska veta var de bor. Aftonbladet skriver om "rädslan för närgångna fans", och påstår att Eric har sagt följande:

"Det är absolut inte okej att hänga utanför min bostad. Jag måste kunna slappna av och vara privat. I min förra bostad tittade de in genom brevlådan".

Ordet vi alla febrilt söker efter denna information är STORHETSVANSINNE. Vad tror Eric och Molly? Tror de att de är Brangelina, eller? Eric och Molly har typ elva fans, och nio av dem är för unga för att ens få vistas själva ute på Stockholms gator. Det är heller inte precis som att Eric eller Molly har några mördarsugna stalkers på halsen, utan det rör sig om söta barn som kanske vill överlämna ett gosedjur eller sätta en lapp med ett hjärta på dörren.

Förutom ovanstående aspekter kommer Erics och Mollys skyddade identiteter inte att hjälpa. Varför? 1) Alla vet nu att de bor någonstans i Stockholm. 2) Stockholm är inte så stort. 3) De bor antagligen inte i en förort, utan typ på söder eller något liknande. 4) Hur många som helst kommer inom en snar framtid att ha sett vilken port antingen Eric eller Molly går in i. 5) Information om vilken port det rör sig om kommer att sprida sig som en löpeld, och snart står alla gosedjursbarn och tittar in i brevinkastet vare sig Eric vill det eller inte.

Därför kommer här ett meddelande till Eric och Molly: var inte rädda för era fans. De är inte psykopater. De är beundrare. Att undanhålla information om var ni bor gör bara det hela mer spännande för alla fans; de kommer att leta ihjäl sig. Ha i stället en vänlig inställning till fansen. Sitter någon i trappen och väntar på att få en autograf är det bara att öppna dörren, kliva ut i trappuppgången, säga hej, skriva en autograf och bjuda på ett leende. Fanet kommer antagligen inte att sitta kvar i trappen efter det, utan i stället springa ut från porten och hem och lyckorusigt skriva i sin dagbok hur fina idoler kan vara.

1 maj

En mening om My Chemical Romance:

"Gerard Way decided to form the band after watching the World Trade Center collapse on September 11, 2001".

Så fint. Från sitt kontorsfönster såg Gerard WTC rasa samman, och då kom han på att han verkligen ville göra något av sitt liv. Detta är säkert gamla nyheter för ett otroligt stort antal människor, men eftersom jag inte är något inbitet My Chemical Romance-fan så fick jag inte veta detta förrän i dag. Jag tycker om att få reda på sådana här grejer om band. Saker som gör att ens bild av bandet vidgas.

1 maj

My name is Jones. Bea Jones.